Welcome to Angkor”. Hade stället varit ett badhus hade det kanske hetat Bad Angkor. Nu är det dock inget badhus, utan en ruinstad som ligger strax utanför Siem Reap. Därför heter det inte Bad Angkor. Men jag hade nog tyckt namnet varit roligare med lite badhusfeeling…

Vi tog oss dit genom tuk tuk-föraren som haffade oss vid turistbussen när vi anlände i Siem Reap igår. Han är en redigt slipad affärsman den killen. Salee heter han och han såg till att bara ta en dollar i betalt under upphämtningen igår av en enda anledning: att hinna charma in sig hos mig, Johannes och tyskan Julia (som åkte med oss i tuk tuken).

Det hela lyckades såklart hur bra som helst, och vi tre bestämde oss för att anlita Salee och se hela Angkor-området tillsammans. 20 dollar för en dag som vi tre delade på var liksom inget att snacka om.

Slipad affärsman vinkar till kameran utan att veta om det.

Angkor är som sagt en stor ruinstad, och när jag säger stor så menar jag stor. Det står ett stort antal väldans imponerande tempel över området, och jag har inte en aning om historian bakom dom alla. Våran tuk tuk-förare Salee berättade förvisso vem som byggt dom olika templen, men typ inget fastnade hos mr Totalt Ointresserad af Historia (det är då jag det).

Om ni inte är intresserade av Minecraft, och inte gillar bilder på sten så kommer ni nu har en fruuuuuktansvärt tråkig läsning framför er. Bilderna kommer att rocka stenhårt så att säga…

Jag vet liksom inte vad jag ska skriva om stentempel efter stentempel när jag inte kan nåt om dom… Jag kan inte namnen heller, men jag kan berätta att alla templen byggdes kring 1000-talet. Plus minus några hundra år då…

Ansiktstemplet var det första vi besökte. Det var uppbyggt med X antal ”torn” där alla hade fyra olika ansikten på sig. Intressant var annars att varenda tempel var uppbyggt på Minecraft-vis (eller om ni är lite äldre Lego-vis), kloss efter kloss hade staplats och format för att bilda templen. Inte alls likt Taj Mahal, men så byggdes den byggnaden också 600 år senare.

Din mamma.

Förbudsskyltarna var inte nådiga på sina ställen…

Men fy bubblan vad varmt det var när vi var där och gick runt! Det hade monsunregnat hela morgonen och förmiddagen innan vi lämnade hotellet vid 10-tiden, och det kändes verkligen i luften. Luften var fuktig, klibbig och den verkligen lindade in dig ännu mer i värmen.

Jag har aldrig svettats så mycket som jag gjorde denna dag. Hualigen vad blöt man blev.

Det är annars svårt att visa på bild hur balla vissa av templen var. Dom ser så små och töntiga ut på bild, men dom var riktigt… antika eller vad man ska säga. Mossan och växterna som fått fäste gjorde det ännu ballare.

Trapporna ni ser på bilden var dom sjukaste jag sett i hela mitt liv. Överlag är dom totalt hjärndöda när det kommer till trappor i Asien, varenda trappa jag gått i under vistelsen i Vietnam och Kambodja har varit sne, ojämn och efterbliven. För 1 000 år sedan var dom ännu sämre på konsten att bygga trappor…

Trappstegen lutade liksom neråt, och sen var trappen mer lik ett stup. 80-gradig lutning gör ingen trappentusiast glad. Om det nu finns nån sådan grupp människor…

Tempel.

Dom här jävl… försäljarna kan ju gå och dö allihopa. Dom är Kambodjas svar på Vietnams tuk tuk-förare. ”Hi, you want to buy krimskrams you are never going to använda?”. Nej, jag vill inte ha fem pappersfåglar att stoppa i julgranen, jag vill inte ha en jätteful t-shirt med Angkor Wat på och jag vill inte köpa vykort heller. Låt mig vara!
Det spelar ingen roll vad man gör heller! Säger nej, berättar att tyskan Julia gärna vill köpa tolv T-shirtar till sin pojkvän eller hotar dom med karatestryk. Dom ger sig aldrig! I slutet så sa jag bara ”No, I dont want to buy anything. Leave me alone. I dont like you. You are a bad person. ” osv. men likförbannat fortsatte dom.

