Vardagsliv

  • Jobba på Irland,  Vardagsliv

    Wulffens bröllop


    Igår gifte sig min arbetskollega Christian Wulff och jag hade på något vänster lyckats fixa mig en inbjudan. Gratis mat, brudtärnor och en chans att få uppleva ett irländskt bröllop kändes som en såpass bra idé att jag ganska snabbt bad min agent fixa en öppning i mitt fruktansvärt tajta schema.
    Efter att ha avbokat min middag med Steve Jobs som än en gång var sugen på att försöka övertala mig att ta hans plats på Apple så lyckades min agent sen fixa så att fredagseftermiddagen var såpass ledig att jag kunde bege mig bort till kyrkan.


    Sådär lagom ouppklädd i skjorta och mörka jeans klev sen jag, Sara och Johannes in i bilen för att bli transporterade bort till Saint Brigid's Church. Are you guys going to a funeral?” frågade chauffören trevligt innan vi förklarade för honom att svart är det nya glada.
    40 minuter innan bröllopet skulle starta anlände vi sen mycket elegant på plats. Då ingen var där ringde vi brudgummen bara för att kika att vi var på rätt ställe och när han berättade att det fanns en bensinstation vid namn Topaz där, att det låg en orange (mörkgul) pub strax bredvid kyrkan och att namnet på kyrkan stämde traskade vi lugnt runt stället och rekognoserade området.

    När en kvart gått och vi fortfarande var själva där ringde jag min teamleader istället, bara för att det hela kändes en aning fel på något vis. ”Vi är där om 3 minuter” svarade han och allt kändes okej igen.

    15:42 ringer sen samma person upp mig och säger ”Ni är vid fel kyrka!”. Vi förstod ingenting men agerade snabbt och hoppade på nytt in i en taxi. Väl framme vid rätt ställe visade det sig att det finns TVÅ kyrkor med SAMMA namn på samma område… Hur i hela friden tänkte dom där?


    Gräsmattor är ju så 1990 att irländarna istället har en kyrkogård precis bredvid ingången till kyrkan. Inga buskar som skymmer, bara steniga dödsannonser direkt utanför dörren. Det kändes en aning skumt om jag ska vara ärlig, men finns det inte plats någon annan stans så finns det inte. Kyrkan i sig var charmigt kyrksnygg och jag gillade den mycket bättre än den andra gula kyrkan med samma namn.


    Zombieprotector 2011? har precis lanserats här och känns som en vettig investering – även om din moster en dag vaknar upp och vill zombiebita dig så kommer hon inte kunna komma ut från sin grav. Zombieprotector 2011? finns nu att köpa på TV-shop.se för endast 12 999 kronor. Köper du den inom 15 minuter får du även en gräsklippare och ett basebollträ på köpet, båda fungerar ypperligt ifall du skulle vilja skydda dig mot din andra moster som inte köpt Zombieprotector 2011?.


    Men vi hann i alla fall dit i tid. Min mobilkamera presterade dock inte hundraprocentigt som bröllopskamera, men som tur var hade vi Leif där som hade en hel ryggsäck fylld med objektiv och en mastig systemkamera från 1960-talet nångång. Min mobilkamera utklassades, men det är dom enda bilderna jag har tillgång till just nu så dom får väl duga.


    ”Tager du, Christian, denna Elise…”

    Det var även två präster som medverkade vid ceremonin och jag har för mig att det har att göra med… nånting jättetråkigt jag inte minns. Religion är mitt absolut sämsta ämne, tätt följt av geografi, så jag lämnar det här till nån annan att berätta.


    Dom hade såklart även en dam som sjöng bröllopssånger närvarande. Dock sjöng den här damen på gaelisk, irländarnas svar på skånska, och vi förstod inte ett jota. Dock får jag säga att språket som sångspråk var riktigt vackert, långt över vad jag trott.

    Betyg på gaeliska som sångspråk: 4


    Utanför kyrkan. Tjejen i rosa var förövrigt fruktansvärt lik Minnie Driver

    , tjejen från filmen Good Will Hunting. Ni ser ju inte likheterna eftersom jag inte spionfotograferade henne nåt mer, men hon var verkligen äckligt lik.


