Kausti.com

Jag gillar att resa, det har nog knappast undgått någon. Det är intressant att se nya saker, träffa nya människor (nåja, ibland i alla fall), äta god mat och allt det där. Och jag har alltid haft en dröm att åka till Norge för att uppleva 17:e maj, men när det liksom aldrig blivit av tidigare tog jag den lättaste vägen jag kunde komma på för att kunna infiltrera det norska nationaldagsfirnadet – jag skaffade en importfru av norskt påbrå.
Och vips så älskar norrbaggarna mig, dom skickar mig raggsockor i mängder, dom presenterar mig för sina landsmän, dom försöker få mig att börja utöva deras nationalsport (”sport”) slalom och gud vet allt. Men aja, vad gör man inte för att få en äkta kulturell upplevelse?

I och med att jag skaffade mig min importfru så fick jag även två svärföräldrar på köpet. Tack och lov är dom precis lika fantastiska som sambon är, men då svärmor är norsk sitter det djupt i hennes inre att följa gamla invanda mönster. Så även under vår resa till Langesund. Svärmor kunde nämligen inte låta bli att se detta som en möjlighet att köra en ”Harrytur”, dvs. åka till svenska gränsen för att köpa ohälsosamma mängder med kött. Så när vi då närmade oss gränsbutikerna fick hon spatt, började nynna på Bobbysocks ”La de swinge” och kastade norska femhundralappar runt sig på typiskt norskt manér.

Efter att ha lugnat ner henne lite och satt på henne tvångströja släppte vi då loss henne i matbutiken, och kort sammanfattat kan man säga att det är lätt att se att ”svensk matbutiksshopping” är Norges nationalsport efter att man har sett svärmor stå i köttdisken och kasta ner köttförpackning efter köttförpackning i kundvagnen med endast munnen till hjälp.

Intressant nog är annars att gränsbutikerna vi besökte var dyrare än Willys i Stockholm är. Lite oväntat, men kanske inte egentligen…

Måste förövrigt bjuda på bilresans absolut bästa ”får man chansen så tar man den”. Vi är precis på väg förbi en cementfabrik i Norge, och svärmor i baksätet säger att ”Den här fabriken har ett ganska tätt samarbete med cementfabriken på Gotland”. Sen fortsätter hon med ”jag tror att dom importerar en hel del sopor från Gotland också”. Svaret, ”ja, vi har ju två sådana i baksätet” lät inte vänta på sig.

Fem av fem i betyg på den.

Resvägen var annars ohyggligt lång. 70 mil är väl en ganska bra sträcka, men det värsta var att vägen kändes som att den varierade mellan 40 och 70 km i timmen typ hela vägen från Nynäshamn till Langesund. Det tog oooooooliiiidliiiigt lång tid att köra, och när man hade två småbarn (svärföräldrar) på 40+ i baksätet som tjötade om att dom var kissnödiga, hungriga, trötta med mera mest hela vägen så underlättade det knappast.
Eller det var mest svärfar som stod för tjötandet, svärmor är ju norsk i grunden och som tidigare nämnt faller ju hon tillbaka i konstiga mönster när hon närmar sig sitt moderland. Språket går från den gamla klassiska halvt förståbara gotländsk-svensk-norskan till en massa vokalläten som bildar ett språk som inte ens skulle imponera på en svagbegåvad grottmänniska. Men man gör som vanligt, ser glad ut, man ler och svarar ”jadå svärmor, du har alltid rätt du”. Det brukar räcka långt, svärmorspoängen haglar in samtidigt som grottmänn… svärmor i baksätet ler stolt över att hon minsann hade rätt mot svärfar än en gång.

Svärmormor och svärmorfar är annars inte ett dugg bättre dom heller. Jag fattar inte ett ord, vet knappt vad dom heter och jag har ännu inte lyckats avkoda en endaste mening dom sagt till mig. Men så har vi bara känt varandra i ett halvår, man får inte stressa fram saker och ting. Blir lätt onaturligt då. Men även svärmormor och svärmorfar är väldans trevliga, något som verkar vara ett återkommande tema för alla norrbaggar jag träffat i mitt liv. Dom är trevliga, älskar att vara ute och tror att skidåkning är en sport. Lite knäppt, men man är ju inte perfekt själv heller.

