Sydamerika 2016, Galapagosöarna – Mobbad av ett sjölejon, en röd strand och avskedsdrink
Sista riktiga dagen på kryssningen, det här med att boka ”åtta” dagars kryssning innebär att man får en halv första dag och en sista dag som slutar 08:15 så idag var då den moralisk korrekta sista dagen. Och ni vet vad en ny dag innebär, en ny ö!
Santiago var namnet på dagens ö och både jag och Marlene har börjat känna att det hade räckt med en femdagarskryssning istället för en åttadagars sådan. På Santiago fick man återigen se sjölejon, vattenleguaner, fåglar och fler fåglar. Vi har sett allt det där redan och det började ärligt talat bli lite tradigt att sova dåligt, äta samma frukost som alltid, besöka en ö med samma djurliv som förut, snorkla med samma djur och så vidare.
Men om det finns någonting man aldrig någonsin tröttnar på så är det sjölejonungarna. Dom är så galet söta och deras läten är om möjligt ännu sötare än deras stojande och lekande som dom håller på med. Sjölejonungar låter nämligen ungefär som ett hest får när dom ropar på sin mamma och det är så ofantligt gulligt att även världens mest cyniska människa skulle rycka på smilbanden.
Vi fick även se den här balla herren, en hök av något Galapagos-slag som mycket propert satt och poserade så att vi alla fick ta en bild från hans bästa sida. Hökarna äter tydligen leguaner, mindre fåglar och kan i flock t.o.m. ge sig på små sälungar! Buu för herr hök, inte mörda dessa små oskyldiga gullungar!
Vi fick även se den här färgglada kisen. Tydligen helt ofarlig för människor men färgen på näbben går inte av för hackor.
Skräcködlan som lurar där i bakgrunden är inte på väg att äta upp fågeln, den har bara inte orkat flytta på sig eftersom stenen den ligger på är varm och skön. Vattenleguanerna äter bara alger så djuren kan gott och väl leva i harmoni utan några som helst diplomatiska incidenter.
Efter förmiddagens undersökande drog alla ut och snorklade, men jag och Marlene passade på att sova middag istället eftersom vi sovit ungefär 45 minuter totalt under resan till Rabida. Båtresan dit var ungefär 12 timmar lång och vi åkte mot strömmen hela vägen vilket gjorde att det guppade alldeles för mycket för att vara hälsosamt, och att försöka sova i 1,5-2 meters vågor kan man ju glömma.
Dagens eftermiddagspromenad gick av stapeln på ön Rabida. Rabida betyder ungefär ”ön med den rostigt röda Baywatch-stranden” och här var det lika snustorrt som på vissa av dom andra öarna vi besökt under vår tid här.
Promenaden var inte så där superlång dock, men däremot var vattnet på andra sidan udden mot där vi gick iland helt galet vacker. Vattenfärgen var så där löjligt perfekt som färgen annars bara är i turistbroschyrerna och med en dryga 35 grader i skuggan så lockade vattnet ännu mer än ni kan tänka er.
Utsikten uppe från utsiktspunkten hade ingenting att komma med i jämförelse med utsiktspunkten över juraperioden igår så vi lämnar den, men vägen ner bjöd på vackra kontraster mellan den Volvo-rostfärgade jorden och det azurblå vattnet nere i havet.
Efter promenaden tog vi sikte på snorklingen, och den här gången smög vi i från vattnet vid den röda stranden. Lite längre bort på stranden låg det några sjölejon, och snart hoppade dessa i vattnet för att simma med oss. Jag simmade lugnt och filmade en liten ”fyrkantsfisk” (boxfish på engelska) när plötsligt…
… ett av sjölejonen kom från ingenstans och försökte hugga fisken, någon enstaka decimeter framför mig! Jag blev först rädd, sen började jag skratta i snorkeln så jag behövde upp och ta luft. Vände mig om till Marlene för att berätta vad jag precis sett, då kom sjölejonet upp och puttade mig på rumpan. Galapagos mina vänner, där alla lever i harmoni och sjölejonen busar med människorna.
Även idag spra… simmade vi på en rocka. Jag har fortfarande inte lärt mig huruvida det finns några rockor som är direkt livsfarliga eller om alla bara är ofarliga pannkakor som rullar fram längs botten, men jag antar att det borde vara lugnt.
Borde nog kolla upp sånt där innan man åker hit…
Busiga sjölejon, nu på stranden.
Kvällen bjöd på en avskedsdrink och den vanliga, numera lite väl tradiga, middagen. Efter det bestämde vi oss för att krypa till sängs, klockan var ju faktiskt närmare 20:00 vilket är alldeles för sent för dagisbarnen Michael och Marlene.
God natt!