    Efter bröllopsceremonin, som inte tog mer än 25 minuter, så begav vi oss sen till Strawberry Hall där vi skulle fira bröllopsparet. Där plockades Wulffens egenskapade kryddade vodka fram och vi kan konstatera att det tog mig en 30-45 minuter att få i mig det där. Hualigen vad starkt det var.

    Kvällen fortsatte med mat och dryck, lite väl mycket dryck kanske, och på vägen hem satt jag, Johannes och Sara samlade i en gruppkram i baksätet :i Aja, det var en trevlig afton i alla fall och jag skulle lätt göra om det om jag fick chansen.

  • Fascinerande,  Jobba på Irland,  Vardagsliv

    Rugby – Fram med sågen!


    Dagen började på Hard Rock Café inne i Dublin. Världens antagligen godaste revbensspjäll sköljdes ner med några öl innan vi beställde in världens näst godaste efterrätt i form av deras supergoda brownie. En efterrätt som alltid får mig att vilja kräkas då den är så god att man nästan inte kan sluta äta. Att portionen sen är stor nog för att tillgodose en normalstor människas kaloriintag för en halv månad framöver gör ju inte saken bättre. Eller jo, det gör det.

    Men rugbymatchen mellan Irland och Frankrike var det som egentligen var dagens mål. Biljetterna kostade 24 euro styck och femton stycken bokades så att dom rugbysugna IBMarna som kände för att se den irländska nationalsporten skulle få varsin. Tyvärr innebar den prislappen på biljetterna att vi fick sitta nästan högst upp på makalösa Aviva Stadium och biljettbokningen varnade även folk med svindel för att boka dessa biljetter.


    Personligen tyckte jag dock inte det var speciellt högt däruppe och Line, Spiris, Markus, Sara och Cousin Itt verkade alla precis lika fascinerade av uppladdningen inför matchen som jag var.
    Såklart var vi tvungna att hålla på Irland och både jag, Spiris, Maria och Elena hade köpt oss ett irländskt plagg för att stötta våra gröna hjältar.


    Sen fick man även ta in öl på läktaren! Det var lätt det bästa med rugbyn, men tyvärr serverade dom äckel-Carlsberg så jag bestämde mig för att det här var ohållbart och…


    … hällde därför ut eländet på golvet framför mig. Tyvärr studsar tydligen öl om man släpper den från en höjd vilket innebar att drycken vackert attackerade den tjuriga damen som satt på platsen framför mig. Hon var måttligt nöjd av att ha fått sunkig Carlsberg på sin fula tröja och grinade No!” på ett fantastiskt töntigt sätt när jag bad om ursäkt och frågade om hon var okej. Av hennes reaktion att döma så verkade det mer som om jag precis gjort någonting hemskt i stil med att köra över ett av hennes barn med en skördetröska och inte bara spillt lite öl på henne. Sen hade hon plötsligt en ombyteströja med sig också, men ändå satt hon där framme och gnällde hela matchen.

    Så efter den här incidenten och hennes eviga gnällande började jag hålla på Frankrike istället.


    Men rugby som sport då? Tja, vi kan ju börja med det uppenbara som dom flesta vet – hur man gör ”mål” i rugby. Man kan antingen sparka in bollen över ribban och mellan dom två stolparna för att få tre poäng. Om man sen springer med bollen över motståndarens kortsida och lägger ner den så får man sen fem poäng. Detta kallas dock inte ”mål” som i alla andra sporter i världen, nej här kallas det för ett ”försök” (try på engelska)…

    Jag kan förövrigt inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att sitta och lyssna på när Lasse Granqvist kommenterar rugby-VM och i finalen mellan Irland och Sverige vrålar ”OJ VILKET FÖRSÖK HAN GÖÖÖÖR!!!”. Det borde heta mål för fasiken! Gör om gör rätt…


    Om man då gjort ett försök ([?]) får man också en ”straffspark” med chans på att göra två ytterliggare poäng. Jag förstod aldrig riktigt hur eländet fungerade, men ALLA på hela arenan blev knäpptysta när snubben skulle sparka in den där bollen från typ 7 meter över ribban.
    Sen började två motståndare springa mot honom, och vad tror ni då han gjorde? Han avvaktade precis sådär lagom länge så att försvararna trodde att dom skulle hinna fram och blockera sparken innan han skickade iväg bollen helt åt skogen. Långt utanför och inga extrapoäng till Irland där inte.


