Gårdagen avslutades med macka, Pepsi och indisk TV, och jag måste säga att Indian Idol t.o.m. är några snäpp sämre än den svenska, nu nedlagda, varianten. Indisk folkmusik skränas fram av turbanbärande män med moppemustasch och av indiska kvinnor klädda i gardiner. Horribelt otroligt fantastisk dåligt.

Dagen idag började med indisk frukost. Chokladflingor går hem överallt, bananer likaså, men den indiska bönspyan skippade jag.
Intressant annars är att nästan all mat dom serverar i det här landet (förutom mackor) ser ut som avföring. Brunt, kletigt och överlag väldans oaptitligt till utseendet. Dock smakar maten riktigt jäkla bra, så det ska dom ha all credit för.

Då vi (äntligen) blev klara med Jaipur igår så var siktet idag inställt på Agra. På vägen dit upplevdes resans hittills livsfarligaste resa, och jag måste bara få klaga lite mer på det här jävla landet.

Hur fan kör människorna!? Vi stod i bilkö till vägtullen, och där har man ju ändå rätt raka köer. Men tror ni inte på fan att folk kör på sidan av köerna, för att sen preja sig in framför den som står längst fram? In med fronten av bilen framför den som står först, sen tutar du utav helvete tills den stackaren släpper in dig. På bilden ovan ser ni hur vi precis blivit prejade av en bilförare, och när Mr T skällde på honom genom fönsterrutan passade två andra idioter sig på att tränga sig in i den tre centimeter stora luckan som fanns. Jävla ärkeegoister hela bunten, och jag kommer seriöst gå berserk på en jeffla massa bilar med järnrör imorgon om dom fortsätter med sitt tutande och prejande.

Vi åkte sen på resans hittills värsta vägsträcka. 90 kilometer i timmen, omkörningar så fort minsta lilla lucka fanns och med motkommande trafik som körde precis lika dåraktigt.
Man var liksom glad om man bara hade en vanlig liten bil som kom farandes rakt mot en i samma körfält. Om man då smällt ihop hade man i alla fall haft en liten chans att klara sig. Skokartongsbil mot skokartongsbil liksom.
Att däremot ha en mycket bredare, och tyngre, lastbil åkandes rakt emot en i 90 blås kändes inte alls lika stabilt. Då hade det blivit pulvermos av oss allihopa i bilen…

Men så, efter en 20-25 mils dödlig bilåkning kom vi äntligen fram till Indiens, och kanske hela Asiens, mest fantastiska turistattraktion. Vi möttes av en 45 graders solig värme och en personlig guide vid namn Kuudo. En riktigt hyvens prick skulle det visa sig, även om hans engelska kanske inte riktigt var spot on” alla gånger.

Bakom mig och Johannes ser ni den, jag tror det var, södra ingången till ”Crown Palace”. Stället började byggas 1631 och stod färdigt 22 år och 8 månader senare tack var 22 000 indiers, kanske inte helt frivilliga, arbetsinsats.
Eller egentligen var stället faktiskt inte ens helt färdigt då, några få pusselbitar saknas faktiskt än idag. Anledningen till att kung Sahahjahan frivilligt slutade färdigställa sin fru Mumtajs gravplats då var för att han ville färdigställa det på kortare tid än det tog att skriva Koranen. Den tog 22 år och 9 månader (rätta mig om jag hörde fel) att skriva klart, så därför avbröts bygget när den tiden hade uppnåtts.

Stället jag pratar om är såklart Taj Mahal. Världens, enligt mig, vackraste byggnad (nu när jag sett den på riktigt). Frihetsgudinnan i USA är ball, Golden Gate-bron i San Fransisco likaså, Eiffeltornet i Paris är maffigt och en massa andra ställen här på våran jord är otroliga, men Taj Mahal…

Byggnaden är 81 meter hög, byggt helt i vit marmor och byggt med en detaljrikedom som fick mig att fullkomligt häpna. Varenda pelare, marmorblock och varenda liten yta är fullsmäckad med detaljer. Mannen bakom arkitekturen hette, enligt våran guide, Ahamad Lahory och är enligt mig ett fullkomligt geni. Ett briljant sådant med en känsla för design som aldrig mer upplevts av mänskligheten.

