Livet är hårt ibland. Vissa dagar måste man göra saker man inte alls känner för. Hur säger man hej då till alla sina kompisar utan att helt bryta ihop? Den 26:e oktober 2012 var kommen och det var dags att äta den där sista middagen för att sen, likt en scout i Warcraft II, bege sig ut på minimap-utforskande i en del av världen där kartan fortfarande var totalt mörk.
Rebecca hade dock underlättat arbetsdagen med supercupcaken hon bjöd mig på. Tolv kilo rent socker och lite choklad var tydligen receptet, och jag fick ont i magen efter att ha ätit en fjärdedel av cupcaken själv.

Restaurangen i fråga blev The Larder som ligger i dom östra delarna av Temple Bar. Schyssta steakar och en trevlig miljö kändes som en lagom elegant avslutning på hela Irlands-äventyret.
Satt hela middagen och hade ont i magen, men vet inte om det berodde på det faktum att jag skulle lämna alla eller om det berodde på att jag käkat alldeles för mycket socker på morgonen där.

Till huvudrätt beställdes i alla fall en av dom magiska steakarna in. Dom är riktigt goda men av någon anledning så smakade all mat bara papper under middagen. Det är svårt att njuta av maten när man vet att livet är på väg att vändas upp och ner en timme senare.

Vi blev väl 17 personer totalt till slut om jag räknade rätt. Esa, Peter J, Hrafnkell, Rebecca, Karin, Sara, Jag, Johannes, Sanna, Peter, Melinda, Kim, Bex, Kristian, Peter B, Tom och Anna.
Efter middagen var den sen dags att säga hej då till alla, och även om jag höll masken rätt bra under kramkalaset så kan jag säga att det föll en liten tår ner för kinden när jag vände mig om och gick för att möta framtiden. Ta hand om er alla och jag hoppas att vi ses snart igen!

En arbetsdag, 8 timmars jobb, sen är det slut. En middag, en sista kväll med alla och sen är allt bara över. Imorgon kommer jag träffa en massa människor som jag sen aldrig någonsin kommer träffa igen. Några av dom är jag säker på att jag kommer träffa igen, men vissa av dom jag kommer säga hej då till imorgon har kommit att bli mina bästa vänner. Och sen klipps alla band bara rakt av…

Det känns helt fruktansvärt.

Och det känns jättekonstigt att sitta och packa ner sitt liv i några väskor. Sakerna i sig är knappast ovärdeliga, men det jobbiga är att inse att vänskapsbanden med dom människorna jag träffat här på Irland inte heller är ovärdeliga. Allt har ett pris, hur hårt det än må låta, och nånstans måste man ändå inse att man inte kan stanna på samma ställe hur länge som helst utan att avancera. Nånstans måste man inse vad man måste göra för att fortsätta utvecklas, både som människa och professionellt.

Men det gör inte det hela lättare. Inte alls. Tankarna snurrar och allt känns bara konstigt. Att flyttpacka suger ännu hårdare än jag minns det