Intro
Så var Londonresan slutligen avklarad. Bloggen har legat nere i helgen p.g.a. flytten som jag nämnde tidigare, så den har varken hackats eller lagts ner. Det finns ganska mycket att skriva om nu när det gäller London, så jag kommer dela upp resan i några olika inlägg. Jag tror jag börjar såhär:

(Jag har inte korrekturläst texten nu p.g.a. att jag ska iväg och fiska. Ni får leva med eventuella stavfel/felsyftningar/annat)

Resan dit

Klockan 07:55 började resan hemifrån. Jag somnade typ 02:00 på natten, och vaknade typ 06:15 av en rätt otrevlig dröm. Jag försökte verkligen somna om, men det gick lixom inte. Tog mig iaf ur sängen, packade det sista, och sen traskade jag upp för trapporna.

Lillebror ville absolut inte att jag skulle åka. Detta eftersom han var orolig för vad jag skulle hitta på.
Så jag smet helt enkelt ut ur huset strax före 8. Åkte ner till SSAB och hämtade flygbiljetterna av mamma (man är tvungen att skriva ut egna om man ska flyga billigt med Ryanair). Efter att ha hämtat biljetterna så började den långa färden mot Englands huvudstad.

Vädret var ju inte precis det roligaste man upplevt under sitt liv. Det tokregnade och jag kände mig skapligt nere. Man har ju åkt roligare vägar än den som leder till Hedemora om man säger så. Jag tänkte lite lätt på om jag skulle hitta på nåt elakt när jag ändå var där i närheten, men jag hade varken ork eller lust, så det fick vara. Svischade förbi den där skitstaden i rätt hög fart, och sen fortsatte jag bara. Ungefär 1 timme efter att jag lämnat Borlänge så fick jag ett telefonsamtal. Hemligt nummer” stod det på mobilen. Spännande.

Det var från jobbet (där jag slutade igår ). Killen som är ansvarig för utbildningen hade tydligen inte riktigt koll på att jag fått ledigt torsdag + fredag. Det verkar vara bra kommunikation mellan skrivborden därinne.

Jag åkte som sagt hemifrån kl 08:00 ungefär. Då tänkte jag att jag skulle anlända i Västerås 3 timmar innan flyget gick. Då hade jag t.o.m. lite tid på mig att åka fel
Problemet var inte att jag åkte vilse. Nä, jag åkte raka vägen till Västerås. Jag åkte också lite fortare än vad som var tillåtet, så det gjorde ju att resan gick ännu lite snabbare än beräknat.
Att jag också hade tagit fel på tiden när flyget skulle gå gjorde också att jag hamnade ännu lite sneare i planeringen. Flyget gick ju 15:00, inte 13:00 som jag trodde.

Så jag fick ta in på McDonalds sålänge. Beställde en cheeseburgare och en cola. Satte mig längst ner i hörnet av restaurangen och deppade. Satt där i typ en timme och bara tyckte synd om mig själv. Varken åt eller drack någonting alls. Däremot funderade jag en massa.Jag förstår fortfarande inte hur en människa kan vara så feg att hon inte ens vågar berätta vad det är som händer. Att vara otrogen i 2 år, och sen inte ens ha mod nog att säga ”Nej, jag har en annan. Jag vill inte följa med till London”. Istället fick jag betala resan, vara pissjävla orolig hela onsdagen, för att sen åka hem till henne och hitta henne sådär. Tummen ner för sånt.

När deppandet var över så började jag fundera på vad jag skulle ägna den sista timmen åt. Kom ihåg att jag såg en golfbana precis när jag kom in i Västerås, så jag åkte dit. Hälla Golfbana hette den. Jag slog 3-4 hinkar på ranchen innan jag bestämde mig för att sluta (träningsvärk vill man ju inte riskera).
Tror faktiskt jag fick ordning på svingen också. Jag skruvar ju jämt bollen åt höger (fadear som det heter på golfspråk), men jag fick lite fason på det där. Återkommer med recension när jag provat mig fram lite mer

