Livet som stockholmare

  • Livet som stockholmare,  Mat

    Vikingakäk och mjöd

    Då jag på något sätt lyckades kämpa mig genom årets första arbetsdag trots att jag stundtals kände mig katastrofdålig så passade vi på att fira detta med en lite annorlunda matupplevelse. Jag slängde på mig långskägget, kastade ner bredsvärdet i bältet och bröt sönder min tandborste innan jag sen mötte upp Sara och Peter för ett besök på Aifur, hufvudstadens (kanske?) enda vikingarestaurang.


    Direkt vi kom in möttes vi av en skäggig snubbe vars röst, och lite till utseendet också, påminde om Runar i Hem till Midgård

    . Runar, eller vad han nu hette, visade oss väldans snällt till vårat bord där vi sen fick ta plats. Gammel-Sara kände direkt igen sig och utbrast snabbt åh, det känns precis som när jag var ung” samtidigt som lite-äldre-Peter mest klagade på att allt såg så modernt ut.


    Ställde hade, såvitt jag kan tänka mig, en riktigt sköna vikinga-stil på allt därinne och dom flesta grejerna var mer än väl tilltagna för att kunna mörda någon vid bordet om man nu skulle blivit osams. Ljusstakar, bestick och mattor var alla av mordvapenskaliber och det kändes på något vis riktigt äkta att vara därinne.

    Till en början fick vi beställa något att dricka, och jag lät dom andra välja som vanligt. Kan ingenting om okända öl/drycker så jag låter bli att ta på mig ansvar som eventuellt kan slå tillbaka om det man valt smakar prutt.
    In på bordet kom ett varsitt glas mjöd och jag tänkte att jag minsann kommer att kräkas likt en häst med magsjuka av det där eländet.

    Men det var inte så farligt faktiskt. Jag har alltid fått för mig att mjöd är nån slags ”buffligare” öl där man får sila ingredienserna mellan tänderna för att inte avlida av ingrediensförgiftning. Men så är det ju inte alls, utan mjöd är faktiskt ett slags honungsvin som smakar riktigt fräscht. Om jag skulle beskriva smaken så skulle jag beskriva det som svagt mentholsmaksatt fräscht vatten, med en liten mellansmak av blomsteräng och en svag svag eftersmak av tuggumit Jenka

    . Inte alls farligt och jag kaskadkräktes inte alls som en häst av det där.


    Bilden på maten blev väl inte helt hundra, men jag beställde i alla fall in Tore Hjorts Rullar & Svarta Vinbär med vad jag trodde var potatismos ända tills mina två vikingakamrater smaskade i sig mina rester och minsann förklarade att det var palsternacksmos, inte potatismos.
    Maten smakade helt okej, även om det kanske inte var det absolut bästa jag ätit matmässigt. Men själva stämningen gjorde att det här stället absolut kommer besökas igen. Småsaker som att dom serverar ett bröd vid namn Bautabröd, ölet serverades i riktiga vikingabehållare, dom sätter främlingar bredvid varandra för att man ska börja prata samt att servitören rätt som det var skrek åt alla att ett nytt gäng var på väg in i restaurangen och att vi skulle hälsa dom välkomna med en applåd gjorde att man verkligen föll för stället på första försöket.
    Som om inte det vore nog så är det E-Type av alla människor som äger stället, och jag som växt upp med hans musik på radion 24/7 ser det som ett litet plus faktiskt (trots det utbredda E-typehatet i Sverige idag).


    Nej, om ni någonsin har vägarna förbi Gamla Stan så kika in på Aifur vettja, det är ett ställe ni kommer uppskatta för att det är lite speciellt och trevligt. Jag ger Aifur 3,75 pilbågsskyttar av 5 möjliga i betyg.”

  • Dagens i-landsproblem,  Livet som stockholmare

    Den enda saken i världen som är tråkigare än potatisskalning…


    Det här med att bli Stockholmare innebär verkligen en hel del fördelar, för vem hade för tre månader sedan kunnat tro att jag skulle ha chansen att komma in på Spy Bar? Här så jobbar man med folk som är polare med en av killarna i Swedish House Mafia, folk som har kontakter med en massa kända bloggare (typ mig) och sen måste jag ju säga att damutbudet i den här staden är liiiite bättre än på Irland. Ångrar mig inte för en sekund att jag flyttade hit och jag skulle göra samma sak igen om jag fick chansen.

    Men.

    Det är inte bara fördelar som kommer med bättre jobb, högre lön och flytt till Sverige. Det finns vissa små saker med Sverige som jag verkligen avskyr, och en av dessa har stigit rekordartat på min Saker jag avskyr att göra i vardagen”-lista.
    Efter två månader här så kan jag säga att jag slutligen hittat en sak som till och med är tråkigare än att skala potatis. Och då är potatisskalning ändå såpass själadödande att inte ens djävulen tillåter det i helvetet. Då förstår ni att vi snackar allvarliga grejer.


    Vad kan då vara värre? Jo, jag pratar såklart om skjortstrykning. För det spelar baskemig ingen roll hur du än försöker, när du väl tvättat skjortan första gången kan du ge dig f-n på att den kommer inspireras av hörlurarna i din ficka och totalt krulla ihop sig i en ofantlig mängd elände. Det är oundvikligt och du kan inte motverka det hur du än försöker.
    Men om du nu ändå bestämmer dig för att slösa din dyrbara tid med att, likt Kenny Starfighter (fast med ett strykjärn istället för en Herminator), ge dig på denna ondskans högborg så kan du ge dig på att du som bäst kommer slösa en halvtimme på att värma upp skrynklorna lite smått. Dom ger aldrig någonsin med sig, och du står där som en dum 14-årig ful kille som trånar efter skolans snyggaste tjej utan att ha någon som helst chans att lyckas.

    Nej, kan någon ta och uppfinna en sak som enkelt och smidigt stryker skjortorna åt mig? Flickvän är väl alltid ett alternativ, men i dagens jämställda samhälle lär jag väl bli påtvingad strykandet själv samtidigt som hon meckar med bilen och dricker whiskey. Så flickvän går bort. Att hänga upp skjortorna i badrummet och duscha funkar inte heller, som bäst blir skjortorna lite mindre skrynkliga men dom blir aldrig eleganta och perfekta som jag vill ha dom.

    Får börja använda huvtröjor till mina chinos istället…”