Morgonen började med en riktigt trevlig frukost på sunkhotellet i Bryssel och jag måste få säga en sak: Jag var lite hård mot Bryssel igår. Hotellsnubben var faktiskt riktigt schysst och det är inte hans fel att hans hotell råkar ligga mitt i ghettot. Han serverade resans hittills bästa frukost och jag måste säga att den imponerade. Därför korrigeras Bryssels betyg från 0,5 till 1.

Efter att ha checkat ut från hotellet och vandrat världens längsta promenad genom ghettot var vi äntligen framme vid tågstationen och eftersom vi befann oss i Belgien blev jag såkart sugen på att smaka lite äkta belgisk choklad. Det sägs ju att choklad ska vara en av Belgiens specialiteter…
Efter 4 minuters noggrann betänketid bestämde jag mig för att testa två olika sorters choklad.
One of those and one of those” sade jag och pekade friskt med mitt finger. Damen bakom kassan svarade snällt ”Only 8 pieces” och jag vände lika snabbt ut därifrån. Att köpa 8 bitar choklad när det är 26 grader och sol utomhus är knappast en smart grej att göra, så jag fick helt enkelt inse att jag inte skulle få smaka någon belgisk choklad under resan – ja, det kommer aldrig ske under min livstid om nu inte någon dåre åker hit och köper hem choklad till mig

Efter att ha bekräftat att i stort sett allt med Belgien är skit tog vi sikte på det bästa Belgien har att erbjuda – tåget till Paris. Ett rött fint snabbtåg med röda porrsäten

som en av mina sambosar på Irland så fint skulle ha kallat dom.

Under den timmeslånga tågresan mot Paris funderade jag och Jaker på om det var värt 6,5 euro för internet i en timme. Vi hade fortfarande inte fått tag i två biljetter till herrfinalen i Roland Garros, så vi tog en chansning. Efter att ha betalat insåg vi att det internet tåget erbjöd var jätteslött, otroligt ostabilt och lite av ett fiasko. Sen somnade jag.

Jag vaknar av en knackning på axeln. Jag tittar upp och ser en flinande Jake med handen framsträckt. Jag förstår ingenting och tittar lite på hans hand. Den är tom. Jag kliar mig lite i huvudet och förstår inte riktigt vad han vill… Efter en stund inser jag att han nog vill skaka hand med mig. Jag plockar ur hörluren jag har i vänster öra och tar min väns hand samtidigt som jag tänker säga ”Michael” på ett såntdär trevligt hälsningsvis. Innan jag hinner det flinar Jaker och pekar på datorskärmen. Sen läser jag texten och förstår vad som precis har hänt… Samtidigt hör jag SMS-signalen på mobilen – vi har precis kommit in i Frankrike och Jaker har fixat en till biljett till herrfinalen! Glädjen var total och dom amerikanska damerna som satt framför i vagnen undrade nog varför jag log så fult resten av resan. Jag brydde mig inte – vi hade biljetterna fixade!

Strax efteråt traskade 8 poliser ombord på vagnen. Jag blev livrädd och trodde vi gjort nåt dumt, men poliserna ville bara se våra pass sen var dom nöjda. Sen somnade jag om igen.

Vi klev av tåget vid ändhållplatsen i Paris, köpte ett tredagars tunnelbanekort och tog sikte på hotellet ganska direkt. Solen lyste, det var väl en 25-30 grader utomhus och Paris som redan innan resan kändes som tågluffens höjdpunkt började snabbt leva upp till förväntningarna.
Efter att ha angett vårat namn i receptionen fick vi nyckeln till rummet och kunde traska upp. Inga papper att skriva under, inget visande av passet eller någonting sånt – fransk säkerhet är grym

Hotellrummet erbjöd gratis internet, 17 graders temperatur, ett fungerande kassaskåp och en fräsch inredning – Paris växte ytterligare ett snäpp där.

Vi slog på TVn för att se om Söderlings match visades – såklart hade dom en kanal som visade matchen. Som om inte det vore nog var kanalen i HD också! Det är inte för inte som ordet paradiset innehåller namnet på Frankrikes huvudstad…

Spänningen var olidlig när Söderling klantade sig och tappade tredje set. 2-1 till Berdych och ett tokfiasko som kunde sänka Paris helt var på ingående…

Tack och lov vände Robin på steken – 3-2 i set och finalplatsen var klar. Jag drog en lättnadens suck samtidigt som Jaker hoppade runt i sängen och skrek som den 14-åriga tjejen han egentligen är inombords

Efter segern planerades sen kvällens ”han klarade sig till fina och vi kommer vara därl!!!”-firande. Vi var båda sugna på att testa någonting typiskt franskt. Efter mycket letande hittade vi en mycket bra restaurang som serverade riktigt bra fransk mat.

