(Torsdag, del 2)

Så vi letade helt enkelt upp ingången till borgen och gick in. Därinne såg vi att man kunde komma ännu högre upp

Beroendet av hög utsikter tog överhanden och vi började leta efter en trappa upp dit. Slutligen hittade vi upp. Väl där fick vi se…

En norrman som kliade sig i baken Utsikten

var dock riktigt bra. Men plötsligt såg vi att man kunde komma ännu[comma. Så vi började leta trappor igen…

Kolla vilka stora kanoner däruppe!”

Det där hade blivit så jäkla mycket bättre om det hade kunnat stå en schysst dam där bakom

Vi hittade en pelare där det stod något också… En snabb översättning av texten

gav följande: ”David Hasselhoff was here”. Otroligt men sant
Sen hittade vi tillslut hela vägen upp. Det var dock skitvarmt ute vid det här laget, så jag tog några tråkiga foton, sen gick vi ner igen. Jag har dock ett rätt schysst panoramafoto som jag ska försöka fixa till när jag kommer hem sen.

På vägen ner gick vi genom ”The mines of Moria

”. Balrogen var dock vaken, så vi fick springa igenom tunnlarna eftersom risken var överhängande att han annars skulle äta upp oss.

Efter denna fruktansvärda upplevelse var det dags för lite avslappning. Jag akutshoppade 2 t-shirtar på vägen ner ifall Balrogen skulle hinna ikapp oss. I så fall kanske han kunde tänka sig att äta upp t-shirtarna istället för mig och mor

Efter detta var det dags för lite njutning: Glass stod på schemat. Jag var dock inte alls sugen – det var på tok för varmt ute för att jag skulle orka äta något alls.

Dock blev jag lite intresserad när jag såg den där glassen i menyn. Spaghettiglass – hur gott låter inte det? Jag var tyvärr alldeles för tagen av värmen för att orka någon glass, så jag nöjde mig med en Cola. Mamma beställde dock glass…

… och nog såg den god ut Jag hade dock inte orken som behövdes för att beställa en jag också. Dock klagade min käre mor på att den var alldeles för isig, och hennes betyg på glassen blev: [!][!][!2][!/][!/]

Det finns många riktigt fina hus här i staden. Inte lyxigt fina, men fina på ett grekiskt vis. Oftast är dom orangea eller rosa. Varför? För att dom färgerna ger en riktigt fin kontrast emot allt det gröna som finns härikring. Smarta greker ju

Tyvärr… strumporna har åkt på igen. Jag fick tipset av herr Golfo – ”Var försiktig med dom där fötterna. Det gör ont att bränna dom, jag har själv gjort det. Strumporna på för din del unge man” var hans kommentar följt av ett pekande finger. Jag vågade inte göra annat än att lyda. Dock fuskar jag lite ändå Jag vill inte vara kritvit om fötterna
Som ni också ser på bilden har jag amputerat mitt vänstra ben också. Skönt att bara ha en kritvit fot ju

”Det var som om mardrömmen växte. Det var inte verkligheten som kom närmare”. Ack så djupt, ack så passande för historian som berättas i ”Kinesen” som jag läser just nu.
Jag har faktiskt stått för årtusendets skräll när jag har varit här – jag har läst över 90 sidor av boken, på två dagar! Det är för bra för att vara sant, så antagligen kommer jag helt tappa lusten att läsa snart igen 500 sidor kvar, sen är boken genomläst

Som sagt – not gonna happen.

Den lilla stranden som ligger 200 meter från vårat hotell är ingen såndär typisk sandstrand. Istället består den av stora stenar som fått runda former tack vare allt havsvatten som sköljt över dom. Underbart på ett vis, jobbigt på ett annat.
Det är verkligen jätteskönt att slippa få 200 sandkorn på fötterna efter att ha badat. Man kliver bara upp ur vattnet och går till solstolen – inte ett enda korn har fastnat. Det finns ju inga korn på stranden, bara stora stenar, och stora stenar fastnar inte på fötter – sålänge dom inte är vassa då. Men dom där stenarna är runda – alltså är dom perfekta på det viset.
Dock är dom otroligt obekväma att gå på istället. Alltså måste man ta tofflorna ner till stranden. Men… jag föredrar stora stenar före sand alla dagar i veckan.

Betyg på lilla stranden: [!][!][!][!][!2]

På kvällen hade vi bestämt oss för att äta på Golfo Beach Restaurang igen. Maten där var fantastisk senast, och dessutom var jag fortfarande lite småkär i herr Golfo. Han är verkligen en fantastisk människa, synd att han inte är 20 år och dam bara

Menyn inger förtroende: ”Lamp in lemon sauce”, eller ”Lampa i citronsås” som vi säger i Sverige. Stavfel kan bli så fruktansvärt fel ibland
Herr Golfo hälsade i alla fall oss välkomna tillbaka med ett ”Nice to see you again”. ”Tank jo” svarade jag artigt.

