Backpackande tär på kläderna. Oavsett hur nice du bor, hur lite du rör dig och hur lite du än gör så kommer kläderna bli svettiga snabbare än du hinner säga det räcker med öl nu tack”. Det innebär såklart ett större problem när du gått två veckor utan att tvätta med en sisådär 7 par kalsonger, 6 t-shirtar och två par shorts – varav ett par är beiga (färgen ni vet, bääääschaaa).

Därför lämnade vi idag in våran tvätt på tvätterian runt hörnet. 1,75 dollar per kilo tvätt innebär att jag får mina kläder tvättade och strukna för ungefär 5 dollar. Pang bom och tack för kaffet, det var årets bästa pris där kan jag säga.

Efter denna succéstart på morgonen bad vi hotellet fixa en tuk tuk åt oss så att vi kunde köra en tour genom staden. 25 dollar för en heldag kostade den och det var dagens andra superpris. 173 kronor för en heldag med en tour till dom viktigaste grejerna i (och strax utanför) Phnom Penh kändes absolut överkomligt.
Våran chaufför hette ”Chaalee”, men jag undrar om han inte kan ha sagt Charlie?

Drygt 1,5 mil var det från hotellet till dagens första anhalt, Killing Fields, och det tog väl en 30-40 minuter att åka dit. Under resan dit hann vi bland annat se några riktigt guldiga monument över drottningen, och vi hann sen även förstå varför så många här går runt med munskydd – det är helt sjukt mycket avgaser i trafiken.
Min vistelse här får mig bara att tänka på alla dessa vilsna miljöpartister som sitter innanför tullarna i Stockholm och röstar för att höja bensinpriserna, att lägga ner kärnkraften och alla andra idiotförslag dom kommer med. Dom har ju ingen koll alls på hur verkligheten fungerar…

Senast igår stod våran turistbuss på tomkörning under lunchpausen som varade 1,5 timme, varenda fordon här släpper ut alla avgaser utan att över huvud taget rena dom och dessutom är fordonen här flera miljoner gånger fler än vad vi har i Sverige.
”Men vi jobbar bara för att få fram bra alternativ i Sverige så att vi kan få ett försprång till senare”. Som om inte forskningen kommer fortgå även om vi halverar våran bensinskatt? Det finns så sjukt mycket pengar i ett alternativt bränsle att det är löjligt, och ni tror att Sveriges skatter gör någon som helst skillnad? Verklighetsfrånvarande är bara förnamnet…

Nåja, när vi väl kommit iväg från eländet inne i staden så var naturen rätt fin på sina ställen i alla fall.

Dagens första stopp vad som tidigare nämnt Killing Fields. Det är en tidigare massgrav från Pol Pots tid vid makten. 9 000 personer hann han avrätta därute från 1975 innan befrielsen ägde rum 1979. Hans vision var, om jag inte minns helt fel, att arbetarfolket var hans hjältar, och att dom med ”soft hands” såsom advokater, lärare och liknande inte var värda någonting. Genom att trippla risproduktionen i landet ville han försöka få upp exporten och sen kunna göra sitt land agrarsocialistiskt. I korthet innebär det att avskaffa äganderätten till jord och andra naturtillgångar med anledningen ”om du äger mark får du en ökande inkomst trots att du inte gjort nåt för att förtjäna den” (eventuella faktafel får ni leva med).

Byggnaderna på stället är typ helt nedbrända nu efter att stället togs ner rätt hårt när Phnom Penh befriades, men det satt diverse skyltar uppe som berättade lite om hemskheterna som pågått.
Det som bet sig kvar mest hos mig var nog citatet om varför dom flesta människorna där slogs ihjäl med redskap: ”Bullets were expensive”. Lite skrämmande hur lite ett människoliv kan vara värt om fel man får bestämma.

Det var rätt många massgravar som var uppgrävda och tömda, men dom som inte var det såg ut typ såhär. Ett skjul med tak, och sen en leraktig sandgegga under. Inte speciellt spännande just där, men desto mer uppseendeväckande var…

… det faktum att det låg gamla kläder och annat kvar på stigarna man kunde gå på. Lite unikt och det gjorde att man fick en lite bättre insikt i hur det fungerat där tidigare.

Här ser vi ”The Killing Tree” där små barn avrättades. Soldaterna tog således tag i fötterna på ungarna och slog dom emot träden tills dom dog Helt sjukt, och det var ännu värre för dom som inte dog helt under behandlingen. Kropparna som slängdes i massgravarna täcktes med gifter för att dom garanterat skulle dö (och för att lukten inte skulle sprida sig till närliggande hus).