25 minuter senare traskade vi in på McDonalds och beställde varsin Big Mac med plusmeny, cola och en extra cheeseburgare. Damen i kassan imponerade med sin, för att vara fransk, grymma engelska. Tre ord kunde hon – Big, Mac och cheeseburger. Det var allt. Vi körde charader och beställde plusmenyn och fick ketchupen till det.
Big Macen smakade inget vidare här, men det beror nog mest på att fransmännen inte kan engelska och därför inte kan läsa det engelska receptet McDonalds skickat hit

En kort minneslista för mig själv skapas härmed. Ranking över vilket lands Big Mac som är bäst:

1. Holland (förstaplatsen här kan dock påverkats av att vi druckit öl innan)
2. Irland
3. Tyskland
4. Sverige
5. Ingen
6. Ingen
7. Frankrike

Måttligt nöjda men ändå mätta tog vi sikte på metron igen. Eftersom Roland Garros-finalerna plötsligt bokats in betydde det att Paris blir gått från en ganska fullbokad stad till en överbokad stress-stad där Eiffeltornet, Disneyland, Triumfbågen och en massa andra saker måste hinnas med under den lilla tiden vi har här. ”Dagens i-landsproblem” – eller vad säger man?
Tråkigt nog kan detta i slutändan innebära att Disneyland inte hinns med :_ Men Söderling är i final, vem fan bryr sig?!!?

Det första vi såg när vi klev upp från metron var ett kaos utan dess like. Klockan var 17:00, det var fredag och vi befann oss i en av Paris mest trafikerade områden. Ordet kaos har verkligen fått en helt ny innebörd under den här tågluffen.

Eftersom vi är två unga män i våra bästa år tog vi den lila tunnelbanan till den lila hållplatsen som låg närmast Triumfbågen och tänkte att vi kunde promenera resten av vägen. ”Det ser ju inte så långt ut på kartan” noterade Jaker rutinerat. Så vi började gå…

Ball fransman på enhjuling som korsade en av frankrikes mest trafikerade gator med sin cykel strax efter det att bilden togs.

Jag och Jaker fortsatte att traska uppåt mot Triumfbågen…

Långt borta bakom husen noterades morgondagens huvudattraktion – Eiffeltornet. Jag ska lätt gå uppför alla trapporna – det är ett löfte

Vi fortsatte gå…

… och vi gick och vi gick utan att verka komma någonstans. 20 minuter efter att vi börjat gå från stationen såg det fortfarande ut som om vi stod lika långt från Eiffeltornet som när vi började :_

Viktig info till er som eventuellt tänker åka till Paris för att sen ta den lila tunnelbanelinjen till den lila stationen som ligger närmast Triumfbågen för att sen gå resten av vägen: Gör inte det Ta tunnelbanan hela vägen fram istället. Ni sparar en bra massa steg på det…

Men slutligen var vi där. Trafikkaoset var såklart närvarande ävenhär då monumentet omringas av en trefilig rondell. ”Kul att hamna där i innerfilen en fredagkväll” skrattade Jaker och jag kunde inte låta bli att skratta till åt det han sa. Hemskt att hamna därinne och få åka runt i två timmar för att ingen flyttar på sig

Ostabil Kausti som lutar sig mot en lyktstolpe för att kunna stå på benen efter marathonpromenaden… I bakgrunden skymtas också Triumfbågen.

Efter att ha insett att det kostade pengar att gå upp under bågen bestämde vi oss för att det inte kändes aktuellt. Istället tog vi sikte på kyrkan Sacré-C?ur (kan nån lära fransmännen engelska eller!?).

Kyrkan såg rätt schysst ut nerifrån. Vi började traska uppåt när en trevlig mörkhyad herre greppade tag i Jakers arm. Här nånstans fick jag ett hjärnsläpp utan dess like och förstod inte varför Jaker var så otrevlig och ignorerade snubben
Två minuter, en kumpan vid namn Elvis och 2 euro senare hade jag ett gambianskt armband på min högra arm samt en gambian som lite hotfullt tyckte jag var snål som inte betalade 10 euro för skräpet. Jag tackade vänligt för mig och insåg hur turistigt dum jag precis varit… Jag skakade t.o.m. hand med en av snubbarna som rutinerat gjorde körde den där ”skaka hand och typ kramas så att jag kan ta din plånbok ur din ficka”-hälsningen. Jag avoidade dock hans händer lite smidigt och gick därifrån. Han ropade snällt att Jaker var ”retarded” också. Trevliga snubbar det där……. Note to self: Sluta vara så fucking naiv.