Mor beställde grekernas specialitet – Moussaka. Jag snodde direkt en bit av henne, smakade och blev lite besviken.
”Grekerna kan inte ens göra sin egen specialrätt rätt” tänkte jag lite sådär lagomt svenskt. Dom kör ju med a… nu blir det problem med stavningen här… auberginer istället för potatis. Sen vet dom inte vad tuggmotstånd är. Alltså blev moussakan lite av en besvikelse för mig.
Jag är van vid mitt eget recept (nåja, jag lärde mig det av en dam vi inte nämner här i bloggen nåmer), där potatisen är det viktigaste av allt – det måste vara exakt rätt tuggmotstånd.
Den här moussakan smakade mer som skolmatsalens lasagne. Fruktansvärt okryddad och dessutom helt utan tuggmotstånd. Lite trist helt enkelt.
Betyg på moussakan: [!][!][!/][!/][!/]

Jag beställde ”Pizza Speciale” och fick… ett nej. Pizzadegen var slut. Jag försökte få mamma att skälla på herr Golfo. Hon vägrade. Herr Golfo pekade på menyn och rekommenderade deras Schich (stavning tjohej!) kebab. Jag tänkte: ”Ja, varför inte?” och svarade att det blir fint. Han frågade om jag gillade löksås. Jag blev extremt tveksam och svarade ”Yäs”. Vad skulle det bli av detta tro? Sådär nervös har jag inte varit sen… jag skulle hålla det nationella talet i 9:an på Maserskolan. Då skulle jag prata och diskutera om varför skolan helt borde läggas ner Mer om det nån annan gång dock.

Maten kom in, och jag smakade en pommes frites. Den smakade tråkigt och hade blivit lite mjuk. Jag saltade pommesarna och provade en till. Bättre.
Sen såg jag dom där gröna äckelsakerna högst uppe på tallriken – broccoli Blä, tvi och usch! Bort bort bort!
Morsan skrek till när jag körde ”skjuta broccoli på morsan”-knepet. Hon tycker ju om broccoli, så hon fick äta upp dom. Sen gav jag mig på köttet.
Det smakade… tråkigt. Väldigt okryddat och utan någon speciell ”Wow!”-upplevelse. Det var inte äckligt på något vis, men det var inte heller gott.

Betyg på schich kebaben: [!][!][!/][!/][!/]

Herr Golfo gjorde 4 saker under tiden vi var där. Han servade gästerna och såg till så att alla hade det bra. Sen hälsade han alla som kom välkomna och hjälpte dom hitta ett bord. Sen drack han öl/vin lite då och då. Kanske var det därför han och hans två servitörer fick för sig att börja dansa helt plötsligt. Dom dansade något som mest kan liknas vid en sengångares discodans. Tydligen kallades det för Zorba. Jag blev mest chockad över hur segt det såg ut

Sen hände det: PRO-damerna passerade ”jag är nu lika onykter som en lastbil fylld med vodka”-stadiet, och det tog hus i helvete! Allt började med en dyngrak 55-årig norska som skulle klappa händerna till varje låt som husbandet spelade. Se ville hon börja dansa. Hela tiden tjoade hon ”Tjiiihooo!”.
Så herr Golfos bror bjöd helt enkelt upp hälften av ställets damer till dans. Dom dansade något som mest kan liknas vid grekisk midsommardans. Alla dansade runt i en ring, och den 55-åriga norskan fortsatte med sitt ”Tjiiihooo!”, även om hon nu hade väldigt svårt att pricka dansstegen

Såklart skulle mamma också upp och dansa. Herr Golfo kom och hämtade morsan, och hon hoppade in i ledet av dansande damer. Jag gömde mig under bordet och låtsades vara en katt. Det verkade ge resultat – ingen verkade se att jag och mor var släkt

Efter att vi varit där i ungefär 1 timme började jag bli trött på all musik, alla galna PRO-tanter och hela kalaset – jag var trött och ville hem (jag får sova x timmar mindre än morsan eftersom jag måste blogga varje kväll [?]).
Men tror ni att vi fick det? Nädå. Först skulle alla fruntimmer därinne dansa och tjoa – det tog 45 minuter. Sen ville vi betala – då skulle såklart restaurangen bjuda på Ouzo. Jag vägrade, men morsan kunde inte neka. Hon var tvungen att dricka upp innan vi fick betala
1,5 timme efter att jag tröttnat på stället kom vi äntligen därifrån. Och där är jag just nu, jag skriver det här nedrans blogginlägget och önskar att jag sov

Jag har i alla fall lärt mig lite grekiska! Så åchi efcharisto på er!
”

(Torsdag, del 1)

God morgon bloggen. Eller. Klockan är nu 22:34 och jag är helt slut efter dagens grekmusikmarat(h?)on. Så egentligen är det inte morgon nu. Men inlägget publiceras ju 12:00, så… äsch. Mer om grekmusikmaratonet kommer senare, förutsatt att jag inte somnar med datorn i knät – något som verkar extremt troligt.
Dagen idag började i alla fall med ett brytande av våra Kaustianska traditioner här nere i Pargas.

