Kausti.com

Sista riktiga dagen på kryssningen, det här med att boka ”åtta” dagars kryssning innebär att man får en halv första dag och en sista dag som slutar 08:15 så idag var då den moralisk korrekta sista dagen. Och ni vet vad en ny dag innebär, en ny ö!

Santiago var namnet på dagens ö och både jag och Marlene har börjat känna att det hade räckt med en femdagarskryssning istället för en åttadagars sådan. På Santiago fick man återigen se sjölejon, vattenleguaner, fåglar och fler fåglar. Vi har sett allt det där redan och det började ärligt talat bli lite tradigt att sova dåligt, äta samma frukost som alltid, besöka en ö med samma djurliv som förut, snorkla med samma djur och så vidare.

Men om det finns någonting man aldrig någonsin tröttnar på så är det sjölejonungarna. Dom är så galet söta och deras läten är om möjligt ännu sötare än deras stojande och lekande som dom håller på med. Sjölejonungar låter nämligen ungefär som ett hest får när dom ropar på sin mamma och det är så ofantligt gulligt att även världens mest cyniska människa skulle rycka på smilbanden.

Vi fick även se den här balla herren, en hök av något Galapagos-slag som mycket propert satt och poserade så att vi alla fick ta en bild från hans bästa sida. Hökarna äter tydligen leguaner, mindre fåglar och kan i flock t.o.m. ge sig på små sälungar! Buu för herr hök, inte mörda dessa små oskyldiga gullungar!

Vi fick även se den här färgglada kisen. Tydligen helt ofarlig för människor men färgen på näbben går inte av för hackor.
Skräcködlan som lurar där i bakgrunden är inte på väg att äta upp fågeln, den har bara inte orkat flytta på sig eftersom stenen den ligger på är varm och skön. Vattenleguanerna äter bara alger så djuren kan gott och väl leva i harmoni utan några som helst diplomatiska incidenter.

Efter förmiddagens undersökande drog alla ut och snorklade, men jag och Marlene passade på att sova middag istället eftersom vi sovit ungefär 45 minuter totalt under resan till Rabida. Båtresan dit var ungefär 12 timmar lång och vi åkte mot strömmen hela vägen vilket gjorde att det guppade alldeles för mycket för att vara hälsosamt, och att försöka sova i 1,5-2 meters vågor kan man ju glömma.

Dagens eftermiddagspromenad gick av stapeln på ön Rabida. Rabida betyder ungefär ”ön med den rostigt röda Baywatch-stranden” och här var det lika snustorrt som på vissa av dom andra öarna vi besökt under vår tid här.

Promenaden var inte så där superlång dock, men däremot var vattnet på andra sidan udden mot där vi gick iland helt galet vacker. Vattenfärgen var så där löjligt perfekt som färgen annars bara är i turistbroschyrerna och med en dryga 35 grader i skuggan så lockade vattnet ännu mer än ni kan tänka er.

Utsikten uppe från utsiktspunkten hade ingenting att komma med i jämförelse med utsiktspunkten över juraperioden igår så vi lämnar den, men vägen ner bjöd på vackra kontraster mellan den Volvo-rostfärgade jorden och det azurblå vattnet nere i havet.

Efter promenaden tog vi sikte på snorklingen, och den här gången smög vi i från vattnet vid den röda stranden. Lite längre bort på stranden låg det några sjölejon, och snart hoppade dessa i vattnet för att simma med oss. Jag simmade lugnt och filmade en liten ”fyrkantsfisk” (boxfish på engelska) när plötsligt…

… ett av sjölejonen kom från ingenstans och försökte hugga fisken, någon enstaka decimeter framför mig! Jag blev först rädd, sen började jag skratta i snorkeln så jag behövde upp och ta luft. Vände mig om till Marlene för att berätta vad jag precis sett, då kom sjölejonet upp och puttade mig på rumpan. Galapagos mina vänner, där alla lever i harmoni och sjölejonen busar med människorna.

Även idag spra… simmade vi på en rocka. Jag har fortfarande inte lärt mig huruvida det finns några rockor som är direkt livsfarliga eller om alla bara är ofarliga pannkakor som rullar fram längs botten, men jag antar att det borde vara lugnt.

Borde nog kolla upp sånt där innan man åker hit…

Busiga sjölejon, nu på stranden.

Kvällen bjöd på en avskedsdrink och den vanliga, numera lite väl tradiga, middagen. Efter det bestämde vi oss för att krypa till sängs, klockan var ju faktiskt närmare 20:00 vilket är alldeles för sent för dagisbarnen Michael och Marlene.

God natt!

Nattens båtfärd varade i drygt 11 timmar och för första gången på resan kan jag säga att jag sov bra. Uppstigningen skedde som vanligt vid 06:20 och målet för dagen var ”leguan-ön” Fernandina. Fabian lovade att vi skulle få se hundratals vattenleguaner och diverse fåglar innan vi klev iland…

Och nog fick vi se vad han lovade. Herre gud vad många vattenleguaner det låg på stenarna där… Det var värre än valfri augusti-dag på Gekås i Ullared och likt det stället bestod vattenleguanerna till stor del av överviktiga och orörliga individer med alldeles för många barn.