Men. Langesund har verkligen visat sig från sin bästa sida. Husen vid vattnet, som tränat inför beach 2017 sen förra året, sträckte på sig lite extra samtidigt som solen kikade fram lagom tills dess att jag skulle ta den här bilden. Magi är det verkligen, och Norge är minsann riktigt trevligt ändå.

Svärmorfar har även en båt. Precis som alla andra norrmän verkar det som. En supercharmig liten rackare. Båten alltså, inte svärmorfar. Eller jo, han är lite charmig han också.

Här på bilden ser ni förövrigt min kära sambo Marlene som försöker skapa nån slags ”Klä dig som Leif Mannerström”-trend här i Norge. Det går sisådär för henne kan vi säga…

Men vi begav oss i alla fall ut med båten för att fiska lite. Jag och svärmorfar dominerade stort, han med sitt klagande och jag med fiskandet. Totalt drog vi upp fyra stycken halvkilostorskar, och jag drog faktiskt upp alla fyra. Svärfar fick däremot n-o-l-l stycken, och svärmor + sambo satt mest och halvsov fram i båten. Svärmorfar klagade på det mesta, pinkade i en bytta och var nog mer än nöjd av att få vara kapten på båten och ha ett såpass bra sällskap som han ändå hade samtidigt som vi puttrade runt några hundra meter utanför land.

Storfiskarn.

Men det här med havsfisket eller vad vi ska kalla det när man är så nära land, det är verkligen som balsam för själen. Maken till lugnt upplever man sällan, sitta där med en lina i handen, invänta fisken och bara njuta av lugnet. Norge är, trots norrmännen, prisnivån, språket, vädret, bilvägarna och lite annat ett väldans trevligt land. Rekommenderas hittills, men vi får se hur det går. Vi har ändå 6 dagar kvar innan vi släpps ut härifrån…

Hjälp…

Den här gryningen som vi inväntade igår var knappast fantastisk. Men 06:50 kom svärfar in i rummet och skrålade ”UPP OCH HOPPA” och ställde sig sen i sin säng och hoppade tills dess att jag vaknade.
Malmö bjöd på riktigt uselt väder och regnet bestod av vattendroppar i samma viktklass som en flugvikts-boxare.

Vägen ner till Rödby gick ganska smärtfritt och vid 9:30 fick vi köra ombord på färjan som skulle ta oss över till Puttgarden. Väl ombord på färjan, som förövrigt var betydligt större än jag förväntade mig, snappade man snabbt upp lukten av alkoholpåverkade karlar och från tax-freen spred sig Axe-lukten likt på ett mellanstadiedisko. När Christoffer och Nellie sen berättade om vad som väntade på andra sidan, sunk och elände, kände jag att den här resan definitivt ger dekadensen ett ansikte. En färja full med hundratals människor vars enda syfte med dagen är att köpa billig alkohol symboliserade väl ändå människans förfall rätt bra ändå.

Väl på andra sidan åkte vi förbi Scandlines pråm för att först ta oss en bit in i landet. Då svärfar stundtals kör som Michael Schumacher, 2017 års version, fick man dels uppleva hur det känns att ligga i slipstreamen bakom varenda bil längs vägen (alldeles för nära!) och sen fick man även uppleva den spanska sidan av svärfar (som tydligen inte bara består av tequila-tacofredagar) då han prompt stannade på sidan av ett antal motorvägar för att sen göra en u-sväng och då bryta mot både heldragna linjer och en sisådär 15-20 andra trafikregler.

Men skämt å sido så kör han bra, men är lite dålig på att hålla avstånd bara. Och han gör u-svängar som skulle fått min käre mor att få en hjärtattack om hon såg det. Men annars kör han bra. Faktiskt.

Väl framme vid den första butiken, Fleggaard i Burg, så började saker och ting faktiskt gå mot det bättre. Visst var det en kö utanför där, men väl inne i butiken var det inte alls så farligt.

