Kausti.com

Hela den här golfsemestern har i grund och botten handlat om en golfbana: Nefyn Golf Course i nordvästra Wales. Banan skulle enligt mängder av recensioner och bilder vara fantastisk, och vi var båda såpass sugna på att spela den att vi skippade golfspelandet igår för att vara i form inför idag.
Vi var dock lagom nöjda när vi kom in på hotellet igår kväll efter att ha sprungit i ösregnet och sen möttes av hotellkvinnan, som förövrigt var otroligt trevlig, som informerade oss om att det skulle bli riktigt skitväder under söndagen.
Men vi tittade väderprognosen och där stor det att det skulle ösregna klockan 08-10, sen skulle det regna lite 10-12 och efter det skulle det bli riktigt bra väder.

Men när vi imorse checkade ut från hotellet och satte oss i bilen så ösregnade det fortfarande, något som fick mig att tappa hoppet lite. Hade vi åkt 50 mils enkel resa för att mötas av piskande ösregn och stormvindar?

Kisspaus! Hihi

Efter att Jesper kissat på driving rangen som uppvärmning drog vi oss sen mot första tee. Vädret var fortfarande rätt risigt men regnet hade i alla fall gett med sig.

Men nog var banan vacker. Klipporna längs stranden blandades med vågorna och det kändes som att all den här väntan nog kunde ha varit värt det. Jesper firade med att skicka ut sina två första bollar i vattnet, och jag med att slå mitt utslag rätt snett och dåligt åt vänster. Allt var som det skulle vara med andra ord.

Slagen rullade på, och om Jesper spelade bra igår så spelade jag nog ännu lite bättre idag. Inledde banans tre första hål med att gå totalt två över par, någonting som med tanke på vädret och det faktum att banan var helt okänd får ses som mycket väl godkänt.

Och så plötsligt hände det. För första gången i världshistorien hade meteorologerna rätt! Molnen sprack upp och regnet försvann i all sin hast.

Resten av dom första nio hålen fortsatte i samma tecken och jag puttade inte bara som en gud, jag lyckades på något vis hålla mig stabil alla första nio hålen. Fick ihop totalt 17 poäng, någonting som på svenska betyder att jag spelade såpass bra som jag borde göra efter en lång sommar på min hemmabana. Jag nådde upp till min bästanivå och det på en helt okänd bana, med rätt sneda slag och med ganska dålig sömn och dålig frukost i kroppen.

Sen kom 11:e hålet… Jag hade under första tio hålen inte slagit mer än 7 slag på någon av banorna. På det 11:e hålet slog jag sexton stycken. Utöver det slog jag bort tre bollar och kastade även mitt självförtroende i havet.
Vi hade kommit in på den gamla banan på Nefyn, och det är den som går på en udde hela vägen ut i havet. Det är fem hål som varierar något enormt i höjd och man ser ofta inte ens i vilken riktning man ska slå. Omänskligt svårt och med tanke på att vare sig jag eller Jesper är någon Tiger Woods så blev det rätt mycket pannkaka av det hela.

Men vad gör det när man har den här utsikten?

Obligatorisk golf-selfie.

Hur vackert är inte det här? Lägg sen till att solen fullkomligt vräkte in solstrålar över banan och jag tror minsann att jag lyckats bli lite solbränd. I Wales. Fattar ni då vilket magiskt väder vi hade?

Dom hade sen en pub efter det 12:e hålet, och herre min skapare vilken utsikt. Herrrrrrrrre guuuud!

Lägg sen till en öl på det där så inser ni snabbt vilken succé det här var. Ölen smakade, precis som all annan walesisk öl, rätt intetsägande och tråkigt och saknade så klart bubblor. Men vad gör det när man har solen i ryggen, en makalös bukt framför sig och ytterligare några hål med golf framför sig?

14:e hålet. Lite tråkigt att när vi väl kom ut hit så mötte vi ett gäng lokala golfare som informerade oss om att hålen verkade stängda, men att vi ändå måste spela dom om vi är här. Så vi fick spela hålen utan flaggor på greenerna och utan utslagsmärkningar vilket förstörde en del av upplevelsen.

Men med den banlayouten och den utsikten var det svårt att bli upprörd.

Ibland räcker inte ens Björn Ranelid till för att beskriva utsikten vi fick, så jag låter bilderna tala för sig själva.

Magiskt.

Drömgolf. Vilken jävla bild!

När vi sen avrundade golfrundan kunde jag ändå räkna ihop 27-29 poäng nånting (har inte scorekortet här) och sett till förutsättningarna så är det nog den bästa golfrundan jag någonsin spelat. Både resultatmässigt och upplevelsemässigt. Var det värt det? Jag vet inte riktigt, det var ändå en lång lång resa för det här, men nog var det en upplevelse jag inte skulle vilja vara utan.

Just det. På vägen från golfbanan svängde vi sen förbi ett slott också. Ett magnifikt enormt superawesome slott! Fattar ni? Magisk golf och ett fett slott. Waoooowww! Jag roade mig med att hoppa som en fågel samtidigt som Jesper tog en bild, något som gav ett mycket elegant resultat.