Han är nog därför rätt stolt när jag, Sveriges kanske bästa bloggare, står och nyper toppen på stället samtidigt som jag är lycklig som ett barn. Hur ofta får man nypa en 12 000 ton stor D-kupa liksom?

25 000 personer besökte stället idag, men jag fick lätt den ballaste bilden. Peace-tecknet är det nya rosa efter att jag sett det på en indisk mobilreklam, så det kan nog bli den fortsatta resbilds-posen.

Annars har vi den klassiska ”ett torn ända upp där solen inte lyser”-posen. Elegant och riktigt passande för en grav i vit marmor. Mamma är nog stolt.

Detaljrikedomen var som sagt helt snuskig, och det här är blommor uthackade ur en solid bit marmor. Alltså, om dom gjorde fel och hackade sönder en blomma fick dom börja om på nytt igen.

Det här är även det uthackat ur en solid bit marmor. Fattar ni vad jävla drygt om man gör fel nere i ena hörnet när man precis är klar? Hualigen.

Dagens roligaste skröna var annars när guiden berättade att det fanns ett ansikte av Albert Einstein inbyggt i marmorn. Sen pekade han på den här fläcken och frågade glatt ”Do you see the likhet with honom?”. Jag fattade ingenting, men nickade och såg glad ut. Gör man inte det förklarar guiden bara samma sak om och om och om igen tills man säger ja, även om man fortfarande egentligen inte håller med.

Totalt kostade stället 4 500 000 rupees att bygga, vilket i dagens penningvärde är dryga fem miljoner kronor. En stuntsumma kan tyckas, men pengarnas värde var ju något enormt mycket högre under den tiden. I jämförelse kostade ett gram guld 0,1 rupees då, idag kostar ett gram guld 300 000 gånger så mycket.

Dåligt översatt blir då priset för Taj Mahal i dagens penningvärde 135 000 000 000 kronor, eller i mer läsvänlig textform 135 miljarder kronor. Ett vettigare värde som i alla fall låter ganska realistiskt, även om det såklart är väldans spekulativt.

Taj Mahal är, och kommer nog förbli, det absolut vackraste byggnadsverket jag sett i hela mitt liv. Ord och små bilder kan inte ens i närheten förklara hur vackert det var. Det sopar mattan med precis ALLT annat jag sett under mina (hyfsat få) resor runt jorden och jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att få fram dess storhet.
Får ni någonsin möjlighet, mellanlanda i New Delhi och stanna där i två dagar. Sen tar ni en dagstur ner till Agra och Taj Mahal för att se stället. Inträdet kostar 75 kronor och det kommer vara dom bäst spenderade 75 kronorna i hela ditt liv.
”

Uppvaknandet i Jaipur började med ett något förvirrat intryck. Vi trodde vi skulle åka vidare idag, men så var tydligen inte fallet. Istället visade det sig att vi hade ännu en natt bokad på vårat, med indiska mått mätta, väldans eleganta hotell. Aja, varför inte liksom…

Första besöket för dagen var annars Jaipurs museum där man verkligen kunde känna på hur mycket inspiration som alla TV-spelstillverkare fått från det här landet. Ovan ser vi en Blunderbluss från World of Warcraft, sen hann jag inte ta någon bild på handvapnet som munkar använder i Diablo 3, svärd som finns i alla möjliga varianter samt pilbågar och lite balla rustningar.

En alldeles äkta kamelbrakare bjöds vi även på. Vette tusan om den används för att skjuta kameler, eller om den sitter som nåt slags turret-torn på ryggen på den. Stor var kabrakaren i alla fall…

En alldeles vanlig mumie bjöds vi också på, även den gästspelar i en massa spel (Diablo t.ex).

Pimp My Ride var annars ett populärt program för några hundra år sedan i Indien. Den färdigpimpade kärran med LCD-skärmar och 24 tums fälgar imponerade stort.

