Chockerande

Igår var en stor dag i mitt liv. Inte för att jag nästan blev ihjälkörd av ett tokigt fruntimmer, inte för att jag bara sov till 12:00 och inte för att jag bara åt McDonalds en gång under dagen. Istället hände någonting mycket större än så. Som vanligt krävs lite bakgrundshistoria för att inse hur stor bedriften egentligen är, därför kommer den nu:

För 23 (och ett halvt) år sedan föddes en liten spinkig liten grabb vid namn Michael Kaustinen (det är jag det ;)). Han växte ganska snart upp och blev en riktigt trevlig prick och år 1993, vid ungefär 7 års ålder, startade han sin innebandykarriär i Forssaängskolans minimala gymnastiksal (den är ungefär lika stor som våran toalett här hemma). Även fast karriären officiellt startade där så hade han spelat landhockey på gatan utanför huset med sina kompisar bra länge innan dess. Smeknamnet Kausti har han fått på någon underligt sätt, vid ett tillfälle han inte riktigt kan minnas…

Vi spolar fram tiden lite, förbi några DM-finaler i tonåren (DM-guld, DM-guld, DM-guld!), förbi matchen där han blev 7-målsskytt mot Gustafs, förbi en massa vunna interna poängligor, förbi A-lagsdebuten som nästan innebar mål i första bytet, förbi karriärens topp (vi kvalade oss nästan till division 2!) och fram till vintern 2007/2008.
Herr Kaustinen har vid det här laget börjat inse att streching kanske är någonting han borde ha utövat under dom 15 åren som han spelat innebandy. Ljumskarna har börjat krångla. Att värma upp inför matcherna är som att skära sig själv med en kniv i ljumskarna, att ta sig upp ur sängen på morgonen är en fruktansvärd kamp och att gå som en normal människa är en omöjlighet. Dessutom har han fruktansvärt ont i ryggslutet ibland.

Kaustis kropp har börjat rosta…

Jag minns en hemmamatch i Maserhallen. Jag minns hur ont jag hade i ljumskarna och hur sjuksköterskan vi hade med på matcherna rekommenderade mig att smörja in ljumskarna med liniment. Jag minns hur jag tog en klick liniment på handen, satte mig på läktaren, och började massera mina ljumskar. Det blev också bättre av detta. Men hur det egentligen såg ut när jag satt där på läktaren med handen innanför byxorna och gjorde konstiga rörelser vill jag inte ens tänka på

Herr Kaustinen vägrar dock inse det uppenbara. Han tror att han kanske har fått en smäll över ryggen, eller att hans sittställning framför datorn är anledningen till smärtan, och att det är därför det gör så pass ont i kroppen. Han funderar lite över varför det bara gör ont när han inte har rört sig på några timmar. Så fort han fått igång kroppen fungerar den felfritt. Förutom det faktum att han blir trött väldigt fort.
Det där med tröttheten är dock någonting han börjat vänja sig vid. McDonalds, pizza samt ointresset när det kommer till fysträningar känns som en trolig orsak till detta.

Så han bestämmer sig, i samråd med ”Du ska göra det jag säger åt dig att göra!”-tränaren Carpen, för att besöka en doktor. Doktorn som rekommenderas är en kiropraktor vid namn J… Jessica? (Jag har aldrig varit bra på det där med namn)

Första träffen… besöket, med kiropraktordamen blir en skum upplevelse. ”Lägg dig på båren och sära på benen!” är det som gäller. Sen tar hon fram nån varm apparat och börjar massera mina ljumskar. Skräckblandad förtjusning uppstår. Där står en MILF med sina händer på ett väldigt skumt ställe. Meningen ”Kan du flytta paketet?” ekar fotfarande, till denna dag, i mitt huvud.
Dock uppstår ingen sexuell kontakt över huvud taget mellan nörden Kaustinen och denna dam – allt sköts strikt professionellt. Tur det, annars hade jag nog skämts ihjäl.

