Lite allt möjligt
Jag har några tankar och lite annat som behöver släppas ut, därför kommer ett litet allt möjligt”-inlägg. Vi börjar med ett otroligt recept och fortsätter med lite annat…
Kaustis galna toastrecept (två toastmackor)
# 4 brödskivor av rostat bröd
# 8 ostskivor
# 2 skivor skinka
# 6 matskedar rostad lök
# 1/2 paprika skuren i bitar
# 1/3 chili – finhackad
# Lite smör
Lägg ut alla brödskivor på en platt yta, en tallrik föredras. Lägg på lika många ostskivor på alla mackor (facit för dom som inte kan räkna: två stycken skivor per macka). Utse sedan två av skivorna till kaptener. Dom två skivorna som blir över kallar vi nu för lock
På kaptenerna skall varsin skiva skinka, 3 matskedar rostad lök, hälften av paprikan och hälften av chilin fördelas. Sedan läggs locken ovanpå kaptenerna. Bre nu dessa ”dubbelmackor” med smör på OVANSIDAN av mackorna. Lägg sedan i dom i smörgåsgrillen med smörsidan neråt. Bre snabbt ovansidan med smör och stäng sedan grillen. Vänta 3,5 minuter och tag sedan ut dina gyllenbruna mackor ur grillen. Servera dom med ett (eller 17) glas Cola och njuuut.
Imrell med förnamn Jonas befinner sig just nu i huset. Därför har hans NHL 10 invigts (jag har ju inte kunnat köpa mitt ännu).
Det första som provades var målvaktarbetet i spelet – hur hade dom utvecklat kontrollerna sen förra årets spel?
Lit introduktion till hockeymålvaktens spelstil och dess utveckling:
Förr i tiden gick målvaktsspelet mycket ut på att skydda sitt ansikte (hjälm saknades ju), ha skitsnabba reflexer och sen kunna stå mitt i målet. Sen dess har det utvecklats mer till att man ska ha megamonsterstora benskydd
, man ska vara enorm och man ska kunna täcka vinklar ganska bra. Det där med reflexerna har mer och mer börjat försvinna.Därför har jag och herr Imrell börjat utveckla en ny, modernare, målvaktsstil. En fortsatt utveckling av dom senaste årens utveckling helt enkelt. Det som har hänt är ju att reflexerna börjat spel mindre och mindre roll för målvakterna samtidigt som skärandet av vinklar börjat spela större och större roll.
Den nya målvaktsstilen går helt enkelt ut på att möta upp motståndarlagets forwards redan vid blålinjen för att på så vis förhindra honom att ens kunna se målet. Reflexer behövs inte eftersom man redan täcker upp hela målet. Än så länge är stilen otroligt ny, så vi har lite små problem med att få den att fungera, men det börjar ta sig.
En annan sak vi har börjat använda oss av i försvaret är våran helt egna hottaktik. Exakt vad den går ut på vågar jag inte avslöja här i bloggen, men jag kan säga så mycket som att den innefattar teddybjörnar, rävsaxar, en flaska bubbelvatten, en elektriskt stol och några fotografier på diverse hockeyspelares fruar.
Tack vare vårat fantastiska försvarsspel, och Alexander Ovechkins superspeed, lyckades vi efter 18 bedrövelser och 47 fiaskon äntligen vinna Stanley Cup med Washington Capitals. Detta trots att vi spelade på Allstar-nivån och hade en domare som lyckades med den värsta domarskandalen i världshistorien.
Han gav våran stora stjärna Ovechkin 2 minuters utvisning när en äcklig Pittsburghsplelare försökte dra av honom hjälmen och försökte få honom att slåss. Ovechkin stod bara och tittade på Pittsburghspelaren under överfallet, men fick ensam bege sig till utvisningsbåset. Trots högljudda protester från TV-spelssoffan OCH solklara reprisbilder så vägrade domaren inse sitt misstag.