Avgå alla försäljare som inte fattar vinken!

Glad Salee. Notera även damen i bakgrunden. ”Hi på dig tuk tuken, do you want to buy food?”

”Hej, jag är ett träd och jag ska bo här på den här stenhögen. Såseså”.

”Hej, jag är också ett träd. Jag ska bo granne med det andra trädet.”

En av få kisar i världen som kan grinda en skateboard i Angkor – utan skateboard! Det var förövrigt i det här templet en av scenerna från den första Tomb Raider-filmen spelades in.

”Brööl. Träd. Granne.”

Fröken Julia knäpper kort på ett av träden. Hon var förövrigt från Tyskland men bodde i Singapore med sin pojkvän vars namn vi aldrig fick reda på. Han hade tydligen fått jobb där, så hon hade flyttat med. Sen hade hon pluggat till sig en advokatexamen och börjat jobba som tysk advokat i Singapore. Intressant liv må jag säga.

”Do not climb”-skyltarna satt överallt och jag har aldrig tidigare varit så sugen att klättra på en massa stenar!

Minecraft IRL.

Lunch. Fisk amok som är nån slags nationalrätt här i landet. Nån slags fisk kokad i currysmaksatt kokosnötsmjölk. Smakade väl helt okej, men ingen smaksensation. 3 av 5 sjöhästar i betyg.

Här ser ni tempelområdets största tempel – Angkor Wat. Många brukar tro att Angkor bara är det här templet, eftersom det alltid är det som används när det görs reklam för området, men så är alltså inte fallet. Tyvärr började det ööööööösregna precis när jag tog den här bilden, så vi hann inte få så många bilder från baksidan av templet.

Himmelkiss.

Lång trång gång.

”Do not climb”. Buuu. Det här var i alla fall mitt i Angkor Wat. Mycket ballare än bilderna visar ska tilläggas.

Middag. Magiskt goda nudlar med kyckling.

Bild på yours truly framför Angkor Wat. Turister överallt och vändret gjorde att bilderna mest blir mörka konturer, men aja. Been there, done that liksom.

Och nej, jag vill inte köpa en T-shirt med det tryckt på…
”

Så… är ni trötta efter gårdagens inlägg om stenar och tempel? Det var vi med när vi klev upp klockan 07:30 imorse för att se vattenfallstemplet och The lady temple”. Inte ett ord yttrades på den dryga 1,5 timmen som det tog att ta oss den långa vägen från vårat hotell till parkeringen framför vattenfallstemplet.

Väl på plats så berättade våran guide Salee att det skulle vara en promenad på 1,5 kilometer till templet. ”Inte så farligt” tänkte vi, men oj så fel vi hade.
Redan då var temperaturen ute över 30 grader i solen, och det var sådär fuktigt varmt i luften. Marken var dessutom täckt av rötter som alla hade ett enda mål: att fälla omkull så många turister som möjligt.

Det tog 300 meters offroadande, sen satt jag genomsvettig och grät samtidigt som jag vägrade att röra mig mer.

Då kom dom här två damerna gående. Barfota.

Jag slutade lipa, började nynna på Rocky-låten och tog tag i situationen istället.

The eeeeeeyeee of the tiiiiiigeeeeeerrrrr…

Jag kan ju berätta att Rocky blev en aaaaaning besviken när vattenfallstemplet visade sig vara ett litet vattenfall och några små skitsaker på bottnen av vattnet. Besvikelsen var större än ni kan ana…

Rocky och vattenfallet.