Vi spolar fram några behandlingar. Fröken kiropraktor trodde ju från början att jag hade problem med ljumskarna, något jag var smärtsamt medveten om. Värmebehandlingen hjälpte dock väldigt bra, men bara under några timmar framöver. Såfort jag tagit det lugnt ett tag var smärtan tillbaka. Därför börjar damen fundera över vad problemet egentligen kan bero på.
Efter ett tag berättar hon för mig att hon inte verkar hitta orsaken men att hon har kontakt med en såndär ryggknäckare som nog kan hjälpa mig.

Vi spolar fram ytterligare. Jag sitter inne hos ryggknäckaren Tony och får halvt klä av mig för att sen utföra diverse tester. Han ber mig bland annat försöka stå med raka ben, böja mig framåt, och sen försöka nå mina egna tår. Det går… sådär… Jag når i alla fall knäskålarna…
Tony tittar på mig med en chockerad blick och frågar om jag skämtar med honom. Jag förstår ingenting Jag gör ju så gott jag kan!
Sen ber han mig utföra ännu fler tester. Jag får strecha alla möjliga, och omöjliga, muskler jag har i min kropp. Det ser lika illa ut där också.

När vi är klara får jag en ganska stark titel av honom: ”Världens stelaste 20-åring”. Han säger att jag är lika stel som en 65-åring ungefär. Bitarna börjar falla på plats när han förklarar att mina muskler dragit ihop sig såpass mycket av allt strechfusk att dom blivit väldigt, väldigt, korta. Därför orkar jag inte springa så mycket som jag borde, därför har jag ont i ljumskarna och därför strålar smärtan upp i ryggen. Jag fick tre olika övningar av Tony som jag skulle göra minst en gång per dag. Ont gjorde dom också. Varför ska streching vara så tråkigt? Där var bakgrundshistorian slut. Nu kommer anledningen till varför igår var en så pass stor dag för mig. Är ni beredda?… … … Jag nådde mina tår för första gången på flera år! Det var bra längesen jag kunde böja mig ner och nå mina tår (när jag står med raka ben). Jag tror inte jag gjort det på 5-7 år faktiskt Men igår, under strechingen efter matchen hände det. Jag är stolt, fantastiskt stolt. Det här är det största som hänt mig sen jag förstörde min trehjuling genom att köra den ner för källartrappen för 18-19 år sedan Heja mig! Jo, jag fuskar fortfarande som f-n med strechingen, men jag har i alla fall bättrat mig så pass mycket att jag slipper all smärta

Jag är förskräckt, kränkt och väldigt väldigt chockad. Vi tar det från början:

Jag och Imrell var tidigare idag i Mockfjärd för att spela träningsmatch i innebandyn. Eller, Imrell lekte supporter, jag dominerade på planen (2 mål + 1 ass). Att vi förlorade den med 9-8 är dock inte det som jag är chockad över. Efter matchen åkte vi med en viss herr Roos hem från matchen. Fortfarande har detta ingenting med någonting att göra.

Efter att vi blivit hemskjutsade så går vi in en sväng, jag packar ur väskan, och sen åker vi till Ica Maxi för att handla. Jag tänkte köpa någonting gott (Ben and Jerrys), men det visade sig att Ica Maxi inte hade någonting gott alls (min smak var slut :<). Ketchup inhandlades i alla fall då det råder brist på detta hemma. Nu börjar det hända saker… Jag och Imrell tar min Ferrari

och åker ut från Ica Maxi för strax efteråt komma in i den första rondellen.
Nu måste jag påpeka att jag inte kör en sunkig Primera

, jag kör en Ferrari. En sunkig Primera klarar av att köra i ungefär 2 km/h på ettans växel. Min Ferrari däremot, den är ingen sunkig Primera – Ferrarin klarar inte av att åka i 2 km/h på ettans växel.
Med femmans växel i så gör Ferrarin ungefär 340 km/h. Lägger man i ettan spelar det inte så stor roll, den minsta hastigheten Ferrarin kan hålla med denna växel i utan att få kärringstopp är 110 km/h. Lägger man i handbromsen och lägger ur växeln kan man få ner bilen i 50 km/h, men långsammare än så går inte min Ferrari. Det är lite jobbigt när man ska parkera t.ex, men det brukar fungera om man parkerar med fronten mot en vägg.