Vi åkte sen igenom lite mer magisk natur, och jag inser här nånstans att Wales är ett fruktansvärt vackert land som tyvärr ligger lite för långt bort från resten av världen för att någonsin få en ärlig chans. Och när dom sen konkurrerar med Island, Skottland, Irland, Nya Zeeland, Asien och en massa andra platser om turismen så är det inte speciellt konstigt att landet förbises av många. Personligen lär jag nog inte åka tillbaka hit igen, men det har allt varit en upplevelse att ha varit här.

Surprise! Gårdagen slutade med en… intressant ointressant kväll i den där lilla walesiska staden som vi sen vaknade upp i. Hotellrummet höll stundtals trehundrafemtioåtta graders värme under natten och jag tror minsann att Jesper torrjuckade sitt täcke något enormt eller någonting, för jag vette fasiken hur det kunde bli så otroligt varmt i rummet annars. Isolering existerar ju knappt i det här landet så någonting konstigt skedde nog på andra sidan rummet när jag sov, och det under en väldigt lång tid.

Nåja, oavsett torrjuck eller inte så måste man ändå käka frukost. Vi tog sikte på ett ställe i det lilla samhället, cafet hette någonting i stil med Strand café och Jesper ville, trots att mitt skarpa öga rekommenderade Tee House som låg närmare hotellet. Jesper grinade som en femåring som inte ätit på sex månader och fick därför som han ville ganska snabbt.
Så vi gick på huvudgatan och Jesper såg sen cafet på en sidogata. Däer äer däet ju” tjoade han och jag orkade med mer tjurande så jag spelade min ”När man är med en kvinna man känner väl och inte orkar krångla mer”-reaktion och tjoade glatt ”Jaaaa, perfekt!”.

Så vi svängde in på gatan och fick en gammal tant precis framför oss. Hon gick med en krycka i höger arm och bar sin bruna väska på vänster dito när hon spatserade mitt på gatan. Plötsligt fick hon för sig att hon skulle köra lite terräng-promenerande och tog därför sikte på att ta sig upp för trottarkanten.
Här nånstans går historierna isär. Jesper hävdar att tanten helt enkelt snubblade och ramlade ganska hårt ner i backen, jag tror dock att jag nånstans såg en lätt knuff utdelad av Jesper mot den stackars tantens bakre delar.
Oavsett vilket så drattade hon i marken, och det rätt otäckt. Jag sprang direkt snabbt fram för att hjälpa henne, slängde upp henne på axeln, kontrollerade hennes höftkula som var okej och satte sen försiktigt ner henne på marken samtidigt som jag Zlatan-sparkade upp kryckan från marken med högerbenet och fångade den i handen för att sen återge denna till damen. Hon tackade hjärtligt och tog sig sen för egen maskin in på cafét.

Jag och Jesper gick sen in på cafét via den andra dörren, satte oss ner och beställde. Jag beställde mig en elegant kostcirkelfrukost i form av toastmackor med marmelad, en pannkaka med chokladsås och glass samt en Coca Cola. Innan vi hann få in maten kom dock den anställda på stället fram och frågade om det var jag och Jesper som hjälpt damen som ramlat utanför. Vi informerade om att ja, det var jag som Zlatan-dominerat med hennes krycka samt servat tantens höftkula och han tackade med ett ”She would *ohörbart* very *ohörbart* thank you *ohörbart* tea coffee *ohörbart*”.
Vi fattade ingenting men avslutade ganska elegant vår frukost.

När vi sen skulle betala visade det sig att tanten var den anställdas farmor och att han var jättetacksam för min hjälteinsats, och att vi därför inte behövde betala någonting alls. Vi blev lite smått chockade men tackade och sade adjö innan vi sen lämnade staden bakom oss för alltid.

Som den professionella utlandskorrespondenten jag är passade jag dock så klart på att köpa med mig vad som för ett otränat öga, något som ni alla har, kan ses som lokala godbitar. Det var en lokal energidryck för 50 pence, popcorn täcka med choklad samt chipsstrutar som även dom var täckta i choklad.
Resultatet av smaktestandet av dom olokala lokala läckerheterna kan sammanfattas som att energidrycken var acceptabel, popcornchokladen var god och chipsstrutarna med choklad var ännu lite godare.

Nu var ju hela den här resan tänkt att vara en golfresa, men då jag inte har en bra bortförklaring till varför vi inte spelade golf idag så vill jag först visa er dom här pinnarna. Av någon anledning så har man i Wales planterat massa träd längst vägen på vissa ställen. Och alla dessa ställen har såna här pinnar för att hjälpa träden att stå upp eller nåt. Otroligt konstigt och oklart.

