Kausti.com

Internetet här på vårat hostel suger något fruktansvärt, därför kändes det imorse skönt att kliva upp 07:15 för att göra någonting mer inspirerande än att Facebooka – se den kinesiska muren!
Då jag själva läst på lite om tourerna i Peking så visste jag om att det finns två olika sorters tourer: vanliga tourer och no shopping”-tourer.

Om ni någonsin åker hit och väljer att ta en tour, se för fasiken till att inte ta en vanlig tour. Gör man det får man stanna på 37 olika ställen för att se diverse regeringsstyrda affärer och fabriker.

Här ser vi tjejen som berättade för oss om jade och hur man tillverkar diverse smycken, statyer och andra smått onödiga grejer av ämnet. Jag stod mest och tjurade under hela besöket eftersom jag inte sovit mer än 7 timmar under natten. Jag behöver väl en 10-11 timmar för att inte vara vresig, och då det hanns inte med inatt (damn you Facebook och bloggen) så var jag på normalt Kausti-humör.

Bitter och elak stod jag där och fnös åt precis allt som sades innan vi fick titta runt lite själva. Då blev det i alla fall lite bättre när jag hittade den här jade-figuren till formen av nån slags (vit?)kål. 210 000 spänn kostade mästerverket i form av en rotfrukt, och jag fnissade lite smått för mig själv av tanken att ha en kålgrej i vardagsrummet.

Terrakottasoldaten var lite ballare, men även lite dyrare. Drygt 400 papp kostade den, men den funkar om inte annat som jackhängare i alla fall.

Har du fortfarande pengar över? I så fall kan du slå till på en väldans präktig pålle för dryga miljonen. Jag klappade i alla fall miljonen, och det är väl det närmsta jag kommer i mitt liv att vara miljonär.

Det här skeppet stod även mitt i lokalen, och jag tror minsann att det måste värderas till flera miljoner. Skeppet var väl en 4-5 meter långt och 2 meter högt ungefär. Vikten? Inte den blekaste, men säkert några hundra kilo.

Efter att ha fnittrat över kålgrejen hela bussresan så kom vi så äntligen fram till vårat första stopp för resan, Mings Tomb. Snubben som byggde sin egen grav beskrevs av våran guide Kevin som ”En stor ledare, men en galen man”. Tydligen roade han sig med att avrätta alla som inte tyckte som honom. Kejsare Ming då, inte våran guide Kevin. Han roade sig istället mest med att lura oss turister på lite pengar, men mer om det senare.

”Hej, jag heter Kevin och jag gillar att tjäna lite extra pengar om dagarna”

Inne i templet fanns en staty av kejsare Ming. Framför honom låg en stor hög med pengar, och jag tror nästan att jag såg våran guide Kevin springa förbi där och skopa med sig ett lass sedlar.

Stället i sig var annars inte speciellt intressant, så jag roade mig med att fotografera den här skylten som inte verkar vettig över huvud taget. Varför skulle en trådlös manick ens påverka ett eventuellt blixtnedslag? Stollerier om ni frågar en expert som mig.

Men ja, som ni ser så var Mings Tomb inte sådär jätteintressant så vi skippar den. Istället tar vi oss vidare till…

… nästa shoppingstopp! Den här gången var det en fabrik som tillverkade krukor på nåt jätteavancerat och svårt sätt. Den blåa där kostade 18 000 kronor och kändes jättebra att ha med sig på en backpackerresa genom Asien, så jag köpte den.

Hur tänkte dom när dom tog med ett gäng backpackers till ett sånthär ställe egentligen? Tror dom att vi kommer köpa sånadär grejer eller?

Som om inte eländet vore nog blev det runda bordet-lunch med alla turister i bussen när vi skulle äta. En lagom bitter gentleman som mig sade inte ett endast ord under hela lunchen.

Maten var god i alla fall.

