Kausti.com

Rockstar-livet rullar vidare. I förrgår åts det hamburgare i Kambodja, igår var det sötsur kyckling i Thailand och idag blev det middag i Hongkong. Livet leker, och det rejält. Äntligen känns semestern helt hundraprocentigt fantastisk!

På bilden ser ni en burk med asballt och askallt te som smakade horribelt. Rekommenderas ej. Burken köptes på flygplatsen i Bangkok som vi flög ifrån tidigare idag.

Jag köpte även Lonely Planets bok över Kina eftersom det känns som en vettig sak att ha när vi ska vara där i typ tre veckor. Däri fanns även en del om Hongkong som jag läste ganska frenetiskt under tiden vi väntade på flyget. Anledningen till det var för att vi ännu inte hade bokat någon sovplats i Hongkong sisådär en timme innan flyget skulle lyfta. Men under tiden jag läste om staden så insåg jag mer och mer att det här nog kunde bli någonting extra…

Jag älskar skylines, skyskrapor och andra moderna grejer och Hongkong hade två saker man tvungen skulle besöka enligt boken: Victoria Peak, som ger utsikt över hela staden och Victoria Harbour, vattenmassan som delar staden Hongkong typ på mitten. Med andra ord verkade Hongkong vara någonting precis i min smak!

Och skoja inte att jag höll på att göra i byxan under inflygningen… Redan vid första anblicken av vad jag trodde var Hongkong så blev jag alldeles lycklig av någon anledning.
Staden jag såg där visade sig dock vara Macau, Asiens Las Vegas, men…

… plötsligt uppenbarade sig Hongkong. Vilka byggnader, vilket väder och vilken placering av staden! Magnifikt är bara förnamnet!

Kinestecken på flygplatsen.

Men staden hade bara börjat visa sin storhet. Som om det inte räckte med att man fick 90 dagars visafri vistelse i landet så visade dom även NHL-highlights på tåget in från flygplatsen! Fantastiskt! Tåget var även det fruktansvärt fräscht och effektivt skall tilläggas.

Jag har några få sånadär Waaaooooowww!!!”-minnen från när jag varit ute och rest. Synen av Eiffeltornet när man steg upp från tunnelbanan i Paris, den första synen av Golden Gate-bron i San Fransisco och nu även den första riktiga närbilden av Hongkong.
När vi åkte tåget in från flygplatsen så åkte vi efter ett tag igenom en ganska lång tunnel, och när vi sen kom ut på andra sidan så kände jag verkligen ett stort jäkla ”Waaaooooowww!!!”. Allting var så stort, så imponerande och så verkligt på något vis att hjärnan bara skrek ”Jackpoooottt”.

Första närbilden av Hongkong är numer tillagt i ”Waaaooooowww!!!”-arkivet i hjärnans centralbibliotek.

Hongkong fortsatte sen med sin dominans. Nästa sak att checka av på listan över saker som gör en stad fantastisk var McDonalds direkt man steg av tåget. Bra placering höjer betyget ytterliggare ett snäpp. Man vill inte behöva gå onödigt långt till Donken.

Hongkong bjöd även på festliga exit-skytar med julgranar på.

När vi sen skulle gå ut från tågstationen så var det en gubbe i jobbkläder som skrek på oss. ”No, this way!” tjoade han. Vi fattade ingenting, julgranen pekade ju åt andra hållet?
Efter en kortare förklaring visade det sig att dom hade gratis busstransport till dom flesta hotellen i staden. Visa bara tågbiljetten så pekar dom dig till rätt buss som sen tar dig till hotellet du ska till. Helt sjukt bra där Hongkong!

Nu visste vi dock inte vart vi skulle, men vi hade kikat in ett hotell i Lonely Planet-boken, så vi tog bussen dit.

Liten försmak av vad som kommer härnäst…

Just det, Hongkong har ett eget Globen också. Bara för att dom kan typ.

Efter att ha insett att hotellet vi letade efter inte låg där det borde så tog vi sikte på ett annat. Halvvägs dit blev vi dock stoppade av en snubbe som frågade om vi letade efter ett rum. Naiv som man är svarade man såklart ja, och han tog med oss in på nåt halvskumt ställe. Vi tog sen hissen upp, en hiss som förövrigt är lite rolig.
Det finns fyra stycken hissar, och alla går bara till var fjärde våning. Så alla hissar har hand om olika våningsplan. Våran hiss går till våning 5, 9 och 13, vill man till nån annan våning får man ta en av dom andra hissarna. Ballt.

Men på tal om boendet ja. Snubben tog med oss in på ett ställe som inte alls kändes vidare fräscht. Lägenheterna på baksidan här var av yppersta sunk-klass men vi kunde liksom inte sluta följa efter honom. Så vi kikade läget i alla fall…

Rummet visade sig dock vara helt okej. Två fräscha sängar, en gång emellan dom och en duschtoa på ungefär 1,5 kvadratmeter. Helt sjukt litet Men 325 HK$, eller 300 svenska kronor, per natt var ändå helt överkomligt så vi bokade in oss för två nätter.

