Resan rullar vidare, bloggen ligger lite efter. Men mest för att ni inte har missat någonting alls. Vi har mest åkt bil, sovit och ätit för att kunna ta oss till… New York! The Big Apple, eller som dom själva så ödmjukt uttrycker det: The Capital of The World. Varför nu New York skulle vara världens huvudstad när den inte ens fixar att vara USAs huvudstad förstår jag inte, men egentligen är det väl ointressant för egen del så jag låter dom hållas.

Efter att vi checkat in på vårat hotell som ligger mitt på Manhattan så tog vi en snabbtur förbi NHL shoppen här i staden där jag bland annat hittade…

… en Happy Gilmore-putter! Jag tror den är tillåten att spela med på riktiga golfbanor också, speciellt eftersom den kostade hela 125 dollar. Skulle vara så sjukt ballt att traska fram till 18:e hålet i en Masters-tävling, hiva fram hockeyputtern och vinna turneringen med den putten Ska bara blir riktigt jäkla grym på golf först, sen lovar jag att om jag har en vinnarputt på 18:e hålet på Augustas golfbana så kommer jag se till att ha en hockey-putter i bagen…

Men New York är en sjukt ball stad. Vi åkte hit på nationaldagen, den 4:e juli och förväntade oss trafikkaos. Vi fick… åka hela vägen utan att nästan stanna alls. Trafiken i New York rockar! Det är ingen stress, inga knökfulla motorvägar och inga problem alls! Inte ens på en av dom (den?) största dagarna för året.

Betyg på New Yorks trafik: 5

Och vad har dom mer i New Yorks trafik? Gula taxibilar!

Efter en kortare sightseeing så var vi åter på hotellet för att möta upp vårat nyförvärv från farmarligan i Peace and Love – Jaker! Eftersom han inte förstår bättre så prioriterade han festivalen samt plugget före USA vilket gjorde att han inte joinat oss förrän nu.

Jaker kommer framförallt bidraga med enorma kunskaper om navigation i storstäder samt en längd på närmare två meter som ger oss ovärdelig översikt kring närområdet, men även ett gott humör och ett väldans orakat festival-face. Tummen upp för Jaker och välkommen in i gänget!

New York är annars superballt och det är som vårat nyförvärv sa när han försökte navigera genom att analysera vart Rockefeller Center och Empire State Building befann sig: Det är ju så många höga hus att man inte vet vilket som är vilket…”

Lillebror har sen hittat en T-shirt på, den förövrigt fantastiska nördinriktade butiken, Hot Topic som har en Nintendo 8-bitarskontroll på framsidan. Då lillebror var sådär lillebrorigt megajobbig nere i tunnelbanan kom jag rutinerat på att man kanske kunde pausa honom genom att klicka på start-knappen. Tyvärr verkade den knappen vara trasig, men Tatta hittade i alla fall vart man trycker på kontrollen för att få karaktären att peka finger. B är FU-knappen och den lär spammas nåt brutalt om vi möter på någon dumming
Ska dock försöka laga start-knappen, återkommer med resultat.

Kvällen spenderades nere vid Hudson River på den avstänga motorvägen med en sisådär 2 miljoner andra männsikor (nej, jag överdriver faktiskt inte). Alla var såklart där för att se det traditionella nationaldagsfirandet som alltid tar plats den 4:e juli i New York.

Och jag måste säga att man har haft sämre kvällar i sitt liv. Solnedgången var helt magisk i väntan på…

… fyrverkerierna som skulle skjutas över floden. Och som dom sköts… Det går inte att med varesig video eller bilder visa hur sjukt vackert det här var, men 22 ton fyrverkerier eller om ni så vill 40 000 fyrverkeripjäser spränges här i luften på ungefär 20 minuter – och det var asballt! Dom sköt till och med upp raketer som exploderade som smiley-gubbar tänk er att en raket skjuts upp och sen möts du av en :)-gubbe! Hur ballt är inte det!? (Jag kan svara på det, det är awesome!)

Tyvärr gör det hela sig inte alls på bild, men jag kan säga som så att det här definitivt är en av dom sakerna jag kommer ta med mig hem som minne från den här resan. Får ni chansen, åk och se fyrverkerierna över Hudson River den 4:e juli!

Eller kanske var det som så att dom anordnade fyrverkerierna eftersom dom hört att Sveriges bästa bloggare kommit till stan? Dom kanske ville ha ett litet försprång i betygsättningen och därför mutade mina sinnen med fyrverkerier för ett okänt antal miljoner dollar?

Tja, vad vet jag? Men om det var som så att dom försökte påverka mitt initiala betyg av staden så får jag säga att dom lyckades rätt bra…
”

Idag hände någonting vi inte riktigt räknat med… Våran Volkswagen is no more. I nästan exakt 1 000 mil orkade den med, sen sa den ifrån.
En skiftnyckel har dom senaste 250 milen ([?]) blinkat på instrumentpanelen varje gång man startat den och när lillebror i förrgår läste på sidan av dörren så stod det där att våran lilla röda älskling minsann kräver service vid ett visst jämnt antal mil för att fungera tillfredsställande. Dom här milen passerades då för sisådär 2 500 kilometer sedan vilket gjorde att vi var tvungna att besöka bilhyrningsfirman Alamo för att diskutera en tänkbar lösning.

