Uttrycket Morgonstund har guld i mund” kan vara historiens största lögn. ”Eftermiddag klocka 13:30 har guld i mund” är närmare sanningen. Ändå släpade vi oss upp imorse klockan 07:15 för att ta oss ut till turistbussen som skulle ta oss hela vägen till Cu Chi-tunnlarna, 6 mil norr om Ho Chi Minh.
En timme försenad dök så bussen slutligen upp för att hämta oss och den två timmar långa resan kunde påbörjas.

”Två timmar för 6 mil?” tänker ni kanske nu, men ja, trafikstockningarna i den här staden är rätt påtagliga, så man får räkna med att det går bra långsamt. När sen vägarna ute på landet är i svensk åker-klass så hjälper inte det riktigt till sen heller…

Två timmars djup sömn så var vi sen framme. Inträdet till stället kostade 90 000 VND (~30 kronor) och våran guide Po började sen berätta lite om stället, varför det byggdes osv.
Tunnlarna byggdes först för att skydda vietnameserna från dom äckliga fransmännen som invaderade landet. Dock byggdes bara 17 km tunnlar då, resten byggdes under det tjugo år långa Vietnamkriget när USA istället tog över fransmännens plats som förtryckare.

För att skydda sig byggde vietnameserna inte bara tunnlar, dom byggde även en massa fällor. Här ser vi en av dessa där en fallgrop öppnar sig under fötterna och man ramlar ner på 20-30 cm långa taggar. Som om inte det vore nog kommer sen fall-luckan runt igen och bankar dig i huvudet av farten. Game over så att säga…

En av ingångarna till tunnlarna. Helt omöjlig att se när stället är sönderexploaterat, garanterat hundra gånger värre på den tiden då det var riktig djungel där.

Tada!

Då våran guide, enligt egna ord, var lite för ”stor” för hålet så lät han en vietnames visa hur man tog sig in och ur tunnlarna där.

Och poff så var ha borta.

Original-tunnlarna är annars skrämmande små. 40-70 cm breda och 70-80 cm höga. Försök mäta ut 40 cm i bredd så inser ni snart hur extreeeemt trångt det är. Klaostrofobi ftw…

Men höjden innebar att dom vietnamesiska soldaterna inte kunde röra sig på ett vettigt sätt, utan dom ”uppfann” därför gångstilen som guiden visar på bilden (jo, det är sant, inget skämt). Med geväret framför sig fick dom kravla runt därnere i otroligt trånga utrymmen.

En av snubbarna i våran grupp fick prova krypa in i tunnlarna, och det var inte mer än precis att han kunde ta sig in. Att röra sig var det tydligen inte tal om.

Efter att ha sett diverse hemska tramfällor med harpunliknande föremål i varenda en av dom var det sen dags för dagens höjdpunkt – shooting rangen!

Man kunde köpa kulor till diverse vapen, och dom varierade i pris från 5 till 7 dollar per kula. Vi köpte ett magasin med 10 kulor till en AK47a och traskade sen ner till skjutbanan.

AK47an satt tyvärr fast i väggen där, så man kunde inte hålla i den och skjuta helt på riktigt, men det var en upplevelse även om det hela kändes väldig turistigt.

Johannes lyckades med det omöjliga – att få en Kalashnikov att sluta fungera. Tror en hylsa fastnade i geväret och det ställde till det en aning för en konfunderad herr Karlsson.

Tack Johannes som hann ta en enda bild på mig när jag sköt, typ lagom tills jag var klar. MrSecretAgent86 i rött där hann ju skjuta sönder 5 tavlor med dom fem kulorna han sköt, allt på mindre än 3,2 sekunder.

Eller så missade han varenda måltavla. Historierna går isär på den punkten…

Efter den uppvisningen var han sen tvungen att ta till flykten illa kvickt – annars skulle ju amerikanarna få tag i honom…

Dom hade byggt en turistversion av tunnlarna som var 140 cm hög och 70 cm bred, sådär lagom för att man inte skulle känna nån klaustrofobi. Jag pallade att gå i dom där tunnlarna 20 meter, sen fick det vara nog. Fatta att gå i en tunnel som är hälften så hög och hälften så bred. Huuuu.

Elegant peace-kille.

Grön jungel.

Inför hemresan erbjöds vi en båttur in till staden istället för att ta bussen. 13 dollar kostade det, och vi tänkte att varför inte köra på det? Efter en toksvettig eftermiddag kunde det vara skönt med lite båthäng.

Och nog var det nice att sitta där bak på båten och låta vinden svalka ner den dödströtta kroppen. Sjukt nice.

Flodbåt.