Efter det började Hongkong visa sig från sin bästa sida…

Dom gillar neonskyltar i den här staden. Dom sitter överallt, och man blir snurrig i huvudet av hur många skyltar det sitter överallt. Se bara på den här bilden, det är 6 stycken skyltar på typ 3 meters vägg.
Det här med neonskyltar skulle dock visa sig vara en riktig hit när vi tog båten över till andra sidan vattnet.

Kolla bara! Vilken sjuk skyline Hongkong har! Det är helt galet vackert och lätt den bästa skylinen jag någonsin sett!

Det är så ballt att man inte tror sina ögoooon!!!

Båt mitt i vägen (vattnet?).

Nöjd kis på Star Ferryn som tog oss över till andra sidan.

Cooooolt…

När vi sen kommit över till andra sidan staden, något som tog ungefär en kvart, så skulle vi sen leta oss till Victorias Peak för att kika in läget där lite. Med kartan i högsta hugg började vi så leta, men nästan direkt sprang vi på det faktum att Hongkong även bjuder på världens bästa skyltning. Alla stora attraktioner finns tydligt skyltade, och jag älskade stället ännu lite mer efter det.

Vi följde skyltarna dit, och sprang på en businessman vid namn Michael på vägen. Han var enligt egen utsago polare med en svensk vid namn Niklas Zennström. Vem han är? Killen som skapade Skype… Nåja, Michael visade oss vägen till spårvagnen som skulle ta oss till Victorias Peak och sade sen hejdå. Nämnde jag att han såg snuskigt rik ut förresten?

För att ta sig dit åker man med den här spårvagnen. 35 kronor kostar det för en returbiljett. Vi var inte ensamma om att vilja åka om man säger så, stälet är trots allt Hongkongs största turistattraktion…

Resan upp tar ungefär 5 minuter, men det var en riktigt speciell upplevelse kan jag säga. Stället ligger på en höjd av 550 meter, och man tar sig upp dit via 1400 meters spårvagnsåkande. Det innebär en meter i höjd var tredje meter man åker framåt. Det är mycket det, sanna mina ord. Som värst lutar banan upp 67 grader! För er som inte vet hur mycket det är så är det nästan lika mycket som det här slashtecknet lutar: /

Folk hade problem att stå upp under färden upp, så mycket lutar det. Provade själv att stå upp på vägen ner, och utan att hålla i mig så hade jag garanterat ramlat. Det var stundtals löjligt svårt att hålla sig stående fastän man höll i sig…

Men oj vilken utsikt det bjöds på… När vi började komma upp en bit med spårvagnen så uppenbarade sig plötsligt en utsikt som mest beskrivs som paradiset. Nästan alla ombord utbrast spontant i ett kollektivt ”Wow…”. Och nej, jag överdriver inte, det var verkligen så.

Är ni någonsin i Hongkong, åk upp till Victorias Peak. Utsikten är helt magisk… Vi ska upp dit imorgon igen i dagsljus, bara för att se utsikten igen. Den är helt galen…

Kvällsmat blev det på Bubba Gumps (japp, det är restaurangen från Forrest Gump) med Hongkongs skyline i bakgrunden. Ni ser den till vänster, men bilden gör inte restaurangens utsikt rättvisa. Det var exakt samma utsikt där som uppe på utsiktstornet.

720 kronor slutade notan på totalt, men det var det värt! Räkor med mos och bourbonsås, en Tsing Tao-öl och en chokladchocksefterätt blev det för egen del. Fruktansvärt gott efter en lång dag!

Efter att ha käkat färdigt missade vi sen sista färjan hem från södra sidan staden. Detta ledde till en mindre panik eftersom nästa färja inte gick förrän 03:40, men efter att ha gått runt i typ en timme och tekniskt sett brutit oss in på färjeområdet fick vi höra att det gick en tunnelbana över till rätt sida staden. Där tog det sen oss en halvtimme att hitta vårat hotell, men nu är vi i alla fall i säkerhet.

Hongkong rockar stenhårt och ligger solklart på en fullpott i betyg än så länge. Fem av fem färjor i betyg! Jag hade gett stan en sex av fem i betyg om jag kunnat, så grymt är stället!
”

Så… är ni trötta efter gårdagens inlägg om stenar och tempel? Det var vi med när vi klev upp klockan 07:30 imorse för att se vattenfallstemplet och The lady temple”. Inte ett ord yttrades på den dryga 1,5 timmen som det tog att ta oss den långa vägen från vårat hotell till parkeringen framför vattenfallstemplet.

Väl på plats så berättade våran guide Salee att det skulle vara en promenad på 1,5 kilometer till templet. ”Inte så farligt” tänkte vi, men oj så fel vi hade.
Redan då var temperaturen ute över 30 grader i solen, och det var sådär fuktigt varmt i luften. Marken var dessutom täckt av rötter som alla hade ett enda mål: att fälla omkull så många turister som möjligt.

