Kausti.com

Utsikten från vårat hotell i Oban var väl kanske inte riktigt på samma nivå som utsikten vi hade igår, men lite apokalyptisk depressionskänsla är inte heller helt fel!

I priset för rummet så ingick även frukost, och vi blev glatt serverade en ”Full Scottish breakfast” av servitören. Den visade sig vara precis lika sunkig som på andra ställen i Storbrittanien och jag kan fortfarande inte förstå hur folk kan tycka att det här eländet är gott. Men för er som inte ätit en frukost likt denna tidigare så kan vi köra en genomgång av vad den innehöll och vad dom smakade:

Bönorna: sött och jävligt, som urvattnad ketchup med klumpar i.

Champinjonerna: smakade, inte helt oväntat, som champinjoner förutom det faktumet att dom kändes som att dom dränkts i fett.

Korven: såg uppenbarligen ut som en snorre som nån rullat in i plastfolie men glömt att sätta plast på toppen av snasen. Den här korven såg sen mer ut som en köttbulle när man skar isär den och smakade nån krydda, typ timjan. Blir inte mycket sämre än så här om jag ska vara ärlig…

Tomaten: det enda som smakade som ma förväntar sig. Varm tomat som inte
förstörts på något vis.

Bacon: eller rashers som det egentligen heter, smakade väl egentligen som förväntat men å andra sidan så blir även det sunkigaste av sunk-bacon gott när man precis fått smaklökarna besudlade av en köttbulle-snorre…

Black pudding: smakade precis som svensk blodpudding. Blodpudding som jag förövrigt inte ätit på flera år, men som faktiskt nästan är ätbart om man bara tar små tuggor och snabbt sväljer ner tuggorna med baconfett…

Haggis: vi fick då äntligen chansen att prova haggis! Eller jag är nästan säker på att det var haggis i alla fall. Det smakade precis som svensk pölsa och överlag faktiskt rätt behagligt att käka, men så fort man får minsta lilla fundering kring vad som är i eländet leder det snabbt till att man börjar kaskadkräkas över bordet. Två av fem Fåret Shaun i betyg får denna haggis.

Vi gick sen en sväng i stan innan vi skulle bege oss. Favoritbutiken var tweedbutiken i stan som sålde äkta kiltar med allt vad det innebar. Kiltar, såna där speciella kostymjackor som man har till kilten, höga strumpor som tillhör outfiten, såna där fina väskor som den här provdockan har på sig och en massa annat.

Dock kostade kiltarna där allt från 50 upp till typ 250 pund vilket gjorde att min egen penningpung totalvägrade att öppna upp sig för ett impulsköp av en sådan heldräkt.

Vi hann även in i några whiskybutiker för att kolla läget lite, men då mina kunskaper i ämnet whisky antagligen inte ens skulle räcka till i ”Är du smartare än en femteklassare?” på SVT så kammadejag även här hem noll. Det är ballt med whisky, men det är även ballt med t.ex. rymdforskning och oftast kanske såna här saker och ting är ballast om man bara låter bli att gå in på detaljerna allt för mycket.

Intressant sidonotis: Anställda hälsar inte på en när man kommer in i butikerna. Som svensk är man ju van att få ett välkomnande när man går in i en butik. Men inte här. Här håller man tillbaka på dom onödiga hälsningarna istället för att vara svenskt översocial. I början kändes det lite konstigt, men nu börjar jag gilla det mer och mer.

Men efter allt icke-shoppande tog vi sen sikte på Isle of Skye, en bilresa som skulle ta ungefär lika lång tid som det tog svärfar att tapetsera om mitt kök. Ungefär 4 timmar. På tal om svärfar så körde vi förbi ett antal roliga skyltar på vägen upp, så även denna som ni ser på bilden.

Vi hade inte bokat något boende för vår natt på Isle of Skye, och vi passerade seriöst 50 bed and breakfasts på vägen upp från Oban. Av dessa 50 var det typ tre som hade vacancies. Den här idén med att inte boka boende för en av Skottlands mest turisttäta ställen under en helg där skottarna dessutom har långhelg kändes ungefär lika smart som min idé om att lämna regnjackan och paraplyet i bilen när vi skulle golfa här om dagen. Inte precis raketforskarsmart med andra ord.

