Kausti.com

Welcome to Angkor”. Hade stället varit ett badhus hade det kanske hetat Bad Angkor. Nu är det dock inget badhus, utan en ruinstad som ligger strax utanför Siem Reap. Därför heter det inte Bad Angkor. Men jag hade nog tyckt namnet varit roligare med lite badhusfeeling…

Vi tog oss dit genom tuk tuk-föraren som haffade oss vid turistbussen när vi anlände i Siem Reap igår. Han är en redigt slipad affärsman den killen. Salee heter han och han såg till att bara ta en dollar i betalt under upphämtningen igår av en enda anledning: att hinna charma in sig hos mig, Johannes och tyskan Julia (som åkte med oss i tuk tuken).

Det hela lyckades såklart hur bra som helst, och vi tre bestämde oss för att anlita Salee och se hela Angkor-området tillsammans. 20 dollar för en dag som vi tre delade på var liksom inget att snacka om.

Slipad affärsman vinkar till kameran utan att veta om det.

Angkor är som sagt en stor ruinstad, och när jag säger stor så menar jag stor. Det står ett stort antal väldans imponerande tempel över området, och jag har inte en aning om historian bakom dom alla. Våran tuk tuk-förare Salee berättade förvisso vem som byggt dom olika templen, men typ inget fastnade hos mr Totalt Ointresserad af Historia (det är då jag det).

Om ni inte är intresserade av Minecraft, och inte gillar bilder på sten så kommer ni nu har en fruuuuuktansvärt tråkig läsning framför er. Bilderna kommer att rocka stenhårt så att säga…

Jag vet liksom inte vad jag ska skriva om stentempel efter stentempel när jag inte kan nåt om dom… Jag kan inte namnen heller, men jag kan berätta att alla templen byggdes kring 1000-talet. Plus minus några hundra år då…

Ansiktstemplet var det första vi besökte. Det var uppbyggt med X antal ”torn” där alla hade fyra olika ansikten på sig. Intressant var annars att varenda tempel var uppbyggt på Minecraft-vis (eller om ni är lite äldre Lego-vis), kloss efter kloss hade staplats och format för att bilda templen. Inte alls likt Taj Mahal, men så byggdes den byggnaden också 600 år senare.

Din mamma.

Förbudsskyltarna var inte nådiga på sina ställen…

Men fy bubblan vad varmt det var när vi var där och gick runt! Det hade monsunregnat hela morgonen och förmiddagen innan vi lämnade hotellet vid 10-tiden, och det kändes verkligen i luften. Luften var fuktig, klibbig och den verkligen lindade in dig ännu mer i värmen.

Jag har aldrig svettats så mycket som jag gjorde denna dag. Hualigen vad blöt man blev.

Det är annars svårt att visa på bild hur balla vissa av templen var. Dom ser så små och töntiga ut på bild, men dom var riktigt… antika eller vad man ska säga. Mossan och växterna som fått fäste gjorde det ännu ballare.

Trapporna ni ser på bilden var dom sjukaste jag sett i hela mitt liv. Överlag är dom totalt hjärndöda när det kommer till trappor i Asien, varenda trappa jag gått i under vistelsen i Vietnam och Kambodja har varit sne, ojämn och efterbliven. För 1 000 år sedan var dom ännu sämre på konsten att bygga trappor…

Trappstegen lutade liksom neråt, och sen var trappen mer lik ett stup. 80-gradig lutning gör ingen trappentusiast glad. Om det nu finns nån sådan grupp människor…

Tempel.

Dom här jävl… försäljarna kan ju gå och dö allihopa. Dom är Kambodjas svar på Vietnams tuk tuk-förare. ”Hi, you want to buy krimskrams you are never going to använda?”. Nej, jag vill inte ha fem pappersfåglar att stoppa i julgranen, jag vill inte ha en jätteful t-shirt med Angkor Wat på och jag vill inte köpa vykort heller. Låt mig vara!
Det spelar ingen roll vad man gör heller! Säger nej, berättar att tyskan Julia gärna vill köpa tolv T-shirtar till sin pojkvän eller hotar dom med karatestryk. Dom ger sig aldrig! I slutet så sa jag bara ”No, I dont want to buy anything. Leave me alone. I dont like you. You are a bad person. ” osv. men likförbannat fortsatte dom.

Avgå alla försäljare som inte fattar vinken!

Glad Salee. Notera även damen i bakgrunden. ”Hi på dig tuk tuken, do you want to buy food?”

”Hej, jag är ett träd och jag ska bo här på den här stenhögen. Såseså”.

”Hej, jag är också ett träd. Jag ska bo granne med det andra trädet.”

En av få kisar i världen som kan grinda en skateboard i Angkor – utan skateboard! Det var förövrigt i det här templet en av scenerna från den första Tomb Raider-filmen spelades in.

”Brööl. Träd. Granne.”

Fröken Julia knäpper kort på ett av träden. Hon var förövrigt från Tyskland men bodde i Singapore med sin pojkvän vars namn vi aldrig fick reda på. Han hade tydligen fått jobb där, så hon hade flyttat med. Sen hade hon pluggat till sig en advokatexamen och börjat jobba som tysk advokat i Singapore. Intressant liv må jag säga.

”Do not climb”-skyltarna satt överallt och jag har aldrig tidigare varit så sugen att klättra på en massa stenar!

Minecraft IRL.