Det tog 300 meters offroadande, sen satt jag genomsvettig och grät samtidigt som jag vägrade att röra mig mer.

Då kom dom här två damerna gående. Barfota.

Jag slutade lipa, började nynna på Rocky-låten och tog tag i situationen istället.

The eeeeeeyeee of the tiiiiiigeeeeeerrrrr…

Jag kan ju berätta att Rocky blev en aaaaaning besviken när vattenfallstemplet visade sig vara ett litet vattenfall och några små skitsaker på bottnen av vattnet. Besvikelsen var större än ni kan ana…

Rocky och vattenfallet.

Dom här damerna hade annars det roligaste jobbet på stället. Dom stod och sopade ner löv i vattnet Har ingen aning om varför…

Vägen ner gick annars i depressionens tecken och jag har i stort sett förträngt att jag ens varit vid det där tråkiga templet. Den arbetsinsatsen för så lite var totalt ovärd alltså…

Men nya tag, nya tempel. Den här gången The Lady Temple. Inget speciellt det heller om du frågar mig.

Japaner

Kambodjansk risfältsarbetare.

Vi stannade sen till lite snabbt för att Salee skulle tanka tuk tuken. Med ett bensinpris på 7 kronor litern och en tuk tuk som väl säkert drar 0.2 liter per mil eller nåt så är det lite billigare för honom att cruisa runt än det är för oss svenskar.

Tankningen sköttes av en sjuårig tös som verkade hur rutinerad som helst. Vet önnu inte riktigt om jag ska fascineras eller förfasas av händelsen…

Vid lunchstoppet efter tankningen så satte sig Salee med oss för en gångs skull. Han började se berätta lite om livet i Kambodja, och det var hur intressant som helst att lyssna på!
Han berättade bland annat att skolgången i Kambodja är gratis, men att lärarna oftast tar betalt av eleverna för papper, pennor och dylika saker. En 7-8 kronor per dag betalar som ungefär, och det blir ju rätt mycket om man tänker på att dom går i skolan måndag till lördag varje vecka.

Sen berättade han även att det kostar 3 000 dollar att köpa ett turistcertifikat, något han inte haft råd med ännu. Efter det kostar det sen 200 dollar per år att förnya det.
Med tanke på att en bra månadslön här ligger på 700 dollar i månaden så förstår ni kanske hur mycket pengar 3 000 dollar är för dom?

Salee berättade även att han varit guide sen 2001 och att antalet turister då var riktigt lågt. När sen Angelina Jolie spelade in filmen Tomb Raider och sen adopterade ett barn från en av byarna så fick Kambodja ganska mycket publicitet. Angelina och hennes make Brad Pitt donerade även en summa pengar som räckte för att bygga riktiga vägar från gränsen in till Siem Reap och Phnom Penh. Jag är inte helt säker på vilken väg dom donerade pengar till, men enligt honom så var det vägarna från gränsen in till någon/några av städerna.
Efter det har turismen ökat väldigt mycket och jag får säga att det var en väldans smart investering av Brangelina där.

Det mest intressanta Salee berättade var annars hur det gick till när han och hans fru gifte sig.
Som man måste man nämligen betala brudens familj för att få gifta sig. Priset? 5 000 dollar… Det är en herrans massa pengar, och han sade det att han funderade på om han skulle ta turistcertifikatet eller gifta sig för pengarna när han hade dom. Han valde det senare alternativet.

Nu vet jag inte hur mycket av allt han sade som var sant, men det var kul att lyssna på om inte annat Bröllopet hade totalt 1 000 gäster, men tydligen är det standard att gästerna betalar en summa pengar istället för att ger en gåva här. 20 dollar var en vanlig summa arbetarklassen skänkte vid bröllop, men om du var rikare förväntades du skänka mer.

Gruppbild. Från vänster: Julia, Johannes, jag och Salee. Och tuk tuken i bakgrunden såklart.

Grymt tempel. Min personliga favorit. Ser precis ut som Zul Farrak från World of Warcraft. Hoppades på bra drop när vi dödade bossen här, men det sket sig. Bara massa gråa items. Dubbelmoral med peace-bilden direkt efter känner jag…

Ner skulle man och trapporna var väl inte helt hundraprocentiga. Livsfarligt när dom är halvtrasiga och själva steget lutar nedåt. Tur det inte hade regnat, då hade man ju dött.

Avslutningsvis tog vi vägen förbi Angkor Wat för några sista bilder på stället. Då motljuset var hemskt blev det dock inga höjdarbilder.

Nu kör vi jetsetlivet ett tag igen. Siem Reap ikväll, Bangkok imorgon och Hong Kong i övermorgon. Vi får se hur mycket jag hinner blogga under tiden.
”