Jag hade skrivit en lista, en lång sådan, innan vi åkte till Tyskland men jag blev helt ställd när jag kom in i butiken. Det fanns hur mycket som helst att köpa, och billigt var det också. Det tog mig säkert 10 minuters promenerande i butiken innan jag fick en överblick över det hela och kunde börja handla det vi skrivit upp.

Tillslut så blev det 6 flak med cider och öl, 15 flaskor vin (varav en med blått vin!), några bag-in-box, några likörflaskor och lite annat för totalt 2400 kronor.

Efter butik nummer ett tog vi då sikte på den ”riktiga bordershoppen”, Scandlines pråm. Skyltningen dit är löjlig, när man åker av färjan över så sitter det tre såna här skyltar som alla pekar vart du ska ta vägen. Missar man shoppen så är man antingen rå-packad, eller så är man blind. Oavsett bör man nog inte köra bil då.

Bordershop! Pråmen i bakgrunden.

Nellie, som tydligen är en gottegris utan dess like, tvingade upp oss alla till den översta våningen först. Där fanns det 2000 kvadratmeter med olika godissorter.

Våningen under bestod av lika stor area fylld med likörer, vodka och all möjlig sprit. Shoppingvagnen fylldes i skrämmande takt med allt från jordgubbslikörer till Anton Berg-ägg till whisky och berget i vagnen bara ökade och ökade.

Whisky-avdelningen var en personlig favorit och det fanns såpass många whisky-sorter att jag inte hade en möjlighet att ens få en överblick. Tack och lov hade jag skrivit upp vad jag skulle handla, men när jag hade lite frågor så hade dom en dansk snubbe där som kunde allt om allt på våningen verkade det som. Eller, jag förstod inte så mycket av vad han sade, men han visade mig i alla fall några sorter som kunde tänkas passa för ändamålet jag hade. Men skit i det, fördelen var att man kunde få provsmaka! Han hade ungefär 100 sorter som man kunde få prova, men jag provade bara en då den han föreslog verkade riktigt bra.
Utöver det fanns det smakprover lite överallt i butiken, men jag skippade dessa då jag såg hur gubbarna som provade allt betedde sig efter ett tag…

U-svängarnas konung, svärfar, var mycket nöjd med sina inköp.

För egen del blev det inte riktigt lika mycket handlat här, men ändå en hyfsad vikt. Totalt uppskattar jag att jag personligen handlade på mig ungefär 60 kilo här för ungefär 3700 kronor, och ytterligare 80 kilo för ca 2400 kronor på det första stället. 140 kilo alkohol för mig och Marlene! Helt sjukt, men å andra sidan så är ungefär 30-40% av vikten enbart glasflaskornas vikt. Det här beräknas räcka i alla fall ett år, om inte längre, så 500 kronor per månad är inte så farligt. Sen var det ju kul att gå runt och kolla på allt också!

Vägen tillbaka mot Ullared var dock lång, det var ungefär 5 timmars resa från Puttgarden till Ullared men då kön till färjan var större än Zlatans ego så tog det tid att komma ombord. Vi åkte från Puttgarden-butiken vid 15:00 ungefär och var framme i Ullared ganska exakt 22:00. Sju långa timmar, men då stannade vi på vägen för att äta också.

Men vädret var betydligt bättre än morgonvädret, så resan gick faktiskt rätt bra. Gränskontrollerna märkte man knappt av, det var en kort kö där en polis stod och kontrollerade körkort/pass samt frågade ”Vad har ni i bilen?”. Svärfar svarade snabbt ”SPRIT!” och polisen släppte sen förbi oss utan att bry sig nämnvärt.

Väl framme i Ullared bjöds det sen på kex och bastubricka med vindruvor, ost, korv och annat smått och gott innan vi alla kraschade i säng i hyfsad tid.

Norge 2017 – Alldeles för många svärföräldrar, norrmän och alldeles alldeles underbart

Puttgarden, en godisbutik i alkoholformat