Såhär såg det ut inne i vänthallen på flygplatsen. Kolla in den där saken i taket. Jag fick många onda idéer om vad man skulle kunna använda den till Tur att jag inte är så aggressiv av mig

Jag hade ju inte käkat speciellt mycket dom senaste 36 timmarna, så hungern började tränga sig på. Väl inne i boardinghallen (eller vad den nu kallas) så hade dom iaf en kiosk. Dom hade några baguetter där som såg otroligt goda ut, så jag ställde mig i kön. Problemet var ju det att kön var 40 personer lång, och antalet baguetter var 2. Detta betydde att baguetterna tog slut 3 jävla personer före mig. Skitgubbe som köpte båda
Jag fick nöja mig med den här halväckliga trekantsmackan. Det var kyckling, sallad och nåt annat (som jag inte vill veta vad det var) på mackan.
Betyg på mackan: [!][!][!2][!/][!/]

Boardinghallen (sista anhalten innan flygplanet). Man fick verkligen känna sig som en makrill på burk därinne [->] Sjukt trångt.

Star Pilots sångare var där också. Eller åtminstonde var han väldigt lik, kanske var sångarens son?

Flygmaskinen vi skulle åka i. Planet landade 20 minuter innan vi skulle åka, sen tankade dom, och så åkte vi direkt. Sjukt egentligen. Dom måste hinna åka många vändor per dag i den där farten.
Det var dock en sak som oroade mig… Planet var 15 minuter försenat. Inte bra alls skulle det visa sig senare…
Dock var det väldigt enkelt att flyga. Man checkade in online hemma innan man åkte, gick igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen och sen var det en passkontroll. Sen var man färdig. Sjukt smidigt.

”Tittut!”. Flygvärdinnorna visade hur flytvästarna fungerade. Dom visade t.o.m. hur man tar på sig bältet Är man så jävla dum att man inte fattar det… då har man antagligen inte ens lyckats öppna dörrarna för att komma in på flygplatsen

Omg!!! Vart är planet!? Vingen har lossnat!

Här har vi en kille som hette… jag har ingen aning om vad han hette. Med 20 minuter kvar av flygningen så började han stirra på mig. Han verkade tysk. Han snackade tyst och konstigt, även om jag har enorma deutcheskills så förstethade ich nichts vad han sagen gjorde. Dryg var han iaf. På slutet snodde han min Aftonbladet samtidigt som han var allmänt mongo.
Betyg på ungen: [!2][!/][!/][!/][!/]

Det jag ångrar mest från den här resan är en sak. När jag gick ombord på planet så tog jag bakvägen (det finns en ingång fram och en bak). Jag satte mig, och direkt efter jag satt mig kom det en sjukt söt tjej som satte sig i sätet bredvid mig. Det pinsamma är att jag knappt sade ett ord till henne på hela resan. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tänka. Tokdumpad igår, fin tjej bredvid idag. Dessutom hade jag en Nickelbackbiljett över…
Allt kändes konstigt, och jag visste inte riktigt hur jag skulle göra. Hon hade iaf svart hår och en svart/vitrandig tröja samt jeans på sig, och hon går precis bakom gubben i röd tröja till vänster på bilden.
Kärlek vid första ögonkastet? Hell no, men hon såg ju rätt bra ut, så jag ångrar verkligen att jag inte ens sa nåt. Skit samma om hon inte ens svarat/varit totalt ointresserad. Bara jag hade vågat göra nåt istället för att (som vanligt) fega ur och välja det enkla alternativet. Det hade behövts som moralhöjare samtidigt som det faktiskt fanns en 2 procentig chans att hon ev. kunnat följa med på konserten. Nu tittade hon inte ens på mig under hela resan (jag kollade dock rätt friskt :P), men som sagt: Jag borde ha vågat för en gångs skull. Hade det blivit skitpinsamt och hon toknekat så hade jag iaf aldrig träffat henne igen.
Nu blev det inget av det, och jag fegade ur igen. Kaustis typiska egenskap nummer 1: Han väljer alltid den enkla vägen.

Jag skrev tidigare att planet var försenat. Vi landade ungefär 16:30 lokal tid. Det var 25 minuter senare än vad jag planerat. Illa. När sen kön till passkontrollen var enorm så började paniken komma. Stressen till tåget var total, ni ser på bilden hur fort jag springer.

