Vardagsliv

  • Vardagsliv

    Julafton 2011


    Så har julafton än en gång firats. För andra året i rad blev det en Dublin-julafton och det slutade helt okej ändå.

    Vi försökte planera nåt vettigt firande under veckan, men det sket sig då ingen egentligen orkade ta tag i planeringen. Efter att ha vaknat strax efter 11 på julaftons morgon öppnade jag snabbt som ögats årets två julklappar. Ett par supersköna tofflor (som suttit på mina fötter ända sen paketet öppnades) samt ett megapaket med lösgodis, Marabou Polka, skumtomtar, Ahlgrens granar och min personliga julfavorit marsipan i.

    Vid 13-tiden började jag och Markus sen med matlagningen. Eller vi och vi, jag började och Markus tittade mest på. Men vi kallar det för att vi lagade mat”, det är ju trots allt julafton, en dag där man ska vara snäll mot varandra.
    Med julmusiken i bakgrunden stod potatisgratäng, revbensspjäll, lax, skinka, köttbullar och ägg på schemat, och när vi sen väl ätit klart höll jag på att avlida av matkoma. Helt vansinnigt trött blev jag…

    Då pingade arbetskamrat Bex mig på Facebook och informerade om att hon dels hade ett superviktigt jobbärende att jobba med (on duty-skiftet på julafton is a bitch) och dels att hon inte hade nån att fira jul med eftersom planerna på ett riktigt firande sket sig för oss alla. Så jag bjöd över henne hit, och sen kikade vi runt med lite löst folk för att se om dom var sugna också.


    Det hela slutade med att Tillman, Jesper och Bex dök upp för att käka lite gott och titta på Kalle Ankas jul. Det slutade med en rätt trevlig light-version av julafton som avrundades med filmen Dude, where's my car? . Kunglig film för övrigt.

    Julafton i Dublin är inte så illa ändå alltså. Käka lite gott och umgås i några timmar räcker liksom gott och väl för egen del. Det är egentligen sjukt hur vi kan fira någonting som julafton så hårt när majoriteten av svenskarna ändå inte tror på den bakgrundshistoria som gjort att vi nu firar jul.
    Man får sen nästan lite ångest för att man inte firar jul som man ”borde” fira jul när man är här. Om nån säger att dom vill vara hemma och spela datorspel och ta det lugnt på julafton får den personen alltid reaktionen ”Uh, vad är det för fel på dig?” av alla. Oskrivna sociala regler och grupptryck is a bitch det med.
    Men nu ska vi inte sönderanalysera allt här i världen. Julafton började bra, fortsatte ännu bättre och avslutades riktigt trevligt. Vad mer kan man begära egentligen?

    En splitterny Ferrari skulle i och för sig inte sitta helt fel…”

  • Jobba på Irland,  Vardagsliv

    Årets julprojekt: Ett IKEA-inspirerat pepparkakshus


    Pepparkaksdegen förbereddes igår och sen flera dagar tillbaka hade pepparkakshusbyggandet hajpats. Idag var det äntligen dags för degen att ta sig från kall klump till vackert pepparhus.

    På planen fanns två ungdomar, Bex och Kausti. Ett gammalt radarpar med stor helpdeskrutin från gamla da'r. Det här var dock ungefär hundra år sedan och idag idag var det dags för en återförening.
    Så både Bagar-Bex och Konditor-Kausti var båda otroligt peppade på att få banka pepparkaksdeg tills dess att knogarna blödde.

    Då kavel är något som bara gamla tanter och gubbar äger (förlåt mamma) hade Bagar-Bex sett till att plocka fram det mest kavelliknande föremålet hon hade hemma.


    Efter att jag nekat fröken Bexs idé om en toarulle inplastad i plastfolie som kavel plockade hon fram husets årgångsvin från 1877, en stadig McWilliams med svag ton av både russin, gammal tomteluva och med en smygande eftersmak av nejlika.

    Degen provsmakades sen och den smakade faktiskt helt fantastiskt för att vara hemmagjord. Jag skulle kunna ge den 4,8 av fem i betyg utan att överdriva, så bra blev den faktiskt.

    Jo, vi var precis lika chockade själva…


    Då målet för dagen var ett ganska simpelt pepparkakshus

    började vi med att först klippa till en kartongmall av gamla pizzakartonger tagna direkt från soppåsen. Mycket elegant men hygienisk kanske lite mindre lyckat.
    Sen fick Bex skära ut dörrar och fönster, något som tydligen var väldans viktigt för henne.

    Nåja, alla vet ju hur det här med kvinnor och kök funkar, så jag höll mig från att kommentera hennes något udda skuttande och tjoande av Dörrar! Fönster! Och dörrar!” ytterliggare.


    Sen var det dags att fixa lim till huset. Tydligen skulle man ha nån konstig grej vid namn glykos i limmet som skulle bestå av socker, vatten och glukos. Då vi saknade glukos försökte vi med endast socker och ja, det gick inget vidare alls…
    Efter att Bex försökt hälla i mer och mer socker konstant i en kvart insåg vi att huset nog inte skulle bli klart idag…

    Men då vi hade gjort slut på ungefär 35% av degen hade vi fått ihop två sidoväggar, två takplattor och fyra normala väggar. Dock hade vi ju 65% av degen kvar, och vad är det bästa man kan göra av överbliven pepparkaksdeg?…


    Pacman-pepparkakor, eller som jag själv föredrar att kalla dom: pacpparkakor.
    Anledningen till att det blev Pacmannar och Pacman-spöken var helt enkelt att vi inte hade några formar. Ett glas och ett enkelt pizzasnitt skapade en pacman, spökena var lite meckigare men gick rätt fint.

    In med Pacmannarna i ugnen och vips…


    … så gick allt åt skogen (vsad) Dom första två ugnsformarna med pepparkakor blev visserligen snudd på godkända färgmässigt, kanske lite för bleka, men dom smakade mest som gamla skorpor, alternativt som segt knäckebröd.


    Sen så blev kristyren för fast också så den fastnade inte på pepparkakorna. Och vi hade varken plastpåse eller tratt att hälla på den med, så efter några tappra försök och ytterliggare provsmakningar kom vi fram till det oundvikliga….


    Vila i frid mina Pacmannar. Ni kämpade tappert men det räckte inte.


    Men projektet som egentligen spelar nån roll är ju det som är viktigast. Blir det ett pepparkakshus på julafton eller kommer det sluta med ett irländskt fuskbygge? Drömmen om ett IKEA-inspirerat pepparkakshus lever än…”