Sverigevistelsen har annars börjat bättre än förväntat. Jag fick lägenheten vid 18-tiden och Jimmy som hade nyckeln var hur trevlig som helst. Mamma blev nog lite till sig och jag kunde ana hur hon i hemlighet tänkte Åh min son, ska du inte bli homosexuell istället så att vi får Jimmy som svärson?”.
Tyvärr mor, så blir det inte. Jag spelar inte på den sidan garderobsdörren. Däremot var lägenheten riktigt fräsch. En nybyggd etta som jag inte kan ta bilder på med min mobil. Jätteliten, men som sagt är den superfräsch. Har inte ens vågat göra nummer två på toan igen eftersom porslinet på toaletten är så skinande rent. Så fräsch är lägenheten, då kanske ni fattar?
Enligt Google maps bor jag dock tydligen i en hög med grus. Lite sådär Hobbit-aktigt om jag får säga det själv.
Stockholm känns annars betydligt vettigare än förväntat. Allt känns väl i och för sig så i jämförelse med Dublin, men första intrycket är ju alltid viktigt och vi kan säga att det intrycket är otroligt positivt efter några få timmar här i stan.

Har även hunnit genomgå en veckas svenne-karantän på fem timmar. Har hunnit äta kebabpizza, trycka i mig en halv påse lösgodis, ätit en lussebulle, handlat på Konsum , druckit kranvatten som inte smakar rysk koppargruva och jag har även tagit den klassiska ”Äntligen i Sverige”-duschen på 45 minuter i vad som kan vara den skönaste duschen i världen.

Är annars dödstrött och saknar tyvärr internet i lägenheten så jag kan inte uppdatera bloggen just nu. Imorgon har jag dock två rumsvisningar inbokade, samt att jag ska köpa SL-kort och skaffa ett irländskt mobilnummer innan jag förhoppningsvis kan möta upp allas våran favoritdansk Jesper nere på stan.

Natti natti bloggen.”

Efter en katastrofjobbig förmiddag så satt jag sen där på flygplatsen väntandes på SK438 som skulle ta mig från Dublin till Köpenhamn. Likt ett litet barn satt jag där och bara grinade konstant samtidigt som gaten fylldes med andra svenskar.

Flygresan i sig spenderades i ett hav av tårar, en bäbis bakom mig som lät som en nyfödd tiger med hicka (raaaaaawr höpp höpp raaaawr) och ett konstaterande att det måste vara nån elak diktator som konstant sprutar ut såndär skapa moln”-gas i Irlands atmosfär. Precis ovanför det här konstgjorda molntäcket fanns nämligen en sol som strålade starkare än självaste prinsessan Madeleine.
Sen började jag gråta igen. PMS kallar tjejerna det tydligen, och vissa dom upplever det här känslotillståndet en gång i månaden. Tacka gudarna för att jag föddes med en snorre! Vem hade klarat av det här oftare än nån gång vart tredje år?

Mellanlandningen i Köpenhamn spenderades med att fundera över vad för jäkla tegelstenar som Karin kunde tänkas ha smugit ner i mitt handbagage. Tung så in i bomben var väskan och den vägde då ändå bara in på måttliga 13 kilo, fem kilo över maxgränsen. ”Fuck the police!” som man brukar säga.
En mattelektion senare så hade jag räknat ut någonting skrämmande: mina väskor vägde 26 + 23 + 20 + 13 kilo, vilket totalt blir… 82 kilo! Jag hade alltså med mig mer bagage än vad jag själv väger! Helt sjukt.
Dom första orden jag hörde efter landningen i Danmark var annars ”HVI HVILL HAÖE WIENERBRÖÖÖED” som grötades fram av en av dom danska städarna som stod och väntade på att få städa flygplanet. Jag som trodde att Dublin-danskarna var speciella, men tydligen är dom precis lika efterblivna även i Danmark.

”Vänligen fäll upp brickorna framför er”. Fuck the police igen! Jag kör mini-brickan nerfälld och ni kan inte göra nåt åt det!

Väl framme i Sverige kändes allt lite bättre när man fick träffa mamma igen. Skönt att slippa sitta och tänka så mycket utan istället kunna fokusera på mammas kritiserande av Åkes bilkörande. ”AKTAAAA! HUUUR KÖR DUUU!?” följdes av en sjuttiotvå minuter lång utläggning av hur han minsann inte alls hade koll på vad han gjorde när han körde fastän Åke (och jag) visst tyckte att han hade stenkoll på läget.”