Vissa båtar gick så sjukt djupt också. Antar att det var för att dom var fullastade, men några båtar vi såg verkade inte ha någon last – ändå gick dom helt löjligt djupt. Det var inte mer än 2 dm från vattenytan upp till kanten på vissa lastbåtar.

Flytande höstack.

Nöjd Kapten Kausti som kunde sitta bak och slappna av istället för att styra skutan. Semester ftw!

Middagen efter turistandet var tänkt att bli nudlar med krabbkött, men vi pekade nog fel nånstans…

Efter att ha fått vänta en timme på maten så fick vi nämligen in en hel krabba var. Katastrofen var ett faktum.

Jag fullkomligt slaktade min krabba, men det var ändå inte ens i närheten av nog med mat.

Avslutar därför dagen med två vanlijbullar och tre muffins på typiskt Kausti-vis. I fickan ligger två bussbiljetter till Kambodjas huvudstad Phnom Penh och bussen avgår klockan 07:30 imorgon. Hur den staden sen visar sig vara får vi la se…
”

Gårdagens kvällsmat avslutade en riktigt blöt dag. Då det förväntades en vattenfallsmängd regn idag med bestämde vi oss för att inte planera in något speciellt under dagen. 20 mm är lite väl mycket regn…

Men istället för att helt slappa så bestämde vi oss för att planera lite mer inför morgondagen då det enligt prognosen inte ska regna speciellt mycket. Vi gick därmed bort till en turistbyrå vi sprang förbi igår och bokade in en resa till Cu Chi-tunnlarna. Fem dollar per skalle kostade det för busstur dit, några timmar där och busstur tillbaka till hotellet. Inte så illa pinkat om ni frågar mig

Vi tog även reda på vad det skulle kosta att åka buss till Kambodjas huvudstad Phnom Penh när vi är klara här, och vi fick ett pris på 10 dollar per skalle. Gotta love that exchange rate…

När det sen visade sig att det minsann var sol utanför hotelldörren så bestämde vi oss för att ta en sväng bort till Ben Thanh Market. Frukosten blev nudlar med räkor och lite annat gojs för egen del, Johannes käkade nån superstark nudelsoppa och höll på att avlida.

Hållningen när jag sitter är ju annars under all kritik…

Men på marknaden här kan du köpa lite allt möjligt vettigt, och en massa krimskrams. Kaffe, kryddor, frukt, frukost, ätpinnar, mahjong-spel, vietnamesiskt godis och en massa piratkopierade grejer.

Krimskrams.

Mer krimskrams.

Tyger i alla dess former.

Johannes i vietnamesisk rishatt.

Piratkopierade väskor av alla märken du kan tänka dig fanns även det.

Det vietnamesiska godiset såg inget vidare ut, så jag vågade inte köpa något. Våra kvällsmål (mina kvällsmål) brukar bestå av Oreos i diverse olika smaker. En förpackning kostar typ 3-4 kronor och mättar ganska okej när man är lat och inte orkar gå ut för att köpa nåt vettigare.

Målet för egen del var dels två T-shirtar i samma färger som den vietnamesiska flaggan, en keps/hatt och ett par sandaler. Det blir svettigt värre att traska runt i vanliga skor, och när det sen börjar regna blir det ingen höjdare att plaska runt i vanliga skor.

När det kom till skorna hittade jag dock inget vettigt. Sandalerna är ju så jäkla hårda att gå i, och mina innebandyben har tagit nog med stryk för att inte riktigt fixa ett par stenhårda sulor.
Men två röda t-shirtar hittade jag i alla fall, och med kepsen jag köpte på huvudet ser jag mer ut som en rödklädd herr Castro än herr Kausti…

Kvällen avslutades sen med en helt vansinnig kväll på Hard Rock Cafe. Ribsen smakade exakt som i Dublin, efterrätten var inte ens i närheten av lika bra, ett liveband spelade och personalen var både androgyn och dansade på borden.

Bandet, som var riktigt bra, hette Pitch Black (inte Beach Black som dom var noggranna att poängtera)…

Personalen dansade på borden och sofforna…

… vi fick ett fot med bandets sångare….

… alla (utom jag, Johannes, nån vit snubbe till och några få vietnameser) dansade och var lyckliga…

… och på något vänster lyckades Johannes få upp mig på scenen för att se honom och mig ta en bild med bandet. Nåja, det var väl inte så illa egentligen.

På vägen hem stannade annars en vespa med en dam med en ung tjej bakpå. You want to buy girl” frågade damen och vi tackade vänligt men bestämt nej. Då vände hon om, åkte ikapp oss igen och frågade ”Do you want to buy young girl?”. Samtidigt satt lilltjejen, som kanske var 16-17 år där bak och log som om hon precis vunnit en nallebjörn på Liseberg. Det här landet är… intressant…
”