I vanliga fall var det ”vinst varje gång” för Pittsburgh när vi hade boxplay, så detta var ett misstag som starkt bidrog till våran kassa start i matchserien (vi förlorade dom 3 första matcherna efter förlängning).
Imrells fantastiska offsidefälla (han klev upp ur zonen för att försöka flytta offsidelinjen som sista försvarare) var ett fatalt misslyckande utan dess like, och vårat försvar läckte ett tag som ett såll.
Trots domarskandalen och alla Imrells misstag lyckades vi vinna matchserien med 4-3. Skottstatistiken över dom 7 matcherna var ungefär 2810-24 till våra motståndare, vi tackar den nya målvaktsstilen för vinsten. Dessutom glänste jag som vanligt med mina fantastiska framspelningar i dom avgörande lägena.
Stanley Cup-vinsten var helt enkelt en otrolig bedrift av oss, och enligt säkra källor är bragdguldet redan säkrat. Jag är ju känd för min ödmjukhet, så jag nöjer mig med ett erkännande från Sveriges kung där han berättar hur mycket denna vinst har betytt för Sverige som land. Skulle han vägra vänder jag mig istället till Finlands kung för att få hans erkännande (han heter Teemu Selänne för er som inte visste det).
Frukosten idag spenderades framför TVn (se toastreceptet ovan). Det var verkligen fantastiskt mycket bajs på TV idag, så jag hamnade för första gången på flera år framför TV-kanalen Nickelodeon. Dom visade nån tecknad serie om nån TV-stjärna och en ubåt, men jag orkade inte riktigt försöka förstå vad dom höll på med. Det intressanta var reklamen som kom efteråt. Först, en förklaring på vad jag vill komma till:
Nickelodeon är ju en TV-kanal som mest inriktar sig på 1-10 åringar (och Jake). Dessa människor (inklusive Jake) har ju ett begränsat förstånd, dessutom räcker deras ordförråd inte speciellt långt.
Av någon skum anledning så hade Nickelodeon en liten såndär informationsvideo om syrsor
Om man gör TV-program för en målgrupp där majoriteten av ungarna är 3-6 år och precis har lärt sig att ”bajs” är ett roligt ord, varför använder man då ord som ”membran” och ”karakteristiska”? Ungarna kan knappt hålla sig från att kissa på golvet i huset, men sen förväntar sig någon att dom ska kunna förstå vad ”membran” betyder. Det känns inte helt genomtänkt om ni frågar mig…
Dagens sista notering kommer från TV3s nya satsning Superstars. Rättare sagt är det ett citat från en av herrarna som kommenterar tävlingarna. I just detta fallet var det Jesper Blomqvist (den gamla ”jag är alltid skadad”-fotbollsspelaren ni vet) som skulle tävla i längdhopp. Hans första längdhopp i tävlingen nådde imponerande 5,34 meter.
Dock skröt en viss Ingemar Stenmark (”De e bar' å åk”) om att han hoppat 5,5 meter på inhoppningen innan tävlingarna började. Blomqvist ville inte vara sämre, därför hade han som mål att i alla fall nå 5,5 meter i sista hoppet.
Han fick med sig alla (sju personerna) i publiken i en såndär klassisk Klüftig ”klappa händerna för att peppa mig”-klappning inför hoppet och tog sats. Han landade strax över 5,5 meter, men lyckades tyvärr peta på plankan med tåspetsen och hoppet dömdes bort för övertramp.
Trots att han vann tävlingen var han otroligt missnöjd över att inte nått 5,5 meter. Han visade detta väldigt klart genom att under intervjun efter tävlingen, med en skämtsam ton, besviket uttala orden: ”Ååååh, jag nådde inte 5,5 meter. Jag tar livet av mig!”.
Kommentatorn svarade, lite osmidigt, ”Det gör ju inte så mycket”
Han syftade nog på det faktum att Blomqvist inte nådde 5,5 meter i hoppningen, men felsyftningar kan bli riktigt knasiga ibland
”