Avstickare: Jag har ju hela tiden kallat staden vi bor i för Prevetz (eller hur jag nu stavat det), men det är ju helt fel. Vi bor i staden Pargas, som i sin tur ligger i Pre… hur det nu stavas.

Vi bröt som sagt våran tradition imorse. Istället för att äta på vårat vanliga frukostställe chockade vi och intog ett helt nytt – okänt – ställe. Namnet kan jag inte, men det ligger – precis som alla andra restauranger – mitt i centrum. Stället hade blåa stolar i alla fall

Vi ville inte vara alltför tradidionsbrytande, så vi beställde in det vanliga – English breakfast. Precis som på det andra stället fick vi ägg, bacon, tomat och korv. Och bruna bönor Jag vägrade bönorna, men åt upp resten. Förutom tomaterna då Tomater är äckligt.
Brödet här var bättre än på det andra stället, men samtidigt var resten av maten sämre. Sen var utsikten

ungefär likvärdig med den på det andra stället. Betyg på dagens frukost: [!][!][!][!/][!/]

Värt att tillägga är annars att vi faktiskt fick ätbar marmelad denna gången: Jordgubbs- och persikomarmelad

. Detta skulle dock snart visa sig vara en ganska bitterljuv upplevelse…

Det som sen hände kan inte riktigt beskrivas i ord… Jag öppnade jordgubbsmarmeladen, och sen tog det cirka 1,5 sekunder innan vårat bord var överfallet av getingar. Det var ett tag FEM stycken getingar som glupskt mumsade i sig av min marmelad. Sen var det ett antal som flög runt oss också. Helt sjukt hur vilda dom blev av den där artificiella jordgubbslukten
Vi betalade snabbt och sprang därifrån. Aldrig mer frukost där kan jag lova.

Med mina begränsade english-skills blir denna skylt väldigt konstig: Parkeringen endast för dykare. Alla andra kommer spolas ner (i toaletten)” Det måste finnas en annan översättning va?

Invånarna (hrmm… försäljarna) i Pargas har specialiserat sig på några saker:

# Läder
# Guld- och silversmycken
# Allt som har med oliver att göra

Såklart ska mamma därför titta på varenda ring som finns i varenda smyckesaffär ”Jag vill ha den… sen vill jag ha den… sen vill jag ha den… och den… och den var snygg!”

Efter smyckeskikandet (hon köpte inget) så var det dags för en promenad. Vi tog sikte på den stora stranden som skulle ligga bakom den där lilla borgen som fanns i staden. För att ta sig dit var man tvungen att gå en jäkla bit. Först uppåt, sen uppåt, se uppåt och sist men inte minst uppåt..

… sen skulle vi ditåt!

Vi fick syn på Ali Pashas borg också. På det där högsta berget där längst borta stod den. Jag kan fortfarande inte fatta att tåget orkade upp

Äntligen framme! Stranden i sig var egentligen inte så speciell, men det är alltid coolt att titta på den där borgen. Jag gillar coola borgar. Betyg på den lilla borgen: [!][!][!][!][!/]

Det stod en kille där som fiskade. Han satte på en halv limpa på ett snöre, sen kastade han i snöret, väntade 3 sekunder, sen drog han upp den här

bjässen. Jag förstår fortfarande inte hur man kan få en såndär fisk med en halv limpa

Norrmänn är som alla vet fascinerade av fisk, dom har ju 200 miljoner km kust i hemlandet, dessutom har alla i det där landet båt. Så därför kunde inte norrmannen på stranden, den enda människan som solade fastän det inte fanns nån sol, låta bli att bli nyfiken. ”What did you catch?” ropade han.
Fiskaren svarade med att ropa ”Catch!” till norrmannen samtidigt som han kastade dit fisken Norrmannen var mycke fascinerad: ”Ärä ein törsk?” frågade han fiskaren. Jag vände och traskade iväg…

Strand + röda solstolar + hav + borg = sjukt snyggt

På vägen tillbaka till stan så fick jag och mor en idé: Vi skulle trampa upp till lilla borgen igen för att gå den vägen vi inte hade gått än. Vi hade nämligen missat en del av borgen och det gick ju inte alls för sig. Baksidan

av borgen var riktigt fascinerande. Utsikten därifrån var också såklart riktigt bra, men vi såg att man nog kunde komma högre upp…
”