Arbetsliv

  • Arbetsliv,  Jobba på Irland,  Mission: Min egen n00b

    Irland: Mission: Min egen n00b

    2010-02-01 /


    Jag börjar få igång en massa missions jag ska klara av här under min vistelse på Irland. Jag känner mig nästan lite som en actionhjälte faktiskt.
    Idag sattes först ett mission till upp: kopiera PPS-papperat på kopieringsmaskinen. Är lite rädd för den där maskinen, så vågade mig inte riktigt fram idag. Behöver ett par coola svarta glasögon, en hockeyfrilla och sen är jag redo

    för att ta mig an det uppdraget.

    Det där är dock bara ett minimission i jämförelse med mitt stora mål: Mission: Min egen n00b.
    Jag har nu varit här i snart två månader, jag har lärt mig allt man kan lära sig och jag glänser som bara den på jobbet. Damerna flockas kring mig, pojkarna avundas mig och Laura med den lila tröjan kommer snart vilja gifta sig med mig.
    Alltså börjar det bli dags för att ta ansvar för en egen nykomling på desken (yes) Vi kommer nämligen att få f-y-r-a nya n00bs snart. Fattar ni hur många det är? Det är ett helt ABBA, nästan en hel hockeykedja, en dubbeldejt eller två beachvolleyboll-lag :n

    Därför är mitt mål dom kommande veckorna att roffa åt mig en helt egen n00b (yes) Jag ska lära den allt jag kan, jag ska köra med den som fan och den ska få hämta kaffe åt mig (fastän jag inte ens dricker kaffe!). Problemet är bara det att jag ligger precis på gränsen att få mig en egen n00b. Lite beroende på hur vrånga vissa personer är och hur mycket det är att göra så kommer utfallet variera. Planeringen pågår för fullt och jag kommer göra allt i min makt för att få en (yes)

    Nu håller vi tummarna för att jag får mig en liten blyg en jag kan bossa runt med :z Ett koppel är redan inköpt och tämjandet av n00ben kommer påbörjas så fort chans finns.

    läs mer
  • Arbetsliv,  Nattmösseprat,  Vardagsliv

    Irla… Livet: Failing is always an option, but at least give it a try

    2010-01-21 /

    Att leva sitt liv efter mottot ”Om du aldrig försöker kan du inte misslyckas” är ett otroligt behagligt sätt att leva sitt liv på. Livet blir dock lite som filmjölk om man följer det – ofärgat, ofarligt, osmakligt och otroligt enspårigt.
    Jag är en sån människa som fegat ur såfort jag fått chansen. Det är mitt sätt att hantera saker som bli för svåra/jobbiga. Istället för att göra som envisa och duktiga människor som kämpar sig igenom svårigheterna lägger jag mig platt på rygg och spelar död. Faran försvinner och jag klarar mig utan att ha misslyckats.

    Men hur kul har jag haft under dom första 23 åren av mitt liv egentligen? Visserligen har jag väl haft hobbys i stil med innebandy, poker, en viss dam, konserter, resor och lite sånt, men säkert 80% av min vakna tid som vuxen har gått åt till att surfa på Flashback (snart 6000 inlägg!), Aftonbladet och andra otroligt onödiga hemsidor istället för att leva livet.

    Mitt liv är lite som Bibeln. Vi har det gamla testamentet och sen har vi det nya testamentet. Jag ska erkänna att jag aldrig ens läst den där toktjocka boken (hualigen!) och jag har pinsamt dålig koll på vad som står i den, men det är inte berättelsen jag vill jämföra mitt liv med.
    Mitt livs gamla testamente utspelade sig under lite mer än 23 år. Jag levde, jag trivdes och jag mådde aldrig speciellt dåligt såvitt jag kan minnas. Men min vardag var otroligt grå och tråkig ändå på något vis. Mina personliga utmaningar bestod av att orka ta sig ur datorstolen och gå upp för trappen för att hämta någonting att äta. Ibland tog jag bilen till McDonalds och köpte hamburgare också…

    Idag är mitt liv inte grått nåmer. Nu ska vi inte överdriva och slå till med regnbågsfärger och solsken, men sen jag började skriva på mitt nya testamente här efter Dublinflytten har allt, och jag menar allt, blivit mycket bättre. Jag får prova nya saker, umgås med underbara människor, jag får bli lite mer av den killen jag alltid velat bli och jag har ett jobb jag stormtrivs på.

    Mitt motto börjar sakta men säkert förändras. Inte så att jag har kommit till ”Dyk in i det bara, vad är det värsta som kan hända?”-stadiet än, men såsmåningom kanske jag når dit. Det får tiden utvisa. Målet under året som kommer är att ge fan i att banga såfort jag får chansen. Även om saker och ting känns jobbiga ska jag i alla fall försöka. Skiter det sig tar jag det – jag kommer ju antagligen inte stanna i Dublin hela mitt liv i alla fall.
    Men jag är i alla fall nöjd med att ha lyckats tagit mig till ”Om du försöker lite försiktigt har du en chans lyckas. Skulle du misslyckas är fallet inte såhögt ändå”-nivån (yes)

    läs mer