Men sen så kunde vi äntligen åka mot dagens stora mål – muren. Jag somnade till strax efter lunchen, men när jag väl vaknade till så var ”bergskedjan” runt mig chockerande hög och otroligt oframkomlig. Jag tänkte mig tillbaka på mongolerna och hur drygt det redan måste ha varit att ta sig fram i området, och när sen kineserna byggde den här muren så måste allt hopp gått ut dom stackarna som försökte ta sig förbi.

Vi fuskade sen och tog linbanan upp till toppen istället för att gå. Det var här som våran käre guide Kevin passade på att ta betalt 80 yuan per skalle istället för dom 60 yuanen som tur- och returresan kostade. Sneaky kille, men ingen märkte det egentligen när det hände.

Dock var det en av killarna, Cephas, i gruppen som var med som tydligen kunde kinesiska. Han berättade dock inte sina kunskaper för någon, så han hade hört guiderna pratat om hur priset egentligen var 60 yuan per person men hur dom skulle ta 80 för att ”tjäna lite extra”.
När vi sen blev ensamma vid middagen hade han berättat det, och vi bestämde oss helt enkelt för att skippa dricksen för Kevin. Är man oärlig får man icke några extrapengar.

Cephas återkommer vi förresten till senare…

Men muren var faktiskt riktigt jäkla ball. Även om den delen vi var på i Badaling var restaurerad till perfektion så var det ändå otroligt fascinerande att traska runt däruppe och tänka på dom stackarna som byggt den. Hur många mantimmar har inte gått åt för det här projektet liksom?
Enligt uppgifter tog det totalt 217 år att bygga klart detta mästerverk och totalt betar muren av imponerande 6 000+ kilometer under sitt slingrande genom landet. Det är helt sjukt…

Vi hade annars lite oturlig tur med vädret. Det var visserligen rätt dimmigt runtom oss, men samtidigt så höll sig temperaturen kring stabila 25 grader däruppe.

Men temperaturen gjorde det lite lättare att traska runt däruppe. Lutningen muren bjöd på var stundtals löjligt brant och det tog lite på dom få musklerna man har att traska uppför backarna. Hade det varit 40 grader varmt hade man ju avlidit…

Turistig version av muren, om än ack så ball.

Dom hade även bitar av muren som inte har restaurerats, men dom var avstängda för allmänheten.

Muren bara fortsätter och fortsätter bort i dimman. Man såg riktigt riktigt långt åt det där hållet, och det fanns inget som helst tecken på att muren skulle sluta bortöver.

Nej, The Chinese Wall levererade verkligen idag. Trots mitt bittra humör. Topp 2 på resan om ni frågar mig.

Gruppbild av alla i tourgruppen. Notera killen i vit t-shirt till vänster om Johannes, Cephas heter han och jag nämnde honom ovan. Killen är från Sydkorea och blev överlycklig när vi berättade att vi skulle till Seoul om några dagar. Han erbjöd sig att låta oss sova hemma hos honom och vi antog erbjudandet. Som det ser ut just nu så kommer vi sova där dom två första nätterna i Seoul, och det kan bli precis hur ballt som helst.
”

Frukosten är ju dagens viktigaste mål, och därför intogs den ordentligt strax efter klockan 13 idag. Komaläget efter gårdagens tågresa var enorm idag och vi kunde liksom inte förmå oss själva att släpa oss ut från rummet tidigare än så.

Oliver smakar förövrigt prutt.

Dagens att göra”-lista var tänkt att bli lite slapp shopping bara. Några skjortor, ett par skor om möjligt och kanske lite annat smått och gott. För att genomföra dessa inköp tog vi sikte på den inte alltför ”lagliga” marknaden Silk Market.

Stället är vida känt för att sälja piratkopior på allehanda grejer, men av någon anledning så är det ingen som riktigt bryr sig utan stället får fortsätta existera. Märkesväskor, märkesklockor, märkeskläder och en massa annat finns till salu för vrakpriser. Kvaliteten blir väl säkert därefter också, men det kändes ändå lite speciellt att traska runt där.