Utsikten som dom här tjockisarna lagt beslag på är dock avsevärt mycket bättre än vad Gekås kan erbjuda. Å andra sidan har Gekås säkert fototapeter man kan köpa så kanske kan vi säga att Gekås och Galapagos-öarna drar jämnt ändå?

Kanske inte…

På tal om någonting helt annat. Ni vet när man var liten och brukade gömma saker som man sen lät kompisar leta reda på? Då brukade man använda sig av ”fågel, fisk eller mittemellan” för att förklara var sakerna låg nånstans. Men har ni någonsin tänkt på vilket djur mittemellan är? Nej, ni har nog aldrig tänkt på det, men som tur är slipper ni grubbla över den här frågan då jag alldeles strax levererar svaret på silverfat åt er.

Det här är nämligen mittemellan. Det är en fågel som tidigare kunnat flyga, men som nu anpassat sig till Galapagos ekosystem och endast jagar mat under vattnet. Så den är ingen fågel då den inte kan flyga, och den är ingen fisk eftersom den ser ut som en fågel. Därför är det bevisat att den här varelsen är mittemellan.

På bilden står fågeln och torkar sina ”avklippta” vingar då den precis kommit upp ur vattnet. Hur gulligt är inte det?

Under vårt utforskande av ön sprang vi även på det här gänget med sjölejon, och jag måste säga att sjölejon-ungar gör det sötaste ljudet någonsin när dom tjatar på sin mamma.

Även den andra sidan av djurlivet, djurdöden, gjorde sig påmind på ön. Den här leguanen dog i alla fall dramatiskt nog för att kunna bli fotograferat av ett antal turister innan föruttnelsen helt gjort sitt. Noterbart är att vattenleguanerna simmar i, och äter mat med, så mycket salt att dom inte luktar när dom ruttnar eftersom förruttnelsen går så långsamt.

Lavakaktusar var även någonting som vi fann här, vet inte riktigt varför jag tar med det på bild men jag lade in den i inlägget och orkar inte ta bort den. Så… tada! En lavakaktus.

Förmiddagens snorklingspass bestod av jakten på det sista djuret vi ville snorkla med, Gekås-Ulla och dom andra vattenleguanerna som vi tidigare såg på stranden.

Och nog fick vi göra även detta. Det är som sagt helt knäppt hur avtrubbad man blir av det här stället. ”Simma med ett till asballt exotiskt djur? Jaja, jag måste ändå checka av det på min bucket-list”.

Men om man ska förklara snorklingen på Galapagos med en bild så är det kanske den här. Här ser ni en vattenleguan och två vattensköldpaddor i samma bild. Så sjukt mycket liv är det i vattnet här.

Vi hade även turen att få simma med mittemellan precis i slutet av snorkelturen. Den där lilla rackaren var dock helt galet snabb och dök såpass långt ner i vattnet att man inte kunde se honom härja runt, men jag fick ändå en några sekunders film med honom.

Vi återvände sen kort till Floreana en snabbis för lunch innan vi tog sikte på dagens nästa utflyktsmål.

Nämligen ön Isabela igen, den här gången den västra kusten av ön. Här visade det sig vara ungefär 45 grader varmt i solen, noll skugga och drygt 45 minuters promenad enkel väg till utsiktspunkten vi skulle besöka. Jag var måttligt nöjd när vi inte fick se någonting alls under dom första 30 minuterna kan jag säga…

Men sen fick vi i alla fall se lite färg. En saltvattensjö som tydligen hade en abnormt hög salthalt. Vacker var den i alla fall.

Två färgglada megaturister framför en mycket färgglad sjö.

När vi sen väl kom upp till utsiktspunkten på ön så blev jag helt tagen. Utsikten däruppe var sinnessjuk, men på ett enormt sätt som inte går att fånga på bild. Personligen var det en av höjdpunkterna naturmässigt att få se den där utsikten, men den gör sig absolut inte ens i närheten av acceptabel på bild.

Så här såg det i alla fall ut, men som sagt gör inte bilden utsikten rättvisa för fem öre. Men det kändes som att stå och titta tillbaka i tiden, tillbaka till juraperioden och jag stod där och väntade att det skulle komma ett gäng dinosaurier gåendes långt bort på vidderna som vi skådade ut över.

För er som undrar: nej, det kom aldrig några dinosaurier.

Kul sidonotis är annars att en irländare klev på båten igår. Han har varit ute i Sydamerika och rest i två månader och är fortfarande kritvit. Förutom där han bränt sig, där är han illröd. Men noll solbränna på två månaders resande är imponerande må jag säga. Sen spelar han självklart rugby också. Stereotypt värre.

Nu ligger vi på båten, jag och Marlene då, inte jag och irländaren, i väntan på att åka runt ön Isabella och den här nattens båtresa ska tydligen bli den värsta hittills i och med att vi åker mot strömmen. Redan nu, vid 17-tiden, känner jag att det guppar rätt eländigt mycket och vi ska åka i typ 12 timmar framöver så det här kan nog bli en spännande natt…