• Fantastiskt,  Vardagsliv

    Sverige!!!!!!!!!!!!!!


    Så hände det äntligen. Tre timmar senare än beräknat lyfte vi från sunkighetens högnäste och vi var plötsligt på väg till Sverige.

    00:39 landade jag här och lillebror… var inte framme än. Han hade åkt fel. Sisådär 20 mil fel och hamnat i Stockholm istället för i Nyköping. Fiasko. Tack och lov hade hans dam Tatjana vaknat upp i tid för att se hur fel ute dom var, annars har lillebror säkert inte märkt nåt förrän han var i Danmark [?]


    Lillebror, som annars extraknäcker som zombie, skulle prompt köra hela vägen hem. Jag fick agera Tina Thörner och säkert guida honom hem längs dom snötäckta vägarna.


    Snötäckt väg med massa enorma snöflingor i luften.

    Sisådär 6 timmar efter att vi åkt kom vi slutligen hem. 06:30 lade jag mig i lillebrors 15 000-kronorssoffa och 06:31 sov jag som en stock. Lillebror hade då dominerat kraftigt på mat-kontot där han till frukost käkat pizza, till lunch Subway och till kvällsmat McDonalds :i


    6 timmars sömn senare var det dags för koma-frukost. Mamma hämtade upp oss med bilen och vi åkte till Almas Café för att börja dagen med ett blygsamt mål mat. En räkmacka med tre kilo räkor på, en semla och en Trocadero senare hade jag överstigit mitt kaloriintag för resten av året. Men det var det värt. Så jävla värt.


    Och jag hann besöka Ica Maxi en sväng också. Det är svensk kärlek det. Färdig potatisgratäng, kex, falukorv, köttbullar, chips, lösgodis och en massa fantastiska varor som bara väntar på att få ätas upp. Lyx stavas inte tryffel och hummer, det stavas köttfärs utan senor och kyckling utan salmonella. Vardagslyx som man saknar nåt enormt på Irland. Ica Maxi <3 Sen hann jag faila med att köpa lösgodis på Hemmakväll också. Jag och lillebror köpte varsin påse och så fick jag en idé: Vi kan klunsa om vem som får betala! 122 kronor senare ångrade jag att jag fått den idén…

    Annars spenderades eftermiddagen med NHL 11 på lillebrors Playstation 3. Många matcher och många vinster blev det, men jag kan ändå inte låta bli att ogilla förändringarna dom gjort med spelet. Det går mycket långsammare, menyerna buggade säkert 10 gånger på 4 timmars spelande och försvarsspelet har blivit lite för krångligt. Fortfarande bryter spelarna inte en passning som går precis framför dom om man inte sitter ivägen för pucken :_

    Slutligen kan jag rapportera att min hemlagade potatisgratäng är ett skämt. Mamma bjöd på mat på kvällen där och hennes potatisgratäng är verkligen helt fantastisk. Den blir så krämigt perfekt att det är löjligt. Till den perfekta potatisgratängen bjöds det på fläskfile, sallad och… Let's Dance ._o Slutsatsen av att ha sett svensk tv-underhållning på svenskt TV för första gången sen 2009: Det finns bra många heta damer där. Och en Tina Thörner.

  • Fiasko

    Despicable Ireland


    Nej, det kan inte bli värre. It's all downhill from here. Så kände jag imorse. Igen. Det var sol, 2-3 plusgrader och fantastiskt väder ute när jag gick upp till Spar för att hämta ut hyrespengarna. Det gick förvånande nog bra och jag stötte även på Jesper på vägen. Han berättade att dom fått in två samtal idag. Två stycken på hela dagen. Ibland är jobbet på desken bra slitigt alltså…

    Väl hemma så tänkte jag hoppa in i duschen. Jag slog på den och… jag slog på… nä, det gick såklart inte att slå på duschen. Inte en droppe vatten kom det från duschen när man öppnade kranen till max. Inte en enda droppe kunde våran U-landsdusch producera.

    Nej, vid det här laget ville jag till Afrika istället. Letade på internet efter nåt stackars” barn som ville byta men kammade hem noll. La upp några kontaktannonser på www.tradeafricaforsomethingworse.com och nån sajt till i förhoppning om att få något svar framöver. Här nånstans dök en textrad upp i min mp3-spelare: ”Hell aint so bad after all”. Jag log lite inombords. Tajmingen kunde inte ha varit sämre. Faktiskt.

    Men jag tänkte inte ge upp och låta mig besegras! Så jag packade min ryggsäck, tog på mig mina kläder och traskade ner till shoppingcentret för att ta bussen ut till flygplatsen. Fyra och en halv euro skulle busschaffuören ha för det. Jag gav honom fem och fick ingen växel.
    ”Fuck you” tänkte han nog när han sa ”Vi tar bara jämna pengar, så du får ingen växel tillbaka”. ”Fuck you också” tänkte jag tillbaka när jag fick min biljett. ”Behåll du dom där 50 centen och köp dig ett liv”.

    Väl framme på flygplatsen köpte jag mig en macka, en cola och en 75 cl vatten. Fick betala en halv arm för det och saknade mina 50 cent från bussen en aning. Sen tänkte jag på att bussresan hit sparade mig 15-20 euro och då kändes allt lite bättre igen.
    Med filmen Despicable Me på datorn och en macka i ena handen så skrattade jag nästan högt åt vissa av sakerna i filmen, så jag antar att jag nog var lite påverkad av tristessen här i landet.
    Inte för att filmen är dålig, men jag brukar nästan aldrig skratta högt åt filmer. Speciellt inte på offfentliga platser…
    Despicable Me är dock helt sjukt bra. Även andra gången man ser den.

    Men så hände det som fullbordade pissdagen. Helt utan anledning så bytte skyltjäveln färg. Från att ha haft ett fint blått sken med texten ”Stockholm, 18:50” på så bytte den plötsligt färg till gult. Och alla vet att gult är fult. Gult är så jävla fult, och ännu fulare blir det när det sen står ”London, 20:00” på skylten också. Mitt plan är försenat. Med nästan två timmar. Två jävla timmar. Dra åt helvete!

    Jag hatar Irland. På riktigt. Och jag svär. Förlåt mor.”