Våran sista morgon i München började med ett uppstigande, en utchekning och sen en fyra timmar lång tågresa till Österrikes huvudstad Wien. Resan var rätt behaglig och jag höll mig faktiskt vaken hela vägen fastän vi klev upp redan vid 08:30 på morgonen.

Jaker var dock inte lika pigg och sov ungefär halva vägen, sen spelades Heroes of Might and Magic III resterande del av vägen samtidigt som hans stolsgranne och hans morsa på andra sidan gången tokstirrade på oss – under hela jävla resan Ohyggligt skumt det där…

Tyskar imponerar med sitt ingenjörande och jag måste säga att det var rätt ballt att dom hade en display där man kunde se exakt hur vi låg till tidsmässigt under resan. Man kunde även se på kartan exakt vart vi befann oss. Jag som är statistiknörd gillade det där starkt

Enligt tidtabellen skulle vi anlända i Wien klockan 13:40 och på typiskt tyskt manér anlände vi också EXAKT 13:40 vid stationen. En kortare promenad genom ett soligt Wien senare hade vi fått vårat rum på den fjärde våningen och kunde traska in.

En som vanligt mycket nöjd Jaker i ett fyrstjärnigt hotellrum.

När vi kikade hotell för drygt 6 månader sedan garvade vi båda stort åt det faktum att det fanns en genomskinlig dusch på toaletten. Efter att ha suttit och gjort tvåan på ett hotellrum i Amsterdam vars enda skydd var en glasbur med dimmat glas kändes sen det roliga med kuren inte längre lika roligt och nu var vi då här…
Den där duschen är nog betydligt roligare om man har en dam med sig på resan, men att själv stå där och duscha när det fanns ett stort antal mobil- och digitalkameror i rummet kändes minst sagt en aning olustigt Lösningen på det problemet blev att först se till att ha alla kameror inne på toaletten och sen ta den snabbaste duschen i världshistorien. Vi lämnar Wien om två nätter och jag känner att det eventuellt kan bli en riktigt svettig och illaluktande Kausti som sätter sig på tåget till Bratislava då

En lagom irriterad Jaker och en skapligt otydlig TV-apparat. Det står Tryck på TV-knappen för att komma bort från menyn MEN DET FINNS INGEN TV-KNAPP! Äsch, jag provar stänga av TVn och peka finger åt kameran istället. Åh, Phineas and Ferb! Bästa Disney-serien nånsin!”

Efter att vi fått igång TVn kikade vi kartan för att se vad vi skulle hitta på idag. Kartan var skapligt stor…

Första anhalten (sehr ballt deutscheord!) blev St. Stephan's Cathedral som ligger mitt i stan. Såklart höll dom på att bygga om kyrkan och hade satt upp sånadär fula ”kolla, det märks typ inte att vi bygger om om vi sätter upp sånadär skitfula fejkväggar”-väggar istället. Nu var jag såpass rutinerad att jag fick ett hyfsat kort på kyrkan ändå, men KAN DOM SLUTA BYGGA OM VARENDA SKETEN BYGGNAD MITT UNDER SOMMAREN ELLER!?

Här har vi sen västra Europas sämsta bankomat just nu. Jag behövde plocka ut pengar och visste att jag hade strax över 1 000 kronor kvar på kortkontot så jag valde att plocka ut 100 euro – det räcker nån dag i alla fall. Som tack för det fick jag ut EN hundraeurossedel
Jaker skrattade gott och kände sig nöjd med att ha ställt sig tvåa i kön. Sen knappade han såklart in 90 euro på maskinen. Nu visade det sig dock att den där sketna maskinen endast klarade av att ge ut sedlar efter det binära talsystemet så han fick helt enkelt nio stycken tioeurossedlar…

Betyg på österrikiska bankomater: 1

Det enda jag egentligen visste om Österrike när jag kom hit var att dom är förjävla duktiga på att göra en av mina favoriträtter – gulasch. Jag äter det inte ofta nu när jag bor på Irland, men tidigare i Sverige åt jag gärna den färdiggjorda gulaschen som fanns att köpa på Ica Maxi för typ 30 spänn per burk.
Nu befann jag mig plötsligt i gulaschens paradis och kunde knappt hålla tillbaka min förväntan på denna gudabenådade rätt. Efter lite letande hittade vi det första stället som faktiskt inte serverade sketen österrikisk pizza och traskade in för att beställa en ”grosse gulasch”.

