Klockan 03:45 imorse ringde klockan, men då hade jag redan snoozat i 5 minuter. Efter många långa nätter (och dagar) så var det här sista gången på väldigt länge som jag sov i min kära säng. Det kändes lite tråkigt på något vis, och känslan var lite som ”Om man kan sakna en säng utan att vara knäpp så kommer jag nog sakna min kära säng litegrann”.
Lillebror dök upp vid 03:55 ungefär och jag sade hej då till mor innan jag och lillebror bar ut väskorna och satte oss i bilen tillsammans med hans fruntimmer Tatjaaaaana (namnet uttalas så).
Eftersom flyget skulle gå från Skavsta flygplats så tog vi sikte på Avesta – Sala – Enköping – Nyköping – Flygplatsen (eller nåt liknande).

Vägen dit var lång och lillebrors fruntimmer däckade efter ungefär 2,5 sekunder. Lägg gärna märke till att hon faktiskt har två huvuden. Ett som ni ser ansiktet på och ett till som är under allt det där håret på vänster sida.
Resan till flygplatsen består av 10 bilder där man ser att det är mörkt, och det hände inte så mycket mer än att vi såg ett rådjur, en älgrenhjortsak med stor krona på huvudet, två rävar och en mus som försökte agera trafikpolis genom att stå mitt i vägen. Han överlevde dock tack vare att han verkligen stod mitt i vägen och hamnade mitt under bilen.

Vi kom fram till flygplatsen ungefär 07:45 – 3 timmar innan flyget skulle gå. Efter några felåkningar och lite krångel så körde vi en drive in på McDonalds innan lillebror och hans dam släppte av mig vid flygplatsen. Jag plockade ur mina väskor och vi sa hejdå, sen påbörjade dom sin resa mot Borlänge – samtidigt påbörjade jag min resa mot Irland.

Efter att ha pratat med en fantastiskt trevlig passkontrollant, inköpt en flaska vatten och gått igenom biljettkontrollen fick jag äntligen gå ombord på planet. Säkerhetsinstruktionerna är viktiga att läsa igenom, så därför får ni en bild på dom här
Kom ihåg att om du ska åka den uppblåsbara rutschkanan så måste du ha armarna i kors

!

Planet lyfte och jag däckade efter ungefär 13 sekunder. Nu gillar ju inte Ryanair att man sover under flygturen, utan dom vill att man ska vara vaken så att man kan köpa deras lotter, deras svindyra vatten, deras ännu dyrare godis och deras… all skit dom säljer. Så därför hade dom sett till att placera ut två små skitungar på väl valda platser i flyget. Dessa ungar var väl upplärda i beteendet ”skrik så jävla irriterande ni bara kan så att INGEN i planet kan sova”. En vanlig skitunge skriker ju konstant, och efter ett tag så tappar man ju orken att lyssna på såna ungar. Man slår dövörat till.

Dom här två ungarna var värre. Dom körde nån slags ”nu skriker vi i kör så att alla vaknar. När dom sen håller på att bli immuna slutar vi skrika i 2 minuter. Sen skriker vi igen!”-taktik och den drev mig nästan till vansinne där i slutet av resan. Precis när man vant sig vid skrikandet slutade dom. Då vande man sig vid tystnaden, för att 2 minuter senare höra ungarna börja skrika igen. På slutet satt jag där och fantiserade om att binda fast ungarna vid en fallskärmsryggsäck, lära dom rycka i snöret och sen bara kasta ut dom ur planet

Det var coolt att se när vi flög över sånadär marshmallowsmoln i slutet av resan. Jag skulle lätt ha kunnat kasta mig ur planet bara för att få känna hur mjuka molnen garanterat var. Dessutom hade jag sluppit dom där skrikande ungarna också

Ganska snart såg jag Irland för första gången. Det kändes rätt sjukt att sitta där och fundera på vad jag egentligen håller på med. Det är som att jag inte riktigt förstår att jag precis lämnat allt och alla för att flytta till ett nytt land där jag inte känner någon alls. Det är som om jag skulle gå på några lugnande tabletter eller nåt. Jag är inte det minsta orolig just nu och allt känns hur lugnt som helst. Skönt på ett vis, men känns ändå skumt.

Första bilden som jag tog med fötterna på jorden i Irland. Alltid lika snyggt med en bild där knappt ser vad den ska föreställa

När jag sen hämtat ut mina väskor och gått igenom passkontrollen hoppade jag på första Airbus som gick från flygplatsen in till centrala Dublin. Bussen var förövrigt rätt fräsch förutom det att den luktade svett. Kan ha haft att göra med dom två killarna som satt bredvid mig också :_
Jag klev i alla fall av bussen mitt i centrum på en gata som hette nåt med O'Connelys street eller nåt. Där tog jag en taxi, och här började ett J-vla äventyr.

Taxichaffuören hette Joseph och hittade lika bra i Dublin som jag gjorde. Jag började med att ge honom en adress till ett ställe där jag skulle kunna bo och det första han gjorde var att fråga sin kompis (som stod utanför på gatan) vart stället låg. Efter 1 timmes letande och efter att han frågat inne på 3 pubbar, 2 butiker och 2 människor på gatan så gav vi upp och han fick skjutsa mig till ett annat ställe där boendet var svindyrt. Lita aldrig på en taxichaffis om det står AA med stora bokstäver på ett klistermärke på framrutan
Jag skippade det och tog istället sikte på stället som jag just nu bor på. Ett riktigt mysigt hostel vid namn Tolka House. Men som ni kan se på höger sida av rummet

, vänster sida av rummet, toaletten, duschen och
tekokaren så är 45 euro per dag för ett litet minirum kanske inte årets kap. Men det får duga fram tills måndag.

Efter att ha dumpat alla saker på rummet och märkt att Europakonvertern som jag köpte i Sverige INTE fungerade med SVENSKA elkontakter så var jag tvungen att köpa en ny elnätskonverter. Den jag köpte i Sverige kan användas till mobiltelefonen, men om jag använder förgreningsdosan eller laptopens laddare i den så passar dom inte. Jävla skitOnoff!
Westend Blanchardstown (nej, jag kan inte stava det utan att kopiera det rakt av) hette i alla fall stället där jag fick tag i konvertern. Jag såg också Irländarnas svar på Teknikmagasinet: B Cool

. Säga vad man säga vill, men jag tror fan Teknikmagasinet skulle fungera bättre än B Cool även i Irland
Annat som var coolt i det där varuhuset jag var i var att dom hade en slaktare där som sålde färskt kött. Jäääääääääääääävlar vad god köttfärsen såg ut där. Det var ingen ihopslängd och inplastad Ica Maxi-färs där inte, den här var röd och fin och såg sjukt god ut.
Sen kan jag rapportera att irländskt lösgodis inte är någon höjdare. Kom igen, om man säljer en godis som man kallar Giant Blue Dolphins så borde man väl i alla fall se till så att dom är blåa också
Det irländska lösgodiset får betyget: 1,5
Men folket här är riktigt trevligt. Vill man ha hjälp att hitta någonstans så hjälper dom mer än gärna till, och råkar dom gå ivägen för dig, om så bara lite lite liiiiite så ber dom direkt om ursäkt. Jag gillar irländare

Efter shoppingen var det i alla fall dags för lunch. Efter att inte ha ätit på sisådär 14 timmar så var jag minst sagt ganska hungrig. Vad jag åt? Det tar vi i nästa inlägg