På tal om flygande genier. I Harry Potter-filmerna finns det en rätt välkänd scen där tåget på väg mot Hogwarts åker över en väldigt ståtlig bro och den bron råkar befinna sig i Skottland, och även längs vår resväg, så vi var så klart tvungna att stanna till där.

Obligatorisk järnvägsbrosselfie.

Fanns även en rätt fin kyrka precis bredvid parkeringen.

Vägen upp till Isle of Skye var annars brutalt vacker, någonting som dock är svårt att fånga på bild. Mycket av storheten består av att se landskapet som just ett landskap, i 360 grader, och inte som en endaste simpel vy.

Men grönt är lättare att fånga. Skottland är fruktansvärt grönt. Min favoritfärg när jag var liten var grön och den lilla pojken som finns nånstans där inne i mig spritter av förtjusning varje gång nya tokgröna berg uppenbarar sig längs vägen. Och det har varit många sådana berg kan jag säga.

Vi råkade även köra förbi ett till magnifikt slott som verkligen såg ut som någonting ur en riddarfilm. Jag har en liten plan om att bygga mig ett slott när jag blir stor och sen bo där för resten av mitt liv (samtidigt som jag låser in Marlene i ett av tornen som den prinsessan hon är). Det här slottet gav den idé-elden ytterligare lite extra bensin.

Väl framme på Isle of Skye radade ”no vacancies”-skyltarna (inga lediga rum) upp sig på rad. Paniken slog in när varenda ställe under säkert en timme skröt med att dom minsann var fullbelagda och vänligt, men bestämt, avvisade eventuellt intresserade turister.

Men så dök den upp, från ingenstans. En skylt som saknade ordet ”No”. Likt två fjortonåringar som precis fått syn på vår idol falsettskrek vi rakt ut samtidigt som Jeppson handbromssladdade in bilen på vägen dit skylten pekade.

Sju äventyrliga minuter på diverse småvägar senare var vi framme. Och det visade sig vara full här med. Katastrof, men då informerade hon som ägde stället oss om att hennes mans bror hade en (halv?)syster som bodde inne i Portree där vi kunde bo. Lyckan var total och efter att 60, antagligen inte skattade, pund hade bytt hand så hade vi ett rum att bo i mitt i ett bostadsområde strax utanför centrum.

Portree har annars visat sig vara en sån där liten by där du inte ens kan skicka SMS eftersom mobiltäckningen är lika bra här som i mitten av amazonasskogen. Men vad gör det när vi har boende?

Imorgon blir det Isle of Skye och hittills har naturen sett väldigt lovande ut. Förhoppningsvis lever ön upp till hajpen!

Efter att ha anlänt Ugdale Hotel igår så vaknade vi imorse utvilade och pigga. Eh, skojar bara. Jag var dödstrött efter att ha somnat sent och sen blivit väckt en sisådär 167 gånger för att det var för ljust ute. Men när jag väl vaknade på riktigt så kunde jag inte annat än kapitulera för utsikten som jag vaknade till. Havsutsikt gör någonting speciellt med själen, även den mest bittra jäveln kan plötsligt vakna irriterade och säga ”Ja, hur i h-vete ska jag kunna vara arg på detta?”

Ugdale Hotel visade sig annars vara rätt okej faktiskt. Visst var maten rätt skotsk, men med tanke på var vi befinner oss var det svårt att bli vare sig upprör eller förvånad. Men servicen var riktigt bra och dom anställda försökte verkligen vara hjälpsamma och sådär genuina som jag fått för mig att folk bara är i riktigt små byar.