Så där kommer jag åkande från Ica Maxi (den röda linjen), jag åker in i den första rondellen (med handbromsen och utan växel i) i den lägsta hastigheten min bil klarar. Jag svänger vänster och åker in i nästa rondell när plötsligt en tokig bilist bestämmer sig för att köra in i rondellen och PARKERA mitt i den högra filen av någon anledning.

Min första tanke är att hänga mig på tutan samtidigt som jag får upp HUR F-N KÖR DU MÄNNISKA!?” i huvudet. Jäkla söndagsbilister som vägrar lämna företräde i rondellerna
Nu är jag ju världens kanske mest ödmjuka människa, och jag inser att personen i bilen antagligen är en dam (ingen man kör sådär illa och parkerar mitt i vägen sådär). Därför låter jag bli tutan, svär lite innan jag fortsätter ut ur rondellen och åker till McDonalds.

Vi handlar mat och åker hem för att slå på fotbollen på TV och äta. Vi hinner precis in och plocka upp maten när lillebrors fruntimmer kommer hem till oss. Jag trodde hon befann sig i Norrland, men tydligen hade hon varit i Örebro och kommit hem tidigare under dagen (hon tog körkort i fredags också. Grattis!). Jag blir chockad över att hon är hemma, men det skulle komma mera…

”Du höll på att krocka med mig!!!!” är det första hon säger. ”Du kör som en idiot”.
Jag blir sårad. Djupt sårad. Sen förstår jag ingenting. Men plötsligt får jag upp dom hemska bilderna från rondellen. Hur jag med nöd och näppe undvek att köra in rondellparkerargalningen tack vare mina Formel 1-skills.

Jodå, det visade sig att rondellparkerargalningen inte var vilken dam som helst, det var lillebrors dam! Jag blir chockad, men min (enorma) ödmjuka sida inser att hon nog är här för att be om ursäkt för sin fruktansvärda körning.
Men inte då. Hon gör det alla fruntimmer är riktigt bra på: Hon börjar gnälla. På MIG. Hon påstår att jag höll på att köra på henne, något som är helt sant. Jag förväntar mig att folk ska lämna företräde i rondellerna, inte PARKERA mitt i vägen. Nu hann jag som sagt panikbromsa ner min Ferrari i 45 km/h, svänga undan, och fortsätta min färd mot McDonalds.

Men hon fortsätter gnälla. Med sig har hon sin kompis Linda också, även hon gnäller såklart. Vad väjningsplikt innebär är ingenting dessa damer har någon som helt aning om. Dom klagar och klagar (TVÅ fruntimmer som klagar, herre gud) och försöker få hela spektaklet till att det är MITT fel. Att jag minsann skulle insett att dom skulle parkera mitt i den högra filen långt innan jag var först in i rondellen.

Jag blir lite chockad över hur körkortsutbildningen egentligen är utformad här i landet. Lär dom inte ut vad väjningsplikt mot bilar som redan är i rondellen innebär? Har dom börjat med den där feministiska smörjan ”Allt är männens fel” istället?
Att bli påhoppad efter att precis ha räddat livet av både mig, min Ferrari, lillebrors fruntimmer, Imrell, Linda OCH den sunkiga Primeran är ju ingenting annat än en mindre skandal

Vem som har rätt? Enligt mig, lillebror, Zlatan Ibrahimovic, min granne, alla bilskolelärare i Sverige och alla andra som faktiskt kan köra bil så har JAG rätt. Enligt Linda och lillebrors fruntimmer har däremot hon rätt.

I rest my case.

Såklart är jag ödmjuk nog att inte fortsätta älta det här i framtiden. Jag kommer inte påpeka hur fantastiskt dålig hennes idé om att parkera i en rondell faktiskt var. Aldrig någonsin. Precis som jag aldrig kommer påminna lillebror om hur rätt jag hade när det gällde gula kort/avstängningar i La Liga :z”

Chockerande

En dag att minnas för resten av livet

Rondellparkerargalningen