Stället visade sig vara ett fruktansvärt inrökt ölställe som jag absolut aldrig hade satt min fot på om det inte varit så att jag glömt kika in innan vi klampade in genom dörren.
Med min skoltyska dominerade jag fram ett ”Zwei grosse gulasch und zwei cola bitte” och servitören gick lika snabbt som han kommit fram.

När han sen kom gåendes med 4 frall-liknande mackor kändes det som att den här huvudvärksframkallande restaurangen nog kunde bli en succé trots allt. Sen lade Jaker märke till att vi hade fått kniv och gaffel ”Brukar man verkligen äta gulasch med gaffel och kniv?” frågade Jake och jag började känna oron stiga. ”Inte tartar inte tartar inte tartar!” tänkte jag för mig själv under dom 4 minuterna det tog för servitören att hämta våran mat.

In kom… gulaschkalops… Jag började inse varför vi fått kniv och gaffel och kände att det här nog kunde vara en aning svårt att käka med sked
Efter att jag ätit upp min portion kunde jag konstatera några saker.
Dels att det lätt var den godaste gulaschen jag ätit och dels att gulasch aldrig någonsin kommer nå maxbetyget här på bloggen. Gulasch må vara gott, men ”fem av fem i betyg”-gott kommer det aldrig bli. Maträtten är för tråkig för det – tyvärr. Men ändå rekommenderar jag alla att prova gulasch om ni råkar åka igenom Österrike.

Betyg på österrikisk gulasch: 4,5

Efter maten tog vi sikte på nästa mål för dagen – TV-tornet i staden Jag gillar torn och Jaker gillar torn så vi kände oss tvungna att åka upp i detta österrikiska mästerverk.

Vi blev dock lite besvikna när vi klev av tunnelbanan och såg att tornet knappt verkade högre än byggnaderna runtom…

Det visade sig dock att tornet nog var lite högre än vad vi först trodde… Dessutom kunde man, under vissa specifika dagar, hoppa bungyjump från tornet!!! Jag var helt sjukt sugen, men tyvärr kunde man inte hoppa idag 139 euro hade det kostat mig att hoppa Europas högsta bungyjump... 150 meter över marken fanns pinnen som ni ser sticker ut åt höger på tornet. Ballt!

Nej, ska jag vara ärlig blev jag lite lätt skakis när jag såg skylten om bungjumpet – jag hade nämligen lovat Jaker att hoppa o jag någonsin fick chansen, men att göra det från 150 meters höjd som debut kändes inte helt okej
Tack och lov var hoppandet som sagt stängt just nu, men ändå kunde man inte låta bli att känna en viss nervositet inför att än en gång trots höjdrädslan och ta sig 150 meter upp i luften för att kika på utsikten…

Väl uppe i tornet kunde vi se stället där man hoppade från och när man kände att det blåste sisådär 210 meter per sekund däruppe var man nöjd att grindarna dit var stängda

Annars kan jag säga att jag nog måste varit en av dom klenaste personerna som någonsin tagit sig upp i tornet där När man stod däruppe och kände hur tornet verkade röra sig några centimeter åt vardera håll (det blåste sjuuukt mycket däruppe) så började paniken krypa fram igen. Ändå tog jag några stapplande steg fram till gallret, tog ett fast grepp om en av gallerpinnarna och tog några foton utanför gallret. Antagligen såg jag ut som om jag precis bajsat i byxan men just då tänkte jag mest på att överleva

Utsikt

Utsikt åt andra hållet

Massa hus

Efter 8 extremt långa minuter började även Jaker känna av svängningarna däruppe och vi bestämde oss för att snabbt som blixten åka ner igen. ”Aldrig mer ett torn” flämtade vi när vi äntligen kom ner från eländet. ”Vi kunde ha dött!” grinade Jaker samtidigt som jag torkade mina egna tårar.

Nej, det där var nog snäppet värre än Eiffeltornet – trots att vi bara kom 170 meter upp här. Blåsten gjorde att tornet inte riktigt kändes helt säkert och den där upplevelsen var helt klart det närmaste döden jag kommit hittills under min karriär som vettskrämd ung man…

Precis bredvid tornet hade dom en jättestor park (som jag av någon anledning INTE tog kort på uppifrån tornet) där den här skylten satt ”GOLF KILLS” informerade om att golfspel i parken var totalt förbjudet. Buu för det!