Kan även informera om att det fortfarande finns telefonkiosker i landet. Och dom står typ alltid mitt ute i ingenstans längs landsvägarna. Vi såg totalt sex stycken idag och det ger telefonkioskerna typ åtta gånger som bra täckning som det genomsnittliga WiFi:et har på det genomsnittliga hotellet här i landet…

Men landsvägarna ja. Vi har i detta nu kört nästan exakt 50 mil över två dagar. Etapp ett gick från London till yttre delarna av Bristol, och efter det åkte vi över bron in till Wales och en bit till efter det. Dom körningarna vi gjorde då var alla gjorda på kvällen/natten vilket gjorde att vi inte såg mycket av vägen, men idag bestämde vi oss då för att skippa golfrundan vi hade planerat för att istället sikta på att köra lite sightseeing.

Och jäklar i mig vad fint landskapet här är. Även om det fortfarande är vår och det saknas grönska så är naturen magisk. Höga kullar och djupa dalar smyckas med får (!) vilket gör det hela otroligt pittoreskt.
… och den där meningen går nog till historien som en av dom mest underliga jag någonsin skrivit. Från en rätt alldaglig gnutta text till att besmycka någonting med får till ordet pittoreskt. Fem av fem Björn Ranelid på det där eländet!

Men till och med Björn Ranelid hade älskat det här landskapet. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, när det kommer till landskap och naturupplevelser så finns det inte en bild i världen som fångat den känslan man får av att se någonting riktigt vackert. Naturupplevelser, när dom är som bäst, går inte att beskriva vare sig i bilder eller i ord. Dessa upplevelser är i fyra dimensioner och måste upplevas med blott ögat för att kunna förstås.

Under gårdagen låg jag och tittade på lite saker som kunde vara intressanta längs resvägen. Jag hittade ingenting i stort sett, men lade ”Devils Bridge” på minnet eftersom det såg rätt fint ut. Och av en händelse råkade vi se skylten för stället så vi svängde in där.
För er som inte varit dit och aldrig upplevt stället kan jag säga att det är skit. Åk inte dit. Det var jobbigt som fan att gå upp och ner för dom där äckliga jävla trapporna och stället har djävulen med i namnet av en anledning.

Sammanfattning av Devlis Bridge: misär, elände och skit. Avgå djävulen. Det fanns en trappa där dock som gjorde sig okej på bild. Annars avgå alla.

Spola fram en timme. Vi tog sikte på staden Aber… Abesw… Abwer… A… en stad på västra kusten av Wales. Väl där såg vi två ascoola måsar som stod och stampade på marken.

Hur är då det coolt kanske ni undrar? Jo, dom steppar eftersom det under marknivå låter som ljudet av regn vilket lockar upp maskar och andra insekter. Fattar ni hur ballt det är? Trutar som steppar för att kunna äta. Så jävla smarta vissa djur är!

Nu kollade jag namnet på staden på Google Maps och skrev av det, men lyckades ändå stava fel på skiten. Men Aberystwyth hette staden i alla fall, och den ligger precis vid havet.

Och hur vackert är inte detta? Strålande solsken, 15 grader och frisk havsluft. Man kan ha det sämre.
125 000 pund, motsvarande 1,59 miljoner svenska kronor, får man lägga för en etta med utsikt över havet här. Fett ovärt, men ändå ack så intressant.

Men titta vilka charmiga hus! Som en liten fiskeby utanför Göteborg, men med regn hela somrarna istället. Förtjusande minst sagt. Strandpromenaden var så fantastisk att jag inte ens kommer lägga upp en bild på den, för det går inte alls att se hur förtrollande området var. En liten bild som ska försöka täcka havet, solen och en kilometers semesteridyll håller inte. Det är inte värdigt. Det är som att försöka få in mitt ego, mina magrutor och mina ögonfransar i samma bild. Ordet ”omöjligt” räcker inte till för att beskriva det hela.

När man åker längs med vägarna här så är hastighetsgränserna dels helt galna, vem fan kan åka 100 km/h på vägar som slingrar sig värre än valfri politiker som ska svara för vad dom åstadkommit? Men sen ligger det jättemånga små charmiga byar längs med vägen också. Stenhus efter stenhus följer sidan av vägen i någon kilometer och sen är man ute i fantastiska landskap igen.

Naturen. Herrrrrrrre guuud som herr Ranelid brukar säga. Vilket mirakel!

Och dom små husen. Herrrrrrre guuud.

Sa jag att dom har en massa slott också? Heeeeeeeeeerrrrrrre guuuuud vilket ställe.

Vi är nu framme i Nefyn i norra Wales, och har för en timme sedan avslutat en tvårätters middag på ett hotell nere vid vattnet. Utsikten var… kolsvart och regnig, men säkert fantastisk om man sett längre än fönsterrutan. Efterrätten var topp två av vad jag någonsin ätit och väderprognosen inför imorgon lovar en miljard millimeter regn och sen uppehåll och halvt stormvindar när vi ska slå ut på första tee på Nefyn Golf Course. Enligt alla vi pratat med ska banan vara helt magnifik och jag litar fullt på deras ord, så hajpen är maxad. Räknar kallt med tre hole-in-ones och en riktigt dålig runda imorgon. Men oj vad kul det ska bli!
”