Kausti.com

Morgonen började med en snabb visit till den lokala matbutiken för att införskaffa frukost. Väl där inhandlades en massa ointressant innan jag plötsligt sprang på en ikon, The Holy Graal, i en av hyllorna. Från ingenstans kikade plötsligt ett sexpack upp, och det var faktiskt inte mitt eget utan det var ett sexpack med någonting så fantastiskt som chokladläsk!
Camfields chocolate fudge soda hette läsken och mina tankar gick direkt 10 år tillbaka i tiden till Kenny Starfighter-eran och hans fantastiska TV-serie där namnet choklad-Zingo för första gången nämndes.
Coklad-Zingon slutade tillverkas nångång på 80- eller 90-talet, men jag hann tyvärr aldrig smaka den. Men direkt jag hörde namnet triggades mina smaklökar och gick in i übersalivproduktionsmode. Eftersom choklad är bland det bättre jag vet här i livet och läsk är sockerproppat vatten med smak tillsatt så kändes en kombination av choklad och läsk som någonting som med stor sannolikhet skulle smaka väldans gott-

Så förväntningarna inför smaktestet av chokladläsken var minst sagt enorma då den hypeats av mig själv ända sen jag var typ 5 år gammal.
Direkt man öppnade burken kände man en förvånansvärt naturlig chokladlukt, men smaken blev mer som att dricka kolsyrad Oboy ungefär. Oboy är dock såpass gott att det inte ger nåt att trycka i kolsyra, kolsyran gör istället att det bara blir konstigt…
Men samtidigt var chokladsmaken förvånansvärt naturlig så helt äcklig var läsken inte.

Betyg på chokladläsken: 2

Efter en kortare frukost hade vi planerat att hyra jet ski på hotellet. Dom kostade visserligen 120 dollar per timme, men tyvärr var det inte det som visade sig vara problemet utan det var krav på att man tog en jet ski-kurs om man var under 23. Lillebror är under 23 och att betala 40 dollar bara för kursen och sen hyra en jet ski för massa mer pengar kändes inte värt det, så vi skippade det.
Så istället försökte vi få plats på nån av havsfiskebåtarna som stod nere i hamnen, men att hyra en sån kostade 600 dollar för en heldag och det kändes även det i överkant, så istället för att göra nåt actionfyllt och manligt hamnade vi utanför Ernest Hemingways hus…

Jag vägrade gå in, lillebror likaså. Jaker offrade sig genom att kasta sig ur den rullande bilen, spionknäppa några kort på stället för att sen hämtas upp igen.
Jag är mer en Premier League-kille än vad jag är en bokläsare. Jag är mer intresserad av hamburgerrecept än gamla skittråkiga böcker som ingen egentligen vill läsa men som lärare och annat elakt folk tvingar på små stackars elever i skolorna runtom i världen. Ingen gillar Hemmingway egentligen, men han är verkligen ett elakt geni. Han kommer ju fortsätta att hemsöka varenda skolklass i all evighet med sina tråkiga böcker…

Men efter utflykten dit så skulle vi även kika in den södra punkten här i stan igen. Det gick inte heller eftersom det var en 30 minuters kö för att få fota sig med eländet, så vi gav upp den tanken lika snabbt som vi fick den.

Så vi bestämde oss för att spela tennis istället! I 40-gradig värme dominerade dom tre svenska Söderlingarna tenniscourten i ungefär 7 minuter – sen var orken slut.
Helt sjukt hur jobbigt det är att aktivera sig när det är såhär varmt ute. Man ser ut som ett mindre vattenfall direkt man tagit första löpningen och sen fortsätter det bara rinna i all evighet. Men det är knappt svett som rinner heller, det är mer som att vattnet man dricker går direkt från magen och ut på utsidan av kroppen… Som den där scenen i filmen The Mask med Jim Carrey när han blir skjuten av ett automatvapen och sen på ett typiskt tecknat sätt dricker en drink som rinner ut åt alla möjliga håll.

Den ökända Frihetsgudinnan-serven når vid optimala väderförutsättningar hastigheter av ungefär 23 km/h…

Kvällen avslutades i med några öl i baren innan vi packade ner oss i våra sängar för att sova.

Gårdagen avslutades med lite för mycket av det goda vilket ledde till att vi inte riktigt kom upp ur sängen vid 9 som det var planerat. Inte för att vi någonsin checkar ut från något hotell tidigare än 10:50, men idag hade vi i alla fall nåt att skylla på.
Målet för dagen var att ta oss dom 26 milen ut till Florida Keys, eller lite mer specifikt Key West, för att där njuta av… ja, det hade jag egentligen inte så stor koll på. Men jag gjorde som vanligt, såg världsvan ut och hängde med eftersom det alltid brukar funka bra. Nåt med sol snackades det om i alla fall, så mycket visste jag.