Nåja, väl uppe vid kyrkan måste jag säga att utsikten var helt fantastisk. Man såg nästan hela Paris och jag bara njöt av överblicken man fick däruppe. Inget kort i världen kan fånga känslan av att stå däruppe, men ni får i alla fall en minibild av hur det såg ut.
Jag kommer förövrigt lägga upp alla bilderna någonstans när jag är klar med resan så att ni kan kika på dom i fullstort format. Kanske förstår ni lite bättre då hur det såg ut…

[Tu-rist-fähla]

Tråkigt att dom placerat Eiffeltornet på fel ställe stan, annars hade utsikten utanför kyrkan nog kunnat vara en av planetens finaste stadsvyer. En halvhyfsad bild på Eiffeltornet fick vi i alla fall efter lite klättrande och krånglande.

Det var dagens äventyr det. Nu visar dom ett franskdubbat avsnitt av Scrubs på TVn och det låter bara så galet fel på något vis. Jaker vill ha datorn för att kunna Googla Robin Söderlings hotell – kanske kan vi traska dit och få en bild av våran hjälte? Hur ballt vore inte det i så fall…
Imorgon har vi planerat in Eiffeltornet direkt på morgonen, sen kör vi någon butik för att skaffa en varsin Lacoste-tröja. Efter det blir det det damfinalen i Roland Garros och säkert ungefär 40 graders värme i solen… På kvällen avslutar vi nog med att klaga över hur ont vi har av solbrännan. Oavsett vilket är Paris helt jävla underbart!

Tills nästa gång – au revoir!”

Sista dagen i Amsterdam började med utcheckning och en stabil pizzafrukost på New York-pizza… på Amsterdams tågcentral. Aja, Jaker var nöjd och jag kan inte precis klaga jag heller – pizza till frukost garanterar att magen håller sig glad tills lunchen

Sverigeflaggorna vi fick från IKEA hade placerats på ett strategiskt korrekt ställe för att visa att jag innerst inne är en stolt svensk – trots att jag heter Kaustinen i efternamn och bor på Irland…
Det är annars en kul grej som alla tågluffare borde göra. Släng på en flagga så kan andra svenskar ni möter på resan komma fram och heja

Efter frukosten hoppade vi på tåget mot Bryssel. Förväntningarna inför staden var väl inte jättehöga – choklad och EU-parlamentet, sen var det inte så mycket mer att hoppas på….

Vi spelar förbi 3 timmars sovande och en tjurig konduktör och hoppar direkt till Bryssel. Jag och Jaker hoppade av tåget klockan 15 ungefär och tog direkt sikte på turistinformationen för att få tag i en karta. Här överraskade Bryssel och tog ledningen i kategorin turistvänligaste staden under resan” då vi fick tag i kartan efter ungefär 3 minuter. Där var vi lite smått positivt överraskade, men det skulle snart vända…

Efter att ha tagit dom första stegen mot hotellet insåg vi att rött ljus i den här staden inte innebär ”STANNA BILJÄVEL” utan snarare ”Okej, kör på den gående turisten som har grönt om du känner för det”. Jaker och jag traskade över gatan när vi hade grönt och 3 bilar försökte avliva oss på samma övergångsställe… Bilarna här var värre än cyklarna (brrrrrr!) i Amsterdam

Sen kom vi till vårat hotellkvarter och insåg att vi hamnat nånstans ute i det värsta ghettot Bryssel har att erbjuda. Det bor människor här som har massmord i generna, det bor säkerligen droghandlare och det bor garanterat terrorister runtikring oss.

Vi blev såklart överlyckliga när vårat fyrstjärniga hotell visade sig vara mer likt ett tvåstjärnigt hotell. Sen fick vi tack och lov hotellrummet på bottenvåningen också – såklart med två jättestora fönster ut mot skumraskgatan… Jaker drog fram min dator innan jag hann dra för gardinerna och jag är säker på att vi kommer bli rånmördade inatt…

Garanterat stulen TV som sen köpts av hotellet för att lyxa till det fyrstjärniga rummet något…
Något trådlöst, eller sladdbundet, gratis internet finns inte heller på hotellet. Detta är något av en jättepina för oss då vi fortfarande bara har en biljett till Roland Garros-finalen på söndag. Men det finns några öppna nätverk från grannar osv. som bor härikring. Jag vet inte riktigt vad knarklangare och terrorister tycker om att man ”lånar” deras internet, men jag hoppas dom inte bryr sig så mycket… Tyvärr är dock mottagningen i sämsta laget :_