Intressant är annars att vi under frukosten började bli lite osäkra om golfbanan, som vi bokat, existerade eller ej. Jesper såg ut som ett stort danskt frågetecken när han konstaterade att banan inte dök upp när man tittade på stället via Google Maps satellit-vy. Två croissanter och en muffins (för egen del) senare hade vi dock konstaterat att receptionen nog hade koll på huruvida banan faktiskt existerade eller ej så vi bestämde oss för att fråga damen där om hjälp.

Och det gick ju rätt bra. Banan fanns tydligen och tjejen i receptionen gav oss vägbeskrivningen ”Följ vägen, sväng vänster, åk på vägen, sväng vid flygplatsen, tror ni att ni kommit vilse eftersom ni åker på en bondgårdsväg så har ni kommit rätt och fortsätt åka”.

Klubbhuset var rätt litet och vi möttes av en ma…. nej, en äldre herre som hälsade oss välkomna. Han informerade oss om att det var 16 killar som skulle slå ut om 20 minuter, så han rekommenderade oss att göra oss redo och slå ut.

Smått chockade, och som dom svenskarna (och danskarna) vi är så sade vi ingenting mer och kom överens om att vi skulle möta golfprostugegubben att vi skulle möta honom på första tee om typ 3 minuter och 43 sekunder. Vi behövde bara byta om först.

Efter att ha bytt om, eller rättare sagt tagit på oss golfskorna vid bilen, samtalade jag och Jesper dock på typiskt skyddat skandinaviskt sätt enskilt och bestämde oss för att låta dom 16 killarna gå ut före oss och att vi istället skulle fokusera på att värma upp under tiden. Den gamla gubben, vars namn jag som ni se inte minns, var helt okej med det och informerade oss istället om diverse lokala grejer som sen skulle visa sig vara otroligt värdefulla under vår runda.

Banan hade annars fått en helt del spretiga recensioner. Ändå hade vi, helt seriöst av en väldigt idiotiskt oklar anledning, kört bil i närmare 4 timmar för att komma hit. ”Banan är hopplös och du spelar den en gång, sen återvänder du aldrig” var några ord som ekade i min skalle när vi kom fram. Tänk om banan skulle visa sig vara en katastrof? En flygresa på 2,5 timmar, en bilresa på 4 och sen skulle banan visa sig vara lika attraktiv som en giraff som i otakt dansar salsa. Mardröm.

Men det är både svårt att stava Mch… Machi… M… golfbanans namn och att samtidigt förklara hur fantastisk den här banan visade sig vara.

Den ligger precis vid den sudvästra skotska kusten där skotskt land möter Atlanten vilket gör att det blåser som fasiken samtidigt som vädret växlar snabbare än du kan stava Machrihandish. Men vi hade kontrollerat vädret innan vi åkte från hotellet så vi visste att det faktiskt, för en gångs skull, inte skulle regna och lämnade därför både paraply och regnkläder i bilen.

Men banan… första hålet inleddes för egen del med en slice, en till slice, en försvunnen boll i ruffen, en bra pitch och sen en vettig putt. Ändå blev jag kär ganska direkt…

Har ni någonsin varit och fiskat nångång så vet ni att vassen är ett ställe man bör undvika att kasta in draget i. Ungefär så var den här golfbanan att spela. Var inte dum i huvudet, fuska om du slår snett och vips så kommer du klara banan samtidigt som du förstår dess storhet.

Tittar man ner på det här hålet så kanske man får en liten liten inblick i dess svårighet. Man ser fiskedragsdödande vass överallt, men man förstår ändå inte att tee är 200 meter rakt till vänster om flaggan och att man inte har någon möjlighet att se flaggan när man spelar in till hålet.
Det finns dock pinnar som förklarar vart du ska slå, men du har ingen riktig aning om hur greenen/den dolda delen av banan ser ut – och jag älskade det!

Men som om inte det vore nog så går banan längs med kusten vilket innebär att vissa hål ger en snudd på sjuk utsikt.

Till er som inte gillar vare sig natur eller golf: först och främst måste jag fråga vad som är fel på er, men sen ber jag er ödmjukast att uppsöka en psykolog. Sen kan ni återvända hit när ni är botade från era psykiska problem.