Det borde stått ”TV-TOWERS KILLS” istället…

Jag fick syn på den här skylten när vi traskade tillbaka till hotellet och jag kände att jag nog faktiskt saknade jobbet lite lite grann… Jag skulle aldrig kunna erkänna det, men en liten del av mig ville faktiskt tillbaka till Dublin just då. När jag sen kommer till Dublin kommer jag säkert vara mindre nöjd med att sitta på kontoret istället för att äta gulasch i Österrike, men ”gräset är alltid grönare på andra sidan” ju

Hemsk dusch…

Nej, nu är det sovdags här. Imorgon blir det spanska ridskolan och Jakers kommentar till det lyder: ”Jag hoppas stället påminner om dom där svenska filmerna”… [?]”

Morgonen började även idag tidigt. Klockan 08:00 ringde klockan och det tog Jaker 2 sekunder att fråga Snooza?” och sen stänga av alarmet – jag blev inte precis chockad
Själv släpade jag upp datorn i knät och slösurfade lite innan Jaker väcktes och vi tog sikte på centralstationen för vidare transport till det före detta koncentrationslägret Dachau. Innan vi åkte dit käkades en typiskt tysk macka och jag måste berömma tyskarna för deras mack-kunskaper. Jag har aldrig under mina 3 besök i landet ätit en enda macka som inte varit kanongod.

Betyg på dom tyska mackorna: 5

Klockan 10:30 anlände vi i staden Dachau via pendeltåg (ååå-åka pendeltåg[comma

). Efter att ha kikat lite skyltar insåg vi att det var 50 minuters gång därifrån till koncentrationslägret. Det kändes i längsta laget, men samtidigt hittade vi inget annat transportsätt som kunde ta oss dit, så vi började gå. Precis då noterade jag en massa människor och en skylt som sa någonting om KZ och concentration camp så vi traskade dit.
Det kändes minst sagt lite olustigt att frivilligt hoppa på en buss och åka till ett läger som så många tidigare hade hatat och antalet skämt om det som jag sen såg kommer nu vara exakt noll. Det finns ingenting roligt i ett koncentrationsläger. Verkligen inte.

Det första som vi noterade var att den engelsktalande guiden som skulle hålla i touren klockan 11:00 (vi kom dit 10:52) antingen var sjuk eller så var touren fullbokad – dom engelskspråkiga personerna framför oss sa i alla fall ”We have a problem, we cant take the english tour”.
Därför fick vi istället köra en egen audioguide-tour. Man fick en telefonliknande sak där man knappade in ett nummer som stod på lite olika platser och sen fick man information om just den platsen/saken.

Om man såg efterbliven ut med den där luren mot örat? Absolut!

Såhär i efterhand ångrar jag faktiskt att jag inte frågade om man fick köpa loss dom där lurarna. Det fanns sjukt mycket intressant information på dom och man hann inte ens lyssna igenom hälften av allt som man kunde eftersom tiden helt enkelt räckte till.

Dom hade t.ex. en tour som man kunde gå runt lägret – den tog f-e-m timmar att gå. Då kanske ni börjar förstå hur mycket information som fanns där…

Det första jag slogs av var hur stort området innanför stängslen var. Gården var mycket större än vad jag trodde innan vi gick in och att visa det är lite svårt när man bara har en bild på 500 x 375 pixlar…

Sånahär skyltar satt lite överallt och dom berättade lite om lägret, vad som hänt där, vad byggnaderna använts till osv. Det är annars svårt att återge informationen som fanns därinne eftersom det var så fruktansvärt mycket att läsa. Det blev lixom för mycket och man orkade inte läsa mer tillslut.

Museet t.ex, där satt det tavlor överallt, det fanns dokument och massa annat att läsa om men tillslut tog det emot – det gick inte att ta in allt som fanns där på en gång. Det fanns information om nästan alla dom ”viktiga” gubbarna som varit chefer, kockar, deras kompisar och en massa annat där på väggarna plus mycket mer.

Stället verkade annars ha varit lite sådär småotrevligt…

Informationstavla med info om diverse män som jobbat inne på Dachau.

Ett dagschema om hur en typisk dag inne på koncentrationslägret kunde se ut. Jag lovar att aldrig mer klaga på mitt jobbschema…

Ute på gården har ett minnesmonument satts upp för att hedra dom nästan 31 000 personerna som miste livet i lägret.