Tänder från någon av alla dom som avrättats på stället. Dom låg mitt på stigen man gick på. Skrämmande…

Ljud-touren avslutades med att man fick gå in i byggnaden där dom lagrat ett antal hundra skelettskallar. Lite väl obskyrt för vissa, jag tyckte mest det var intressant.

Skelett.

Så där illa kan det gå om man lever efter mottot ”Det är bättre att döda en oskyldig av misstag än att låta en fiende överleva” som Pol Pot gjorde. Skrämmande tankesätt…

VÄgen tillbaka till stan från Killing Fields spenderades med ännu mer avgaser, en okej utsikt och en stundtals lite väl gropig väg.

Men herr Pot hade inte bara Killing Fields till sitt förfogande. Han hade även sitt tortyrområde Tuol Sleng som gick (och går) under kodnamnet S-21.

Ett av tortyrställena där människors händer bands fast bakom deras ryggar, sen fästes dom i rep och hissades upp i luften. Där fick dom hänga tills dom svimmade, och då fördes deras huvuden ner i gödselvatten så att dom vaknade till. Sen fortsatte den där tortyren tills fångarna berättade vad vakterna ville höra.

Stället var från början en mellanstadieskola som byggdes om till tortyrcenter.

Gammalt klassrum med byggda tegelceller.

Griffeltavlan satt fortfarande kvar…

Andra våningen var fylld med träceller.

Dödskallar fanns även här…

Efter att ha fått nog av krig och död så tog vi sen sikte på det kungliga palatset. På väg dit kördes vi förövrigt förbi av nån slags secret service-liknande bilsamling med svarta bilar lite överallt (ni ser den sista svarta bilen till vänster om ”Chaalees” axel.

Dom visade sig ha stannat på exakt samma ställe som vi skulle till…

Royal Palace i Phnom Penh. Riktigt imponerande, även om det inte syns på bilden.

Strax bredvid Royal Palace fanns även Silver Pagoda. Tydligen fanns det en massa värdefulla grejer därinne enligt Google, typ en ”life size” Buddha med strax under 10 000 diamanter på sig, men jag kan inte säga att vi lade någon större vikt vid det (även om vi såklart såg Buddhan). Det jag mest noterade var att det var så mycket guldgrejer därinne. Små guldstatyer överallt i skåpen. Vi fick dock inte ta kort därinne, och nu förstår jag kanske lite varför…

Ny tuk tuk-resa, nytt mål.

Trappor.

Nytt tempel. Inget speciellt, och jag minns inte riktigt namnet heller. Nån stor grå grej på en kulle. Nån kunnig kan säkert kommentera om namnet.

Modern munk med mobil.

Lika som bär – lejonet och Kaustis lejonpose.

Sista stoppet på touren var sen nationalmuseet. En total ”waste of time” om ni frågar mig, men så hade jag ännu inte käkat frukost då och klockan närmade sig 17-strecket.

Den där balla VIP-transporten var i alla fall även här…

Kambodjas svar på Fredrik Reinfeldt? Har ingen aning om vem snubben var, men hyperviktig kan han väl inte ha varit om normalt folk fick gå runt i samma lokal som honom? Det är han i blå skjorta som står och försöker förstå vad han kollar på som var the number one guy om jag förstod det rätt.

Johannes dominerade med dagens solbränna.

Jag dominerade med dagens frukost/lunch/middag. Till vänster ser ni någon slags friterad grej med räkgojs inuti, i mitten är det kyckling med cashew och mango och till höger har ni magnifikt kokat ris.
Om det är nåt dom kan i det här landet så är det att koka ris. Fy fabian vad vi svenskar är dåliga på ris, och Uncle Bens ris är ju ett hån mot ris som mat. Fy fasiken vilket skräp det är…

Imorgon tar vi sikte på någonting som kan bli en av resans bättre grejer – Angkor Wat, den gamla ruinstaden i kambodjas norrare delar. På återseende.
”

Bussen igår var ju ungefär en timme försenad, men idag bad turistfirman om ursäkt genom att se till att bussen till Kambodja var på plats EXAKT 07:30 som utlovat. Vi åkte sen bort och bytte till en normalstor buss innan vi påbörjade resan mot Kambodjas huvudstad Phnom Penh.