Jaker letar connection till det öppna nätverket på hotellrummet…

Jag som hade blivit smått paranoid efter våran promenad längs gatan började snabbt även misstänka dom hotellanställda här på hotellet också. Rutinerad som man var riggades några smidiga fällor eftersom kassaskåpet ”råkade” vara låst utan att någon visste koden…
En hög mynt placerades lurigt på nattduksbordet och ryggsäckarna placerades strax innanför hotelldörren. Sen knäppte jag kort på allt för att kunna bevisa intrånget som garanterat skulle ske när vi var ute på stan och rörde på oss…

Det första stoppet blev Manneken Pis som tydligen ska vara ett jättekänt ställe. Jag är totalt okunnig och hade aldrig hört talas om stället, så mina förväntningar var obefintliga, men Jaker utbrast snabbt ”Var det här allt?” när vi kom dit. Dock var han tvungen att ta en peace-bild ståendes framför monumentet. Jag fnissade mest åt att monumentet bestod av en liten kissande pojke – alltså borde det heta Manneken piss Fattar ni? Pinkande pojke – pissande pojke – Manneken piss

Jag sa ju att jag är okunnig, dessutom har jag prepubertal humor också
Annars kändes alla sevärdheter i stan mest som någonting som skapats för att vi turister skulle råka ta våra händer ur våra egna fickor så att ficktjuvarna och banditerna skulle kunna råna/ficktjuvisera oss. Rutinerad som jag är gick jag dock inte på det där och jag gick alltid med båda händerna i fickorna och skyddade mobilen, plånboken och kameran. Mina saker får ni inte era tjuvaktiga belgianer!

Samma sak här: Ett stånd (fniss…) som sålde våfflor med alla möjliga grejor på. Choklad, grädde eller varför inte jordgubbar fanns som val och Jaker verkade mycket sugen på en våffla till lunch. Efter att rutinerat förklarat för honom att vi antagligen skulle bli misshandlade och rånade om vi stod stilla och åt våfflan fick jag honom snabbt på andra tankar och vi traskade vidare.

Läskiga människor som jobbade som statyer. Snubben till höger stod helt still, snibben till vänster skrämde småbarn till att dumpa sina veckopengar i hans pengahatt som han hade på marken. Jag knäppte kort på dom och han blev jättearg för att jag inte ville ge honom min veckopeng Tur han hade fullt upp med att agera staty, annars hade han nog sprungit ikapp mig och rånat mig…

Chockerande guldig byggnad. Hur kunde ingen ha rånat den ännu? Allt guld fanns ju kvar? Mystiken tätnade…

Rolig japan som hade en schysst kortknäpparstil

5-stjärnigt belgiskt hotellrum…

Den här gudsförgätna staden har verkligen inte ett enda rätt. Staden är byggd på ett sånt sätt att det är uppförsbackar överallt – oavsett vart man vill gå.
Jag och Jaker tänkte besöka våran landsman Carl Bildt, som ju är svensk utrikesminister stationerad här i EU-parlamentshuset i Bryssel, men det visade sig vara ett mindre helvete att ta sig dit. Hela staden Bryssel verkar vara byggt på något slags berg som alltid lutar nedåt oavsett vart du ska så att traska upp till herr Bildts kontor blev som att försöka bestiga Mount Everest ungefär…

På vägen dit passerade vi Sveriges Ambassad. Ballt.

Efter våran helvetesmarsch nådde vi tillslut ”Calles” kontorsbyggnad. Rätt mäktig att se på faktiskt, men lite för mäktig för att få plats med på ett enda kort…

Undrar vilket fönster som är Calles, och undrar vem som gör rent all fönster?

Efter att ha knäppt 3 kort på Calles kontor skulle vi sen bege oss ut till fotbollsarenan där Italien – Mexiko skulle spela sin vänskapslandskamp. Även här dominerade Bryssel med sin värdelösa standard och möjligheten att köpa en endagarsbiljett till tunnelbanan var som bortblåst. 24 svordomar senare bestämde vi oss för att gå till centralstationen istället och försöka få tag i en biljett där…

Nån som sett I am Legend? Lite så kändes det att gå ner här. Det luktade kiss nåt så fruktansvärt (Manneken Piss' fel kanske? :i) och jag var beredd på att attackeras av livsfarliga rånare eller monster direkt jag gick ner. Tack och lov lyckades jag undvika dessa genom att krypa hela vägen till biljettförsäljningen och ombord på tunnelbanan mot arenan.