Dom här damerna hade annars det roligaste jobbet på stället. Dom stod och sopade ner löv i vattnet Har ingen aning om varför…

Vägen ner gick annars i depressionens tecken och jag har i stort sett förträngt att jag ens varit vid det där tråkiga templet. Den arbetsinsatsen för så lite var totalt ovärd alltså…

Men nya tag, nya tempel. Den här gången The Lady Temple. Inget speciellt det heller om du frågar mig.

Japaner

Kambodjansk risfältsarbetare.

Vi stannade sen till lite snabbt för att Salee skulle tanka tuk tuken. Med ett bensinpris på 7 kronor litern och en tuk tuk som väl säkert drar 0.2 liter per mil eller nåt så är det lite billigare för honom att cruisa runt än det är för oss svenskar.

Tankningen sköttes av en sjuårig tös som verkade hur rutinerad som helst. Vet önnu inte riktigt om jag ska fascineras eller förfasas av händelsen…

Vid lunchstoppet efter tankningen så satte sig Salee med oss för en gångs skull. Han började se berätta lite om livet i Kambodja, och det var hur intressant som helst att lyssna på!
Han berättade bland annat att skolgången i Kambodja är gratis, men att lärarna oftast tar betalt av eleverna för papper, pennor och dylika saker. En 7-8 kronor per dag betalar som ungefär, och det blir ju rätt mycket om man tänker på att dom går i skolan måndag till lördag varje vecka.

Sen berättade han även att det kostar 3 000 dollar att köpa ett turistcertifikat, något han inte haft råd med ännu. Efter det kostar det sen 200 dollar per år att förnya det.
Med tanke på att en bra månadslön här ligger på 700 dollar i månaden så förstår ni kanske hur mycket pengar 3 000 dollar är för dom?

Salee berättade även att han varit guide sen 2001 och att antalet turister då var riktigt lågt. När sen Angelina Jolie spelade in filmen Tomb Raider och sen adopterade ett barn från en av byarna så fick Kambodja ganska mycket publicitet. Angelina och hennes make Brad Pitt donerade även en summa pengar som räckte för att bygga riktiga vägar från gränsen in till Siem Reap och Phnom Penh. Jag är inte helt säker på vilken väg dom donerade pengar till, men enligt honom så var det vägarna från gränsen in till någon/några av städerna.
Efter det har turismen ökat väldigt mycket och jag får säga att det var en väldans smart investering av Brangelina där.

Det mest intressanta Salee berättade var annars hur det gick till när han och hans fru gifte sig.
Som man måste man nämligen betala brudens familj för att få gifta sig. Priset? 5 000 dollar… Det är en herrans massa pengar, och han sade det att han funderade på om han skulle ta turistcertifikatet eller gifta sig för pengarna när han hade dom. Han valde det senare alternativet.

Nu vet jag inte hur mycket av allt han sade som var sant, men det var kul att lyssna på om inte annat Bröllopet hade totalt 1 000 gäster, men tydligen är det standard att gästerna betalar en summa pengar istället för att ger en gåva här. 20 dollar var en vanlig summa arbetarklassen skänkte vid bröllop, men om du var rikare förväntades du skänka mer.

Gruppbild. Från vänster: Julia, Johannes, jag och Salee. Och tuk tuken i bakgrunden såklart.

Grymt tempel. Min personliga favorit. Ser precis ut som Zul Farrak från World of Warcraft. Hoppades på bra drop när vi dödade bossen här, men det sket sig. Bara massa gråa items. Dubbelmoral med peace-bilden direkt efter känner jag…

Ner skulle man och trapporna var väl inte helt hundraprocentiga. Livsfarligt när dom är halvtrasiga och själva steget lutar nedåt. Tur det inte hade regnat, då hade man ju dött.

Avslutningsvis tog vi vägen förbi Angkor Wat för några sista bilder på stället. Då motljuset var hemskt blev det dock inga höjdarbilder.

Nu kör vi jetsetlivet ett tag igen. Siem Reap ikväll, Bangkok imorgon och Hong Kong i övermorgon. Vi får se hur mycket jag hinner blogga under tiden.
”