Lunch. Fisk amok som är nån slags nationalrätt här i landet. Nån slags fisk kokad i currysmaksatt kokosnötsmjölk. Smakade väl helt okej, men ingen smaksensation. 3 av 5 sjöhästar i betyg.

Här ser ni tempelområdets största tempel – Angkor Wat. Många brukar tro att Angkor bara är det här templet, eftersom det alltid är det som används när det görs reklam för området, men så är alltså inte fallet. Tyvärr började det ööööööösregna precis när jag tog den här bilden, så vi hann inte få så många bilder från baksidan av templet.

Himmelkiss.

Lång trång gång.

”Do not climb”. Buuu. Det här var i alla fall mitt i Angkor Wat. Mycket ballare än bilderna visar ska tilläggas.

Middag. Magiskt goda nudlar med kyckling.

Bild på yours truly framför Angkor Wat. Turister överallt och vändret gjorde att bilderna mest blir mörka konturer, men aja. Been there, done that liksom.

Och nej, jag vill inte köpa en T-shirt med det tryckt på…
”

Fem dollar. Så mycket kostade det att få alla mina toksmutsiga kläder tvättade. Fem dollar. Jag vill bo här, av en enda anledning, och den anledningen är fem dollar. Det och maten, även om Vietnams mat är bättre.

Men målet för dagen var inte att bosätta sig här, nä målet för dagen var att ta oss från Phnom Penh till Siem Reap. Det heter förövrigt Siem Reap, inte Seam Riep som jag tror jag skrev igår.
Men innan vi går in på bussresan dit så måste jag bara skriva av mig angående dom där j-la tuk tuk-förarna. DIREKT man gick ner från hotellet så var det alltid mellan en och tre sådana som fullkomligt kastade sig över en med orden Tuk tuk?” eller ”Hi my friend, you need tuk tuk?”. Jag har aldrig i hela mitt liv haft så många ”kompisar” som jag hade i Phnom Penh. Inte ens på Facebook uppgår antalet vänner till lika många som i Phnom Penh. Och dom där chaffisarna är så jääävla dryga. Varenda en man stöter på frågar om man ska åka med, och när man under en 200 meters promenad fått säga nej sju gånger så blir man tillslut lack på dom. LÄMNA MIG IFRED TACK!

Jag avskyr tuk tuk-förare…

Men resan till Siem Reap ja. 31 mil längs dom kambodjanska vägarna bådade för en hemsk resa. Något som dock visade sig vara helt fel, vägarna mellan Phnom Penh och Siem Reap var faktiskt helt okej. Några få gupp här och där, men inte alls nån fara.

Men landskapet… gudars skymning vad vackert det var. Antalet fullständigt magiska som jag missade att ta uppgår till tusentalet och jag grät lite varje gång jag fick se hur en såndär fullkomligt perfekt bild svischade förbi utanför bussfönstret.

Istället fick jag sitta och chans-knäppa bilder när jag såg något intressant. Kolla på himlen, hur blå är den inte på en skala mellan tolv och fjorton?

Men det var annars riktigt nice att bara sitta där, lyssna på musik och bara njuta av det bästa Kambodja hittills erbjudit.

Jag kom att tänka på en bild som jag såg nånstans på internet för någon månad sedan. Det var en bild med texten ”Worlds best philosophy lesson” och bilden föreställde en kille som satt och tittade ut genom ett bussfönster. Det är verkligen så, det finns ingen annan stans man kan sitta lika avslappnad och bara tänka på på en buss. När det sen var strålande solsken utanför så kände jag för första gången under den här semestern att det faktiskt var semester. Ingen stress, inget jag gör kan ta mig nånstans snabbare, inga kvar och ingenting annat som behöver fokus. Bara jag, ett bussfönster, kambodjas underbara landskap och min musik. Jag borde göra det här oftare…

Mitt i allt det här så var det så dags för ett kortare lunchstopp. Jag beställde in nudlar med kött och jag måste säga att det är bland det godare jag ätit i Kambodja.
Dom är faktiskt överlag rätt bra på att laga mat här, men när dom serverade oss kalla nudlar med lakritslöv i första kvällen där så blev man lite tveksam. Utan det så hade betyget nog varit en fyra av fem kastruller på matlagningen.

Men Johannes ställde annars en fråga som jag inte för mitt liv kan komma på svaret till: varför äter vi potatis i Europa? Visst, det är mättande och sådär tyskt på något vis. Tråkigt, mättande och effektivt men varför har man nött potatis, pasta och ris i 25 hela år utan att prova på riktiga asiatiska nudlar? Det är ju fantastiskt mycket godare med riktiga nudlar (inte sånadär 1-kronorsnudlar från ICA…).

Jag ska lära mig laga nudlar när jag kommer hem.

Mat på väg.

Då det inte hänt så mycket mer kan jag rapportera att vårat hotellrum idag består av t-v-å kingsize sängar istället för en dubbelsäng som rummet i Phnom Penh hade. Notera även hur det första Johannes gjorde när han kom i i rummet var att fixa frillan. Elegant kille det där.

Dessutom åkte vi tuk tuk till hotellet idag. 10 minuters tur för en dollar Helt sjukt billigt. På vägen hit åkte vi med en tysk dam vid namn Julia som anlände idag hon med. Efter förslag från tuk tuk-föraren så kommer han nu hämta upp henne, Johannes och mig för att visa oss Angkor Wat imorgon bitti. Bilder med mera dyker upp imorgon om nätet bara tillåter.
”