Resan var beräknad att ta en 6-7 timmar, och efter ungefär 2,5 timmar fick vi kliva av bussen för att utvandra igenom den vietnamesiska gränsen. Allt gick fint där och vi kunde sen rulla över bussen dom 200 meterna till den kambodjanska gränspassagen.

Tack vare att vi fixat e-visum för Kambodja redan innan vi åkte till Vietnam så kunde vi bara gå igenom gränskontrollen, ge dom e-visumet och sen var alla nöjda och glada. Totalt tog pappersarbetet väl mig en 5-7 minuter varav den största delen var att vänta på passet vid utresan från Vietnam. Incheckningen till Kambodja tog max två minuter.

Det nya landet visade sig sen ganska direkt från sin absolut bästa sida. Tokregn och katastrofväder stod på menyn, och jag bestämde mig för att sova en stund till.

En kortare båtresa hanns även den med. Trodde nästan båten skulle sjunka…

Men så, strax efter 15-tiden, var vi äntligen framme. Mål nummer ett var att få tag i en bankomat, något som visade sig svårare än jag först trott. Efter 20 minuters promenad, och tre vägbeskrivningar senare så hade vi äntligen hittat våran bankomat.

Då dök två vakter plötsligt upp och började skrika no no no” och vifta med armarna. Engelska kunde dom inte, men tydligen så var vi förbjudna att använda våra Visa-kort i bankomaten i fråga. Helt idiotiskt och vi fattade ingenting, men vad ska man göra liksom?
Rakt över gatan fanns en annan bank som mer än gärna tog 40 kronor i uttagsavgift för att förse oss med pengar. Varför den första inte var tillåten att användas vette tusan dock…

En tuk tuk till hotellet kostade tre dollar och var välinvesterade pengar med tanke på att regnet fullkomligt öste ner. Regnperioder suger…

Våran chaffis fick två dollar dricks också, mest för att vädret var katastrof. Han var nöjd för det.

Hotellrummet vi fick på Diamond Palace Hotel II var dock i minsta laget, och jag tror seriöst toaletten är större än rummet. Ration toa/hotellrum är sjukt skev och jag vette tusan hur dom tänkte när dom satte upp ritningarna för 50/50 av vardera…

Regnväder här är inte ens i närheten av regnväder på Irland. Regnväder här är mer som vattenfall på Irland…

Dagens äventyr får nog bli resan till restaurangen Friends Restaurant. Den hade högst betyg av alla restauranger på Tripadvisors hemsida, så vi tänkte vi skulle ta oss en sväng dit. Vad vi inte visste var att stället låg precis runt hörnet från vårat hotell…

Det ledde till att vi först svängde runt hörnet, men missade restaurangen. Då vi inte visste var på gatan stället låg, och på grund av att det var 1 dm vatten över hela vägen, så tog vi istället en tuk tuk som vi trodde skulle hitta.
Han körde helt lost och tog oss ända ner till gatan 182 i stan (längst ner till vänster på kartan) innan vi förklarade för honom att han nog var på väg åt fel håll. Då åkte han med oss tillbaka, och när vi svängde runt hörnet precis innan vårat hotell så såg vi restaurangen…

Men som om inte det vore nog var stället stängt för undervisning när vi kom in… Dom har tydligen restaurangen som ett tillhåll för stadens lokala buspojkar där dessa får lära sig laga mat, service osv istället för att svina runt. Ett mycket bra initiativ, sålänge dom inte undervisat just idag…

Nu fick vi istället gå 10 minuter i regnet, som var sådär lagom ”det är inte så farligt, men det regnar ändå massor”-aktigt, till deras systerrestaurang Romadeng.

Den kambodjanska ölen är annars ingen höjdare. Johannes beställde in en stout som smakade som svenskt rågbröd, jag själv drack en lager som smakade sisådär.

Det var då, klockan 19, våran frukost…

På nåt vänster hade vi inte käkat på hela dagen, men då bussturen inte var så farligt ansträngande så var det väl inte hela världen. Kvällsmaten blev således kambodjansk Amok, som är nån slags fisk i sås i en lövbåtsliknande grej. Riset till gjorde susen, och det var riktig gott.
Sen käkade vi även nån slags kall nudelgrej, och den var väl ingen höjdare.

Nu är jag på tok för trött för att skriva mer, så jag avslutar med ett ”god natt” från Phnom Penh!
”