För att ta sig ut till The Keys får man dock nöjet att åka på Route 1, eller som den också kallas Overseas Highway. Enligt diverse böcker och lösa rykten skulle vägen vara en av dom finaste i hela USA och med tanke på dom bilderna man sett på stället tidigare så kändes det hela inte helt omöjligt.
Jag hade den här vägen som en av dom 20 coolaste grejerna jag skulle få uppleva under resan och vägen gick direkt ut stenhårt med en fantastiskt ball skylt med orden Varning för krokodiler som korsar vägen”. Hade skylten bara haft en bild på en krokodil också så hade den lätt varit den coolaste vägskylten jag någonsin sett, nu hamnar den bara topp 5.

Jo, det är Overseas Highway som går däruppe i luften…

… och den går verkligen rakt ut i havet. Vi satt i bilen och fascinerades av GPSen som visade att vi knappt hade en väg under oss när vi åkte där rakt över havet.

Det är svårt att med bilder visa hur vägen såg ut eftersom det verkligen var vatten vart du än tittade under dom finaste sträckorna av vägen. Notera polisbilen framför oss också, jag var säker på att han skulle stoppa mig eftersom han åkte väldans sakta när vi hann upp honom. Men icke då, poliskontrollen i San Diego står sig fortfarande som det enda snutstoppet vi fått under hela resan. Smått otroligt om ni frågar mig, speciellt eftersom vi sett säkert 15-20 poliser som stoppat andra längs vägen.

Men vägen hade såklart sina tråkiga sträckor också, till exempel var det buskar och träd på sidan av vägen på väldigt många ställen vilket gjorde att en annars fantastisk utsikt blockerades. Väldigt irriterande att för en gångs skull i sitt liv kunna åka bil på vattnet och att då stundtals inte ens se vattnet :_

Vroooom

Hur vackert är det inte att åka förbi en paradisö när man sitter i bilen?

På tal om vackert, vi stannade till efter ungefär 20 mils bilåkande för att kolla in en strand som en gång i tiden innehaft titeln ”Amerikas vackraste strand”. På bild ser stället fantastiskt ut, men verkligheten var en helt annan.
Titeln hade stranden fått år 1992 men det var antagligen på grund av att ingen annan strand ställde upp i tävlingen det året. För hur kan man ge en strand som luktar prutt en sådan fantastiskt ärofylld titel?
Överallt längs stranden luktade det gammal jäst tång och stranden bjöd sen på en väldigt kort sträcka sandstrand.
Bottnen å andra sidan erbjöd två val: dom första 4 meterna bestod av sand blandat med småstora obekväma stenar och fyra meter längre ut slår den helt över till supertjockt smutsigt sjögräs istället.

Men den gamla järnvägsbron som fanns där var ball. Inte lika ball som den fruktansvärt vältränade grabben på kortet dock.

Väl framme vid hotellet märkte vi att diverse eluttag med mera i badrummet är rostiga, men också att vi har en rätt schysst utsikt på baksidan.

Eller vad säger ni? Pax för hängmattan!

Framsidan av byggnaden vi bor i bjuder istället på en av det mest fasansfulla färgkombinationerna jag någonsin sett. Varken en blålila dörr med gula plockar, en gul dörr med blålila prickar eller en illgrön dörr med blåa prickar är ens i närheten av godkänt. Det ser förjäkligt ut helt enkelt, även om den fantastiska fotografen (jag) som tog den här bilden på något mirakulöst sätt lyckades få fram det bästa ur färgkaoset.

Och när man talar om kaos kanske man bör nämna solnedgången också. Vi var ner till stranden för att kiks på dolnedgången och det var längesen jag såg sådär många dyngfulla herrar och damer Tatta beskrev det nog bra genom att jämföra piren där med ett sunkigt after ski i Sälen. Hyperturistigt band som spelade, gamlingar som dansade och alkohol i mängder.
Men solnedgången var najs. Även om jag hade förväntat mig mer så var den helt klart godkänd.

Då vi kör speedturism på hög nivå här under resan så hann vi även med att kika in USAs sydligaste punkt innan dagen var slut.
Eller ja, det är mer den sydligaste punkten man kan komma åt i det här landet om man inte är militär. Det ligger nämligen en militärbas på den absolut sydligaste punkten, men eftersom man kan lura turister och tjäna pengar på den så har dom ”justerat” punkten lite och fuskat dit en boj på USAs nästan sydligaste punkt och kallat den för den sydligaste punkten.
Så egentligen har jag bara varit vid kusten och kikat på en boj som står vid vattnet… Aja, vädret var ju najs i alla fall…
”