Andra storheter här är ju som bekant Dr. Bombay. Här ser vi några av alla hans sitarrer som han sjunger om i sina låtar. Äkta och signerade direkt tagna från musikvideoinspelningen av videon S.O.S., the tiger took my family” tydligen.

Även E-Type försökte, som ni kanske vet, att slå igenom i Indien med sin eurodisco, men på grund av genrens namn så blev det aldrig någon större succé här. Men det kan vi i Europa vara väldans glada för, tänk om E-Type lyckats i Asien? Då hade vi aldrig fått höra hans fantastiska musik. Tur hade vi trots allt.

Vi kan annars notera att indierna röker som skorstenar allihopa. Tolv paket cigaretter om dagen, och då snackar vi inte europeiska, halvt testade, cigaretter utan tjärfyllda tobaksbomber med en lukt som bäst beskrivs med ordet ”ånglok”.

Men åter till TV-spelsinflusenserna. Om ni spelat Uncharted 3 där Nathan är ung så gör han ju en liten fuling där han tar sig in på ett av museerna, låser upp ett lås och snor med sig en grunka plus en bok (om jag minns rätt nu). I Europa så ser man aldrig hänglås som säkerhet för ovärdeliga artefakter, så jag trodde bara det där var påhitt för att göra allt lite mer spännande, men icke då. Dom har helt enkelt inspirerats av dom indiska museerna där man kör enkla hänglås som skydd. Fascinerande.

Miljö tagen direkt ur Assasins Creed.

Efter detta museumsmarathon så begav vi oss sen till ett fort jag såklart inte minns namnet på. Högt upp låg det i alla fall, och smutsiga väggar hade det.

Nere där till vänster i bild så ligger Amber Fort som vi besökte igår. Det här stället låg väl en 500-700 meter över havet, på ett hemskt otillgängligt ställe. Orka vara fiende mot den snubben som byggde det här stället, det måste ha varit omöjligt att ta sig in här på den tiden. Eländiga backar och snår överallt runt fortet.

Ytterliggare TV-spelsinfluenser. Det var härifrån spelserien Baldur's Gate fick sitt namn. Ball-dörrs Gate. Fattar ni? Kom igen! Ball + Dörr + Gate. Asroligt ju!…

Ni har ingen humor…

Jaivana, världens största kanon… på hjul. Men nån kanon ska ju ha den titeln med. Man packade in 100 kilo krut i öppningen, sen laddade man kanonen med en 50 kilo tung kula. Sen kunde den skickas iväg så långt som 22 miles (närmare 3 mil!). Siktet lär ha varit katastrofalt, men vem bryr sig? ”Jag har en större kanon än dig” gör väl vilken rik indier som helst avundsjuk…

När vi fascinerats över den stora kanonen lite mer än tillräckligt, och undvikit en dryg guide som kunde noll engelska, så tog vi oss sen vidare till nån maharajas personliga trädgårdspalats eller nåt. Fräsigt värre, och otroligt snyggt om ni frågar mig.

Frääääsig trädgård. Nämnde jag att inträdet kostade 10 rupees per person? 1 krona per person. Helt sjukt

Trumpetförbud är inget man ska skoja om… Till alla er som nånsin åker hit – lämna trumpeten hemma!

Efter det käkade vi sen på våran favoritrestaurang Rainbow Restaurant. Intressant att menyn har en ”inte vegetariskt”-del. Många restauranger har just ”inte vegetariskt” med som val…
Sen gillar jag att det står på alla läsker att dom inte har någon frukt i sig. Det står på Colan, det står på Fantan och det står säkert på Sprite med. Samma sak här, varför i hela friden har dom gjort på detta viset?

Chicken Korma stod på tur och det var helt fantastiskt. Säga vad man vill om landet, men jävlar i mig vad god mat dom gör! Det var enligt menyn kyckling med cashewnötssås, och sen var det precis sådär lagom starkt också. Mumma!

Betyg på Chicken Korma: Fem av fem kameler

Mätta och glada fick vi sen följa med till dagens första turistfälla: en tygfabrik. Väl där fick vi se hur duktiga dom var på att trycka mönster på tyg (vilket förövrigt imponerade, hur tråkigt det än må låta).