Det fanns från början 30 stycken barracker på området som alla mätte 10 x 100 meter, men nu finns det bara 2 stycken kvar. En av dessa var inredd för att visa hur levnadsförhållandena i barrackerna såg ut för fångarna…

… och det var väl inte precis så att man blev avundsjuk när man såg hur det såg ut. Lite väl spartanskt för min del, men det var väl också tanken antar jag…
Från början var lägret tänkt att ta emot 6 000 fångar, men ett tag så satt så många som 35 000 personer instängda där och ni kan ju tänka er hur det måste ha varit att ha delat en såndär säng med 5-10 personer

Vi traskade sen igenom området och hamnade vid ”Barrack X” – stället där folk mördades och kremerades och jag måste säga att namnet på byggnaden skrämmer mig lite smått – 70 år efter att den använts. Fy fan vad hemskt stället måste ha varit när det väl användes

Där fanns ugnarna där människorna kremerades t.ex. och rösten i audioguiden berättade att människorna ofta hängdes framför ugnarna för att sen eldas upp… Människor kan vara bra sjuka alltså…

”Brausebad” betyder dusch på tyska. Det är, precis som ni nog förstår, en av gaskamrarna som användes för att ta livet av vissa människor. Dom lurades att tro att dom skulle få duscha, sen skickades en kapsel med cyanid in där och tog död på alla som hade blivit instängda…

Insidan på gaskammaren. Den användes dock inte i någon större skala enligt berättarrösten.

Det förhindrade dock inte fångarna från att dö i stora mängder… Sammanlagt fanns det totalt 200 000 personer inne i lägret under åren det var igång och ungefär 30 000 – 40 000 av dessa miste livet…

Ett minnesmärke som fanns precis bakom krematoriet, eller Barrack X som den hette.

”Grave of thousands unknown”. Hemskt

För att förhindra fångarna att rymma fanns det diverse hinder placerade utmed stängslen.
Först fanns det ett dike på insidan av lägret som förhindrade människor från att springa till stängslet. Sen fanns det taggtråd i mängder som förhindrade att man tog sig fram till stängslet. Stängslet var ett elstängsel som skulle se till att ingen försökte klättra över och på andra sidan stängslet patrullerade vakter.

Vakttorn fanns såklart också…

Sidnotis: Vi noterade en TV-inspelning som pågick på området också – eventuellt blev vi TV-strärnor där också. Nån som vet vilken kanal/vilket land snubben till höger är från?

Minnesmärket framför huvudbyggnaden.

På baksidan av huvudbyggnaden fanns ”Bunkern” som användes som fängelse för dom som miss-skött sig – även för soldater som ev. vägrat lyda order eller gjort något misstag.

Väggen där olydiga avrättades med hjälp av gevär…

En av cellerna därinne sedda genom dörrens galler.
Det skulle även finnas stå-celler därinne som var 80×80 cm stora. Där kunde vissa låsas in i totalt mörker utan chans att lägga sig ner.
Överlag är det svårt att återge miljöerna därinne med bilder och ord, man måste nästan se det för att kanske kunna förstå lite av hur fängelset såg ut under tiden det var i bruk…

”Arbeit macht frei” – det budskapet som fanns på alla koncentrationslägers ingångar. Auschwitz har ju den berömda bågen ovanför ingången, Dachau har inskriptionen på dörren in till lägret.

Efter en fascinerande upplevelse som var väldigt svår att ta in, och ännu svårare att beskriva, bestämde vi oss för att lämna lägret efter en två timmars strömmande flod av information. Jag önskar vi hade kunnat gå touren bara, då hade man nog tagit in mycket mer än vad man nu gjorde…

Nu släpper vi det där allvarliga och återgår till en mer lättsam ton. Bussen till pendeltåget var överfull å det grövsta och jag skulle nog kunna köra en skämtsam jämförelse om koncentrationslägret och bussen, men jag låter bli endast för att jag fortfarande har lite klass kvar.

Vi tog istället sikte på Allianz Arena som låg ganska långt ifrån Dachau på alla möjliga plan. Efter en tunnelbaneresa där en väldigt liten barnvagnssittande stolle försökte dregla sig till min uppmärksamhet så anlände vi vid arenans station och klev av.