Vi hoppade av tunnelbanan för att byta tåg och jag tyckte stället känndes lite Beekkant av någon anledning…
Vi traskade på tunnelbanan och åkte bort till arenan då någonting enormt och silvrigt plötsligt uppenbarade sig. ”TV-TORNET I BERLIN, JAG KAN SE TV-TORNET I BERLIN!!!” ropade jag, men innan Jaker hann vända sig om så var den stora silvriga grejen borta eftersom vi precis åkte in i en tunnel…

Vi klev ut ur tåget och jag insåg ganska snart att världens undergång var nära . och jag älskade det! Jordens undergång var silvrig, asball, megacool och fantastiskt häftig! Jordens undergång hette Atomium och var en byggnad från 1958 som såg fantastisk ut! 102 meter hög och jättesilvrig lyste den där i solskenet och jag fick en ”TV-tornet i Berlin”-känsla igen. Byggnadsverket var så futuristisk men ändå gammalt på något vis.

Kolla hur sjukt den sticker ut från alla andra byggnader! Ascoolt!

Efter det blev det italiensk pizza på en restaurang en bit från Atomium. Jaker totalvägrade Los Tacos så vi fick lov att köra slisk-italiensk pizzeria istället. Min capricciosa var väl helt okej, Jaker var mycket nöjd med sin margherita.

En spegelbild av Atomium!!!!! Waoooowww!!

Efter maten begav vi oss in på arenan för att kika fotbollsmatchen. Efter att första ha gått en kilometer åt fel håll fick vi vända och gå tillbaka – såklart lutade det uppför åt båda hållen.
Italienarna inne på arenan var tokiga och skrek som galningar när deras landsmän äntrade planen. Tyvärr ville alla dom 97 procenten av publiken som var italienare bua åt Mexiko när dom kom in på planen – någonting jag starkt ogillar. Buuu för buande italienare!

Strax efter 19:15 startade matchen, sen tog det 16 minuter innan Mexiko, helt oförtjänt, gjorde 1-0. Italienarna blev knäpptysta och jag log lite inombords Jaker, som är ett enormt italienfan, grät som en liten bäbis.
Målet gjordes av Carlos Jela Giovani Dos Santos som spelade fram honom var nog bäst i Mexiko idag. Tyvärr fick han traska av planen efter 60 minuter då han blev utbytt, men jag blev väldigt imponerad av killens spel. Nu är jag knappast någon större fotbollskännare, men jag tror han kan blomma ut ganska rejält under VM.

Mexiko imponerade ganska mycket idag samtidigt som Italien var riktigt riktigt dåliga. Mexiko rullade mycket boll i backlinjen och italienarna fick mest springa runt och titta på när bollen rullades i den mexikanska backlinjen/hem till målvakten. När italienarna väl fick bollen sen ledde många individuella misstag till att dom blev av med den snabbt igen.

En bild på en liggande italienare – det har vi ju aldrig sett förut Jag gillar dock nummer 16 i Mexiko som står och tokpekar på den filmande italienaren

Mexikos målvakt – spelaren med störst bollinnehav under matchen. Jag tror han hade bollen i ungefär 79 av dom 90 minuterna av matchen Här blir han varnad för att ha maskat. Varningen kom från en domare som tyckte det var nödvändigt att dela ut närmare 10 stycken varningar under en träningslandskamp…

Sen gjorde Mexiko 2-0 med sex minuter kvar av matchen och den italienska delen av publiken började gå hem. Dom som inte gått hem buade ut sitt eget lag och jag kände hur jag verkligen älskar italienarnas syn på fair play/sportmanship

Sen gjorde Italien plötsligt 2-1 efter en halvt tilltrasslad situation och alla italienarna som var kvar på arenan älskade plötsligt sitt lag igen. Alla blev som tokiga och italien skulle precis till att börja sätta tryck på det mexikanska målet – då blåste domaren av matchen eftersom den var slut.

Jag och Jaker tog powerwalken till tunnelbanan och åkte tillbaka till hotellet, och efter att ha undvikit att bli mördade på vägen dit klev vi in på rummet. Direkt jag klev in på rummet noterade jag att ryggsäcken inte låg som den skulle…

Nej, sovdags nu. Imorgon lämnar vi den här förbenade hålan för gott. Jag kan verkligen inte förstå hur någon kan vilja bo i den här staden, men jag kan då säga en sak: jag kommer aldrig att återvända till Bryssel. Det här stället har ingenting som Sverige inte har bara det att allt bra med Bryssel är bättre i Sverige och man slipper många av dom dåliga sakerna. Det enda Bryssel har som Sverige saknar är en cool silvrig byggnad vid namn Atomium, men det räcker inte alls. Aldrig mer Bryssel, aldrig mer…

Betyg på Bryssel: 1”