Sen visades en massa olika tyger upp. Det ena finare än det andra, och om man ville beställa skjortor berättade försäljaren att dom såldes till riktiga pangpriser.
Hur mycket det kostade att få en custom made skjorta? 13 euro för det sämsta tyget, 15 för det näst sämsta, 19 för mittentyget, 23 för det näst finaste och 25 euro för det, enligt honom finaste tyget, som såg precis ut som det tyget man har för att göra potatissäckar av i Sverige. Säkert rätt billigt med svenska mått mätta, men jag skäms lite när jag säger att mina skjortor jag köper på Pennys på Irland kostar mellan 8 och 16 euro. Det finns liksom ingen anledning att köpa en skjorta här, även om det han visade upp faktiskt imponerade. Vi får se hur det blir i Kina istället, då kanske man skickar hem lite kläder via post.

Jodå, vi har besökt McDonalds också. Tyvärr har dom inte Big Mac här då kokött är förbjudet att äta, men då vi precis ätit slog vi till på en varsin McFloat. Coca Cola med glass ovanpå. 4 kronor per styck kostade dom, och jag vägrade äta min. ”Ät inte frukt du inte skalat själv, och undvik absolut glass” var rådet från läkaren vid vaccineringen, och jag känner inte för att spendera en vecka på toaletten så jag lyssnade på det rådet.

Men dagens, och personligen även resans, höjdpunkt var annars Raj Mandir. Det är inget mindre än Indiens kanske ballaste bio! Bollywood, salmonellatoaletter, separate kill- och tjejköer, filmer på Hindi och helt oförståeliga handlingar är bara en liten liten del av vad som går att uppleva därinne.

”Two tickets, action movie” stakade jag fram på min bästa indisk-engelska och fick sen två biljetter till filmen Rowdy Rathore. Biobiljetterna för diamant-platser kostade 12 kronor per styck, men då dom var slutsålda redan fick vi nöja oss med emerald-platserna för 7 kronor per styck. Lagom nervösa för kvaliteten på biosalongen traskade vi sen in.

Men biosalongen var riktigt nice faktiskt. Stor bildskärm (större än Dublins största tror jag), ett ljudsystem av yppersta världsklass (på riktigt) och en publik som var fantastisk.
Handlingen är inte helt lätt att återge, speciellt eftersom jag inte förstod ett endaste ord som sades, men den var något sånthär:
Filmen handlade om en antihjälte vid namn Rowdy, vars enda mål i livet verkade vara att snatta saker. Han snodde sen en poliskostym, rånade lite folk och sprang sedan på en vacker dam till allas förtjusning. Publiken jublade, jag fattade ingenting.
Sen började karaktärerna på filmen dansa Bollywood-dans, och det var faktiskt rätt ballt. Långt över förväntan.
Efter det kom en exakt kopia av huvudrollsinnehavaren in på filmen, bara för att Rowdy snott en kista med hans barn i. Sen slogs dom i en rätt våldsam scen, massa folk dog och sen kastades ett vapen upp i luften – det var paus.

Fattar ni nåt? Inte jag heller. Helt omöjligt att förstå någonting, och dom har verkligen noll koll på det här med intro, uppbyggnad, klimax och avslutning av filmerna. Allt bara samlas huller om buller.
Den mest intressanta scenen var nog den när ett gäng barn spelar cricket utanför Rowdys hus, och slog in en boll som träffade honom mitt i huvudet. När dom så plingade på för att hämta bollen släppte han in dom, och sen klippte dom scenen. När dom kom tillbaka igen så sprang alla små pojkar plötsligt ut från hans hus helt nakna och i panik – och alla i salongen skrattade. Jag fattade ingenting…

Men dansen var som sagt riktigt imponerande, och vissa delar av själva filmandet är något västerländsk film gott skulle kunna lära sig lite av. Och för att inte tala om slagsmålsscenerna. Slow motion i dess esse.

Betyg på filmen Rowdy Rathore: Fyra av fem indiska mustascher
”