För den här banan bjöd på en ohälsosam mängd med vackra bilder. Vad sägs om den här greenen som är klippt så att även en halvtaskig allsvensk linjedomare kan döma offside när du kliver upp på greenen.

På tal om offside, här har ni Jesper som slår ett (av många!) riktigt bra bunkerslag.

Den här banan bjöd ändå på rätt öppen golf. Eller, det beror väl på vad man jämför med. Jag slog säkert bort en tio bollar, men samtidigt så var den riktigt tjockaste delen av ruffen begränsad till ställen dit man faktiskt inte borde slå. Jag slicade säkert 645 slag under den här rundan och jag klarade mig ändå riktigt bra under rundan.

Och som om jag inte hade klarat mig bra nog så fick man efter nio hål en lokal whisky att njuta av. Och ärligt talat så var den här whiskyn faktiskt en personlig favorit. Lite vanliljsmak, rätt söt överlag och en njutning även för en whiskeyamatör som mig.

Tilläggas skall att jag antagligen uppskattat en flaska T-röd precis lika mycket efter att ha traskat runt på banan hittills.

Sista nio bjöd även dom på riktigt bra underhållning. Ruffen var hård, links-gräset var oförlåtligt och en av oss hamnade faktiskt i det där idiotgräset en gång. Det tog 5 slag att komma ut, och då fuskades det ändå lite smått för att lyckas med det.

Annars kommer bloggen nog få sig en ny bekanskap inom kort. Jag halvt impulshandlade mig en GoPro Session häromveckan och den är faktiskt alldeles fantastiskt. Drygt två arbetsdagar i lön kostade den och den fångar både färger och upplevelser helt sjukt bra för priset.

Men åter till Mchri… Machr… Mar… golfen idag. Greenerna var inte bara otroligt vackra och maffiga, dom bjöd stundtals på riktigt svår puttning i och med att dom hade fler ojämnheter än valfri 13-årig acnediagnosticerad tonåring. För egen del var det både utmanande och ruggigt roligt och jag tror att Jesper minsann håller med.

Hela banan var egentligen rätt utmanande, men utslaget på 17:e hålet var nog det värsta jag varit med om. Det här var vad man såg dit man skulle slå och det var bara att sikta på den svartvita pinnen, först slå bort 2 bollar och sen slå ut en tredje boll för att i blindo hoppas att allt gick bra.

Actionbild på bunkerkungen av Danmark.

På tolften hålet fick vi tyvärr oss lite regn, men under det 17:e hålet så gjorde sig min brist på regnjacka och paraply sig tyvärr äckligt jävla uppenbar. Gudarna fick nog av vårt långsamma spel och bestämde sig helt enkelt för att skicka ner en halv sjö med idiotmycket regn från himlen. Tack för det!

Sammanfattningsvis kan man säga att Mch… Macd… banan där vi spelade verkligen levererade. Och då menar jag inte levererade som i ”jag åkte hela vägen hit, nu tänker jag hylla den” utan som i ”den här banan är helt sjukt bra och jag förstår inte att den inte nämns oftare när man googlar golf i Skottland”. Jag kan lätt tänka mig att ta min framtida privathelikopter hit för att slå bort 10-15 golfbollar till. För så vacker var den här banan. Den är charmigare än Nefyn om du frågar mig och jag rekommenderar verkligen den som funderar på att golfa i Skottland att åka hit.

Betyg på Mach.. Mrchc… golfbanan blir slutligen 4,6 av 5 kiltar i betyg.

Nu ska jag sova… Jesper ligger i sin säng här bredvid och pratar i sömnen om magiska bunkerslag, hur tjockruffen är orättvis och om att hålen på banan var för små. Jag tänkte försöka drömma om samma sak.

Så med en avslutande, smått regnig, skön kompisbild så säger jag härmed tack för idag och god natt.

Skottland – Harry Potter-bron, sagoliknande slott och haggisdebut

Skottland – Machrihanish Dunes, en golfbana som jag aldrig glömmer