Skottland 2016 – Dag 1
Inflygningen till Edinburgh var ganska grå och tråkig, molntäcket var såpass vitt och heltäckande att t.o.m. Jimmy Åkesson hade fått någonting drömskt i blicken om han varit här. Men så småningom började molnen skingra sig när vi närmade oss marken och det djungelgröna skotska landskapet började visa sig. Don’t look back in anger med Oasis spelades passande nog i hörlurarna och känslan började infinna sig. En känsla av hoppfullhet, ”det kommer vara sjukt bra väder hela den här resan. Eller hur? Det kommer vara det!”. Likt en naiv 6-åring satt jag där i flygstolen och försökte övertala mig själv att tro på någonting som jag inte trott på sen jag bott på Irland – bra väder på en brittisk ö.
För att uttrycka det snällt kan man i alla fall konstatera att antalet hudcancerfall på dom här öarna antagligen inte är ohanterbart högt.
Och på tal om inte högt, roamingpriset på mobilen överraskade rätt bra. 1 GB surf för 199 kr var inte farligt.
Här på dom här öarna så har århundraden av inavel inte bara gjort att genpoolen forcerar fram överviktiga tonårsmammor med sneda tänder i enorma mängder, det här kusingiftandet har även gjort så att man kör på fel sida av vägen av någon outgrundlig anledning. Men Jesper kör som en gud på fel sida, dvs rätt sida, efter sitt övande i Wales förra året. Övning ger färdighet, även om man är dansk!
Vår bil kör även Android Auto enligt instrumentpanelen, tyvärr är det svårare än jag trodde att komma åt med mobilen då bilen vägrar att ansluta till mobilen via USB.
Och på tal om bilar, vi har mött oväntat många gula sådana av någon anledning. Känns som att man ser typ 5 gånger så många här som i Sverige. Skottarna verkar ha en ohälsosamt stor kärlek till den horribla påskfärgen av någon oklar anledning…
Andra förkärlekar skottarna har är att plantera träd mellan vägen och magisk naturscener också, jävla glädjedödare… Sen har don granar, miljarders miljarders granar. Överallt är det granar. T.o.m. granarnas grannar är granar. Överallt, helt sjukt.
Man ser heller inga affärer här när man kör. Vi har kört i ungefär 5-6 timmar idag och sett ett enda Tesco, jäkligt konstigt faktiskt. När man tänker på det är Skottland rätt dött utanför dom storstadsområden som finns. Man får lite ”vägen från ukrainska gränsen till Kiev”-feeling faktiskt.
Och kurvor har dom en förkärlek till också. Vägarna här kan stundtals göra även den mest rutinerade sjömannen sjösjuk. Huu!
Vi har annars besökt Wallace Monument på vägen ner till sydvästra Skottland. Ett inte superimponerande monument, men ändock sevärt.
Men utsikten var faktiskt rätt skaplig.
Någonting som dock inte imponerade så stort i början var naturen. Visst var den stundtals helt okej, men knappast såpass magnifikt som man hört från alla som varit här.
Någonting som dock var smått magnifikt var dock dock det här religiösa gänget, men framför allt deras frisyrer.
Vi har kört nästan exakt 30 mil idag, och det har ändå gått rätt okej. När hungern började smyga sig på utan att vi hittade någonting att käka så fick jag den briljanta idén (okej, Jesper såg muffinsarna i min väska och gnällde till sig några) att vi kunde köra svenskt fika i bilen på väg mot vårat slutmål för dagen.
Och det var nog tur att vi hann slänga i oss våra muffins, för när vi kom in på väg A83 så började Skottland plötsligt visa sig från sina bästa sidor. Tilläggas ska att det är otroligt svårt, för att inte säga omöjligt, att förmedla monstruöst imponerande naturscener via en datorskärm.
Men oj vad vackert Skottland var under den halvtimmen.
Steniga små berg täckta från topp till tå med grön växtlighet uppenbarade sig plötsligt bredvid oss och bjöd på en alldeles makalös show.
Solen var faktiskt med oss stundtals under den här tiden, och även om den kanske inte var hundraprocentigt pålitlig så har vi ändå hittills klarat oss från regnet.
Men lika snabbt som dessa fantastiska naturscener dök upp så försvann dom igen.
Vi bjöds dock på lite småstadscharm när vi närmade oss dom södrare delarna av vår resväg.
Vi hann sen åka förbi vårat första riktiga ”Disney-slott” också. Det hade tyvärr stängt, men jag lyckades fånga den här bilden i farten så ni får glatt nöja er med den!
Eller okej, vi kunde ta en bild till från utanför grindarna. Kan faktiskt tänka mig att bo i ett sånt här slott när jag blir stor.
Kvällen har avslutats med ett glas lokal whisky, och om jag inte hade varit så trött just nu hade jag nog kunnat tjöta lite om hur jag dom senaste 5-6 veckorna kämpat i mig några tiotals centiliter whisky (utspritt över tid då såklart) för att försöka att på något sätt lära mig uppskatta smaken av den här gyllenfärgade färgborttagninsmedelssmakande drycken. Och jag klarar mig faktiskt rätt hyfsat nu, även om jag nog har en bit kvar till ”Mmmm, det här är njutning”. Just nu är jag nånstans mellan ”Uäääääähhhh, jag dricker hellre två centiliter svett som samlats i en trasa på Göran Perssons rygg än den här skiten” och ”Ptja, whiskyn smakar ju bättre än bensin i alla fall”.
Men hotellet är i alla fall riktigt riktigt mysigt. Vi betalade 80 pund per person för att bo här, men då ingår frukost, lunch, en liten flaska whisky och en runda golf på deras bana Machrihanish Dunes i det priset. Det är baskemig ett riktigt kap än så länge. Hoppas golfen imorgon lever upp till hajpen. Det blåser då en mindre storm ikväll, så jag räknar med att slå bort en 65 bollar imorgon om banan är lika svår som det ryktas om…