I tre sekunder i alla fall. Sen började dom där j-la försäljarna kasta sig över en.

Om ni någonsin tittat på Gladiatorerna så kanske ni sett gatloppet, och det var precis såhär man kände sig när man försökte browsa runt bland grejerna därinne. Försäljarna ställde sig ivägen, röck i armarna och fuskade som fan. Man får inte hålla i den tävlande i gatloppet ju!
Visst, man kunde inte låta bli att fnissa åt dom totalt felplacerade svenska fraserna ”Hej söta killen, köpa jacka?” och ”Köpa t-shirt? Billigt billigt” som försäljarna körde med, men överlag så höll jag på att karatesparka bort varenda försäljare på första våningsplanet efter 5 minuter.

Om sen en av försäljarna börjat fråga nåt när man gick förbi så började direkt nästa försäljare fråga nästa grej så fort du närmade dig. Likt som där jävla fåglarna i Hitta Nemo så kacklades det konstant hela tiden när vi var där. Jackor, T-shirts, byxor, kepsar, bälten, skor och en massa andra grejer skulle säljas på oss, och även om man gått förbi försäljaren med 4-5 meter så fortsatte dom kackla tills man var utom räckhåll. Usch vad svensk jag säger mig när jag säger det här, men LÅT MIG HANDLA IFRED TACK!

Det såldes även märkeshörlurar (Beats t.ex.) och jag vill inte ens tänka på hur lurade folk som köpte dom där för 200-300 kronor måste blivit. Hörlurar är ändå en av få saker där materialkvaliteten är riktigt viktig. Johannes provköpte t.ex. ett par hörlurar för 18 kronor i Vietnam, och dom lät ju värre än valfri dubsteplåt. Dom där Beats-lurarna lär ju ha låtit ungefär lika bra…

Det sägs att Silkesmarknaden ska vara såpass stor att man inte kan gå igenom den på en hel dag, men det är ju ändå bullshit. Vi gick igenom alla dom 8 våningarna på 1,5 timme, fast då kollade vi inte i typ någon butik heller. Ska ni kolla i butiker, och kanske äta, så tar det såklart längre tid.

Efter att totalt ha fått nog av dampförsäljarna därinne begav vi oss istället till nästa marknad.

På vägen började funderingarna gå igen: är det smog eller moln över Peking egentligen? Jag är ingen meteorolog, så jag kan inte riktigt svara på det, men det känns som att moln inte kan vara såhär tunna fast ändå heltäckande. Vi har inte sett solen på snart en vecka nu, det har alltid varit sånahär moln i vägen.

Nästa stopp för dagen var Yashow Market. Nästan exakt samma sak som Silkesmarknaden, fast med försäljare som var mycket mindre klängiga.

Billiga, piratkopierade, jackor.

Själv köpte jag inte sådär jättemycket, men lyckades i alla fall få tag i ett par skor, ett par fotbollsskor (!) och två par bälten. Hur kvaliteten är på dessa grejer, framför allt fotbollsskorna, lär vi återkomma till 200 spänn kostade skorna per par, säkert en aning i överkant men är man svensk och dålig på att pruta så är man.

Det var annars rätt intressant det här med prutandet. Beroende på hur turistig man ser ut så sätter dom tydligen ett pris utifrån det. Johannes fick ett satt pris på 800 kronor för sina skor när dom presenterade priset, jag fick ett pris på 320 för dom vanliga skorna. Det måste ju ändå betyda att jag ser mer världsvan ut än honom?

Ja, vi prutade som sagt ner priserna sen innan vi köpte skorna.

Johannes passade även på att besöka ”Yashow 3066″, en av skräddarna som finns på marknaderna. Dom här ska tydligen vara bland dom bättre, och dom säljer måttsydda skjortor för 120 kronor per styck. Du väljer tyg själv, sen mäter dom dig och du har skjortorna klara 3-4 dagar senare. Resultatet lär vi återkomma till på fredag när skjortorna är klara.
”