Och fy jävlar vad häftig den var! Redan där kände jag att Münchens totala betyg steg – tyskar är förövrigt fantastiska på att bygga saker. TV-tornet i Berlin, pendeltåg som går hur smidigt som helst (italienarna har lite att lära där [?]) och nu den här grymma arenan.

Betyg på tysk ingenjörskonst: 5

Liten Jaker framför världens ballaste arena – BAllianz Arena.

Direkt tog vi sikte på shoppen där man kunde betala för att få gå touren runt arenan. Den engelska touren hade vi missat p.g.a. Dachau men vi tänkte köra en favorit i repris – touren på tyska!

Men först lite mer beröm till tyskarna – det luktade svingott inne på toaletten! Jag har aldrig sett en fräschare publik toalett i hela mitt liv, men jag vågade inte riktigt slita fram kameran där bland alla pojkar och män som stod och pinkade. Det hade nog blivit jobbigt att försöka förklara varför jag knäppte kort därinne

Eftersom vi inte hann käka innan touren inhandlades en påse Bayern München-godis för att hålla blodsockret någotsånär under kontroll…

Först berättade herr tour, generöst nog på engelska, att touren skulle ta 70 minuter och att vi inte fick röka under tiden vi gick den. Sen visades en film om bygget av arenan som tog 2-3 minuter.
Sen traskade vi ut och fick provsitta dom skönaste arenastolarna jag någonsin suttit på. Tysk ingenjörskonst ftw! Grått och tråkigt var det också, Tyskland ftw!

69 900 platser fanns inne på arenan och en ståplatsbiljett till en vanlig match kostade så lite som 10 euro T.o.m. ett skitlag i den svenska andradivisionen (Brage) tar mer för sina biljetter…

Vi fick veta att ”täcket” som täcker arenan är gjort av 2760 foliekuddar i plast och vi fick även prova att med händerna slita sönder folien – jag kan informera er som undrar att det var totalt omöjligt, den där plasten tål nog en hel del…
Plastfolien är 0,2 mm tunn och kan ljussättas i tre olika färger – rött när Bayern München spelar, blått när 1860 München spelar och vitt som standard när inget av lagen spelar. 4 200 glödlampor sköter upplysandet och dom kostar… sammanlagt 50 euro per timme att ha igång Energieffektivitet plus tysk ingenjörskonst ftw!
Plasten var förövrigt ganska smutsig och herr guide informerade oss att det tar sex veckor för tre heltidsanställda att rengöra den… kul jobb

Vi fick även gå in i Bayern Münchens omklädningsrum för att titta. Våran guide vars namn jag aldrig tog babblade en massa på sin hemska tyska men jag hann uppfatta några saker…

Till att börja med hade Bayern nog glömt bort att sudda ut sin megasuperhemliga taktik från taktiktavlan Jag har en mer högupplöst bild som säljes till högstbjudande Kontakta mig via kommenteringsfältet – högst bud vinner.

Sen fick vi veta att platserna därinne var uppdelade på ett speciellt sätt. Ju bättre/mer rutinerad spelare desto längre åt vänster satt spelaren. Längst till vänster satt därför Schweinsteiger, Ribery och Robben för att nämna några. Längst till höger i omklädningsrummet satt såklart dom som var nyast/sämst i laget.
Den enda personen som bröt mönstret var Filip Lahm som behållit sin plats ganska långt till höger i omklädningsrummet.

Lahms plats är den direkt till höger om taktiktavlan. Stort att våga bryta mönstret Lahm for president!

Den unga damen vars största dröm var att bli sportjournalist noterade allt guiden sa i sin hypermoderna mobiltelefon.

En guide bredvid spelarnas utgång till planen. Tyvärr fick vi inte gå ut på planen för att uppleva hur det känns att gå ut på en tom Allianz Arena och höra publikens jubel :_

Ball arena med tråkiga gråa stolar. Arenan kostade förövrigt smått sjuka 340 miljoner euro att bygga, men då betalade företaget Allianz 9 miljoner euro för namnrättigheterna på arenan.

En Audi. Och 90 miljoner pund. En Audi är en bil, 90 miljoner pund är så mycket som Audi sponsrat Bayern München med Det är… jättemycket pengar.
Som om inte det vore nog får alla spelarna inför varje säsong en katalog med alla Audis bilar. ”WOW, EN KATALOG!” tänker ni, men det blir bättre – alla spelarna får sen välja en varsin bil från katalogen som dom sen får gratis. GRATIS! Jag är avis…..