Efter tjugo minuters diskussion kom vi tillsammans fram till att den tänkta lösningen bestod av tre olika val: en Ford, en till Ford och en Toyota. Våran kära Volkswagen fick tyvärr inte längre följa med oss eftersom servicen skulle ta ett tag…
Efter att vi testat den svarta Forden en gång (den var kass), den blåa Forden fyra gånger och Toyotan tre gånger så kom vi fram till att Toyotan minsann var störst och bäst. Den luktade lite konstigt, men den var enorm inuti samtidigt som utrymmesbristen i bilen skulle lösas med denna bjässe till transportmedel. Den blåa Forden var tvåa på listan, men den kändes mycket mindre inuti så den fick silvermedaljen och blev första reserv istället.

Så vi gick upp till disken, informerade henne om att vi ville ha bilen på plats T12, fick nyckeln och gick ner.
Jag hamnade sen lite efter när jag baxade ur alla väskorna ur bilen, men fick mig en liten mindre chock när lillebror ståendes vid bilens parkeringsplats konstaterade att bilen minsann inte länge fanns kvar. Vi får gå upp och snacka med henne igen, nån har snott våran bil utan nyckeln…” tyckte han och jag fattade ingenting. Sen tryckte han på upplåsningknappen…

”Biip biiip” lät det i källaren där. Men det var inte Toyotan som pep, det var den blåa Forden… Jag fattade ännu mindre än ingenting när jag plötsligt drog till minnes att jag minsann bett om bilen på plats T12, inte U12 som Toyotan stod på Samtidigt hade någon annan fått Toyotan, så vi hade inte hunnit få den i alla fall även om vi bett om den. Ett tecken från Gud kanske någon tänker, jag tror mer på en kombination av brist på fokus, flyt och känsla från egen sida…

Forden visade sig vara en Ford Escape som hade gått imponerande sju kilometer på mätaren Den var tydligen en månad gammal, av årets modell, luktade nytt cykeldäck och hade en sjukt ball instrumentbräda – ett galet bra uppbyte med andra ord!

Så efter att ha flyttat över alla våra grejer, och det var sjukt mycket skit, så tog vi bilen och åkte en sväng. Den kändes betydligt tyngre, men också stabilare, än våran gamla röda rubin. Gaspedalen är såpass känslig att om någon fiser i baksätet så brummar bilen upp i 7 000 varv, bromssträckan känns ungefär lika kort som den ett tåg med 78 vagnar har och den döda vinkeln bilen har täcker en yta av halva Saharaöknen. Men våran Fårrd (Ronny och Ragge ftw!) är alldeles fantastisk! Den blåa färgen är gudomlig, sätena är riktigt bekväma och utrymmet i baksätet är större än på våran gamla bil.

Betyg på Ford Escape 2011: 4,5

Efter att ha dreglat ren våran nya resedeltagare så tog vi sen en sväng bort till Niagarafallen igen. Ja, bilen är vackrare än fallen om ni undrar

Tre nöjda kisar och en massa motsol på utsiktstornet som finns precis bredvid det amerikanska fallet.

Men målet för dagen var att ta en båt ut till fallen och så blev också fallet (höhö). Båtturen kostade 13,50 dollar och…

… man fick såklart en till ypperligt vacker regnplastpåseponchogrej – den här gången i den limiterade upplagan blått! Fantastiskt!

Sjukt ställe där man nästan kunde gå fram till fallet och känna på vattnet. Men bara nästan…

Är det Peace and Love-campingen? Nej, det är Niagarafallsbåten där maskeraden med temat ”klä dig som ett tält” pågår!

Hästskofallet sett från sidan.

”BSCHHHHHOOSCCHCSCHHHHHHH” och Kausti.

Det var dock en aning svårt att ta bilder på fallet när vi stod precis framför det eftersom det störtregnade vattenfallsvatten från fallet. Min kamera ogillar vatten och jag ville inte riktigt riskera att pajja den bara för att få några fler halvsunkiga bilder…

Typ sådär såg det ut efter 10 sekunders bildknäppande…

Båtturen tog väl 20 minuter eller nåt men var lätt värt det. Vilka sjuka krafter dom där fallen besitter alltså. Man förstår inte förrän man står där och hör det där ljudet som bara ett megavattenfall kan skapa…

Efter landgången traskade vi också upp till sidan av fallet där, men det var typ samma visa där. Det spöregnade vattenfallsvatten överallt och det var mest irriterande att bli nerblött igen. Men jag har i alla fall varit där nu

Resterande delen av dagen har vi bara bilat mot New York och befinner oss just nu i Birminghamton som ligger 30 mil väster om The Big Apple. Imorgon blir det förhoppningsvis golf och sen bär det väl antagligen av mot Henrik Lundqvists kungarike.
”