    Rätt ofta under matchen så rensade lagen bollen ut över sidlinjen av någon anledning också. Det intressanta var att man aldrig visste vilket lag som skulle få inkastet. Ibland fick Frankrike inkastet när dom sparkade ut bollen över linjen och ibland fick Irland inkastet. Noll logik i eländet och vi skrattade gott åt att dom verkade slumpa fram vems tur det var att kasta inkast :i

    Men inkasten var i alla fall balla! En av spelarna kastade inkastet och resten av spelarna hjälptes, på nåt slags cirkusnummer-sätt, åt att lyfta upp en av spelarna i luften så att han kunde nå bollen. Kanske kan det här vara någonting för Milan att utveckla så att Zlatan kan få det lite lättare att göra mål på hörnsparkarna? :f


    Sen ibland så blåste domaren av för någonting också. Då ställde sig en massa spelare, höll om varandras lår och stoppade ansiktet i rumpan på varandra för att på så vis kunna stå och göra någonting som mest liknade en omvänd dragkamp. Knuffkamp kanske man ska kalla det? Det fanns inget riktigt mål med det hela utan rätt som det var så kom bollen ut därifrån och alla sprang vidare som vanligt. Varför dom inte bara tog ut bollen och spelade vidare istället för att knuffkampa övergår dock mitt förstånd…


    Det sägs ju att rugby ska vara en hård sport, men jag tyckte mest den liknade italiensk fotboll med oxar ungefär. Rätt som det var låg någon skadad och istället för att invänta nästa avblåsning så kutade läkaren i på planen direkt för att undsätta sin skadade kompis. Det kändes lite som att läkaren inte riktigt platsade i militären och därför agerade militärsjukvårdare på rugbyplanen istället. I krig har man ju inga avblåsningar så då kan man springa in på planen direkt man känner för det.

    Det här ledde till ett antal dråpliga situationer under matchen, men allra roligast var när en fransk spelare låg skadad strax inne på den irländska planhalvan och spelet plötsligt vände över på den sidan han låg på. Då kom några galna irländare springandes mot sjukvårdaren och den halvdöda fransmannen vilket ledde till att dom båda fick hoppa undan i panik :i Mitt i spelet stod sen en medicinväska och lite annan smått och gott samtidigt som alla spelade vidare :i


    Sen var det nån som nästan dog också. Då skickade dom in sin hemmabyggda ambulans och hämtade upp stackaren som antagligen fick föras till sjukhus med ett amputerat ben eller nåt.

    Pauser var det gott om också. Sporten liknade amerikansk fotboll på det viset, bara det att det aldrig fanns något riktigt taktiksnack som skapade pauserna. Det var mer att alla skulle ställa upp sig korrekt som tog tid, samt att dom skulle torka av bollen om den blev blöt osv.

    Sen fick man inte ens passa framåt! Då blåste domaren av och så fick motståndarna bollen. Idiotiskt! Så på så vis är rugbyn mer likt schack än fotboll – man får inte passa framåt, det händer inte speciellt mycket när man väl utövar eländet och endast dom riktigt insatta kan uppskatta skiten.


    Matchen då? Ja den slutade 26-22 till fransmännen och jag jublade lite inombords trots att jag satt där i min irländska tröja.
    Sporten i sig var dock jääääättetråkig vilket vi alla var överens om. Alla utom norskan då, hon är norsk och förstår inte bättre än att tycka att eländet till sport är intressant. Men hon är som sagt norsk så hon är ursäktad, man ska inte racka ner på handikappade liksom.

    Vad ger man då rugby för betyg? Inte blir det högt i alla fall, och när jag dessutom tappat ut min öl så hade jag inte ens det att roa mig med på läktaren. Nej, en gång men aldrig mer. Rugby är ingenting för mig…

    Betyg på rugbyn som sport: 0,5
    Betyg på att spilla öl över gnällkärringen på stolen framför: 4”