Efter touren, som på typiskt tyskt manér tog EXAKT 70 minuter så satte vi oss i restaurangen för att lyda herr Nickys råd om att prova det fantastiska tyska köket. Vi beställde in en varsin currywurst och väntade spänt på att den snudd på icke-engelskspråkiga damen skulle leverera vad menyn erbjöd.

Men det kom ingen currywurst, ”Kitchenproblems, meatloaf?” frågade damen istället och vi nickade. Nicky sa ju att det tyska köket var fantastiskt, så detta kändes som en säker succé! Jaker var, som ni ser på bilden, mycket förväntansfull och jag var minst lika sugen på det fantastiska tyska köket.

In på tallriken kom… det där. Första tuggan togs och jag insåg att Nicky (truth hurts mannen :z) antagligen helt saknar smaklökar eller så är han helt bakom flötet. Maten smakade vidrigt, vedervärdigt och skitäckligt. Det verkade vara nån slags korvköttfärslimpasak med kall potatisgratäng till.

23 kräkförsök och 20 minuter senare så lade jag servetten över eländet, bad snabbt om att få betala och lämnade sen restaurangen illa kvickt. Aldrig mer tysk mat
Nicky, du kan räkna med att få en räkning på 29,80 euro hem i brevlådan

Betyg på det tyska köket: 0,5

Efter det totala matfiaskot kände jag att Münchens totala betyg sjönk ett snäpp. Om det inte blev någon bättring snart började risken för en totalsågning av staden närma sig. Då dök den plötsligt upp – Bayern Münchens Megastore! Det var shoppen där man kunde köpa alla möjliga souvenirer från Müncharnas favoritlag nummer 1 och dom hade verkligen allt därinne!

Jaker var t.ex. mycket sugen på ett par Bayern München Lederhosen. 219 färska euros kostade mästerverket och Jaker var kär Tack och lov lyckades jag övertala honom om att Lunds damer inte alls gillar Lederhosen och att det tyvärr inte är speciellt ballt att bära sådana till skolan.

Det som var så grymt med Megastoren var att dom hade ALLT där. Och allt hade Bayern Münchenmärket på sig. Dom hade tandborstar, parfymer, duschtvål, tandborstmuggar, stövlar, Foppa-tofflor…

.. parkeringsskivor (jo, dom funkar i Sverige)…

… hundkläder för att klä hunden i Bayern München-kläder…

… väskor och ryggsäckar…

… benskydd till extrapris…

… Bayern München-kritor för 4 euro…

… ett Bayern München-quiz med frågor om laget…

… ett strandtennisset (vad vi skulle behövt ett i Diano Marina!)…

… en frisbee…

… en Bayrn München-Rubriks kub…

… golfhandskar, golfbollar och greenlagare…

… tofflor…

… papptallrikar, pappmuggar, kapsylöppnare, pins, klistermärken, bestick…

… 13 olika Bayern München-klockor…

… en massa olika tändare med Bayern München-motiv…

… Bayern München-godis…

… brödrostar som rostade ”FCB” på mackan och toastmaskiner (vad det nu heter) som toastade Bayern Münchens klubbmärke på mackorna (!!!!)…

… Bayern München-kalsonger…

… sen hade dom såklart ljus, vinflaskor, glas, muggar, matchkläder…

… och jodå Bex, dom hade badankor med lederhosen också.

Dom hade helt enkelt ALLT en människa kan behöva med Bayern München-märket på – jag blev helt enkelt förälskad i alla småprylar och roliga grejor som fanns därinne!

Betyg på Bayern Münchens Megastore: 5

Sen kom Jaker på att vi minsann skulle besöka det konkurrerande laget 1860 Münchens egna butik också. Problem uppstod dock när vi hade Bayern Münchenpåsen med oss – vågade vi gå in i konkurrentens shop med en, av dom betraktad, vidrig påse som står för allt hat som finns mellan klubbarna? Smart som jag är så löste jag problemet enkelt: Jag langade över påsen till Jaker och tvingade in honom först

Därinne fanns bland annat små glas som bara tog en liter dryck, sen fanns mellanglaset som tog två liter och megaglaset som tog hela t-r-e liter. ”Glaset är ju större än Champions League-bucklan” stammade Jaker och jag såg faktiskt framför mig hur Jaker stod hemma i studentlyan i Lund och lekta CL-vinnare med poka… förlåt, glaset

Men jo, vi överlevde besöket fastänvi hade en Bayern Münchenpåse med oss in

Fantastiskt nöjda lämnade vi sen Allianz Arena med tre påsar souvenirer vetandes att tyskar baskemig bygger dom bästa (och färglösaste) arenorna i världen. Sehr gutt Ballack!

Betyg på Allianz Arena: 5

För att verkligen se till att få maxbetyg av mig så hade tyskarna även, mycket strategiskt, placerat ett TV-torn inom synhåll från utgången från arenan. München, vilken fantastisk stad

Med oss på pendeltåget hade vi förresten såklart också Bayern Münchens katalog med alla sakerna som man kunde köpa i shoppen. Jag som var i behov av en ny plånbok märkte också att dom tydligen sålde sådana och kände att det var en tabbe av större mått att inte märka det när vi väl var i shoppen :_

Jag måste få tacka mina grymma Adidas-dojor för att dom ställt upp för mig under hela resan. Trots att dom just nu stinker död skunk så har dom räddat mig, och framförallt mitt knä, från att skadas.
Men igår blev det ändå för mycket – mitt knä gjorde ont som fasiken när vi satt där på pendeltåget och jag kände att om jag istället hade kört på ett par vanliga skateskor eller liknande under resan hade resan nog tagit slut redan i Paris eller så.

Betyg på mina otroligt nördiga, fula och underbara skor: 4,5
Betyg på mitt knä: 2

Här har ni inköpen som gjorde i Bayern Münchens shop. Jag fick tag i en plånbok på centralstationens Bayern München-shop, sen hade jag sen tidigare köpt en greenlagare (för golfbagen i tiden!) och en kapsylöppnare. Esa, Isgren och alla har gnällt så länge om att jag inte ska öppna flaskorna med tänderna så en kapsylöppnare på nyckelknippan löser det problemet för alltid!

Kvällen avslutades på ett väldigt högljutt Hofbrauhaus där några öl inkasserades. ”Språkgeniet” Jaker, eller som han nu kallas ”Münchner Stammtisch” dominerade med att se ball ut på bilderna (nu såhär i efterhand tror jag att Stammtisch väl betyder stammsibord eller liknande?).

Jag dominerade annars med att beställa in en kringla på tyska. Vid centralstationen kostar en sådan 70 cent – på Hofbrauhaus fick jag betala 3,5 euro. Jäkla kringeltanten som säkert lurade mig
Men kringlan smakade faktiskt sjukt gott. Den smakade precis som en jättestor salt pinne, och då menar jag precis som en. Insidan var typ mjukt brödig… lite svårt att förklara i ord, men den smakade i alla fall riktigt gott

Betyg på dom tyska kringlorna: 4,5

Jättestora ölglas och en blixtad Kausti som ser skitbrun (hihi) ut på kortet. Blixen överdriver dock brännan en aning

Tips till er som ska besöka Hofbrauhaus: Se till att vara där i tid. Vi anlände vid 21:30 ungefär och då var det somckfullt. Vi fick visserligen ett bord men det tog säkert 20-25 minuter innan vi fick våran första öl.
Sen är det ingen höjdare att kliva in i den ljudnivån som existerade i rummet där när man är nykter. Det kändes som att kliva in i en gammal vikingaby där alla var tokfulla, skrek och tjoade. Vuxna människor som inte kunde bete sig överallt

Hemgången blev vid 00:30 ungefär och Jaker dominerade med att härma skyltar. Här ser vi ”Passieren nichts hier”-Jaker som härmar ”Gå inte här”-skylten i bakgrunden.

Efter en massa tjatande om att Jaker var kissenödig anlände vi på hotellet. När jag sen gick och tog en dusch tog han datorn, så när jag väl var klar somnade jag ganska direkt – därför kom inlägget aldrig upp igår. Nu skrivs det istället på tåget mellan München och Wien och jag måste säg att det är skitjobbigt för axeln att skriva, sen är det ännu jobbigare när tåget inte är sådär 100 procent stabilt. Tangenter missas och träffas lite slumpmässigt, så nu finns det säkert 210 stavfel i texten. Sorry för det, men jag orkar inte korrekturläsa det här inlägget heller.

Avslutningsvis ska München få sitt betyg också:

Betyg på staden München: 4,5”