Jag hade satsat på att hinna med tåget till Londom klockan 16:30. Det sket sig. Inte hann jag med 16:45-tåget heller. Så 17:00 startade resan mot Liverpool Street i centrala London. Den randiga flickan satt även på tåget, men inte i samma vagn. Jag fegade ur igen.

Det var faktiskt väldigt skönt att bara sitta på tåget och bara finnas. Jag tittade på den skittråkiga naturen som svischade förbi och bara njöt.

Väl framme vid Liverpool Street var stressen ännu värre. Konserten började släppa in folk 18:30, och klockan var nu 17:49. Jag letade snabbt som ögat reda på en taxi: ”How mush vill it kost to get to this adräss? Hau lång vill it tejk?” frågade jag samtidigt som jag gav honom en lapp med hotellets adress. ”15-20 pounds, and with this traffic approximatley (stava det jävla ordet den som kan) 30 minutes. I think you will get there faster with the underground though”.
Skitskitskitskitskit. Klockan är nu 17:51 och jag måste vara på hotellet så fort som möjligt. Jag tar väl tunnelbanan då. Får försöka ta mig fram bland alla människor på nåt sätt.

Problem 1 med Londons tunnelbana: Jag har ingen biljett.
Problem 2 med Londons tunnelbana: Kön till biljetterna är 5 minuter lång. Jag har inte den tiden. Har dock inget val så jag väntar.
Problem 3 med Londons tunnelbana: Jag hittar inte för fem öre.

Jag fick en karta över Londons tunnelbanesystem av turistinformationen iaf. Han ritade ut dom viktigaste punkterna för mig. Liverpool Street var där jag befann mig. Jag skulle åka till Tower hill och där byta till Tower Gateway (150 meter gångväg) och därifrån åka till Blackwall.
London är stort, så det är svårt att få en riktig bild på hur jag åkte, men ni kanske förstår på den där bilden iaf.

Efter att ha virrat runt i 25 minuter hittade jag tack och lov. Tacka gubben som sålde pajer för det! Jag fattade inte riktigt hur tunnelbanetågen fungerade, men han förklarade sjukt bra.
Insläppet till konserten börjar just i detta ögonblick, och jag sitter på tunnelbanan påväg till hotellet. ”Fack!” som man säger i England.

Efter att ha hoppat av tunelbanan på rätt ställe och irrat runt lite där så hittade jag äntligen till hotellet! Jag kliver in och möts av en stor reception som var vansinnigt stilren. Lite kärlek där.
Betyg på receptionen: [!][!][!][!][!2]
(Bilden är dock fusktagen i efterhand, nämligen på morgonen när jag åkte, eftersom jag hade lite för bråttom när jag anlände)
Killen i receptionen var så vansinnigt underbart serviceinriktad. Jag förklarade att jag hade lika bråttom iväg som en jude i koncentrationsläger (opassande skämt, förlåt) och han förstod. Lämnade väskan till honom och frågade om det fanns något brev till mig som väntade i receptionen. ”Here you go sir” sa han samtidigt som han gav mig kuvertet.
Sir!!! Han kallade mig sir! Jävlar vad viktig jag kände mig
”Tank jo” skrek jag samtidigt som jag sprang ut till taxin utanför.

Biljetten!

Nu måste jag komma med lite klagomål här. Jag bokade just det här hotellet för att det låg ”800 meters from O2 Arena”.
Jo tjenare. Och jag bor i Australien.
Hotellet låg på ena sidan Themsen (den där stora floden som går genom London) och O2 Arena på andra sidan floden. Så dom där 800 metrarna var alltså fågelvägen. Och jag kan varken flyga eller simma som en Gud, så jag fick helt enkelt ta taxin. Och den vägen var INTE 800 meter kan jag säga er.
Eftersom allt vatten var ivägen fick taxin lov att åka en jävla omväg. Eller så ville han bara ta en omväg för att tjäna lite extra pengar… Ni ser på kartan ungefär hur vi åkte.
Det hade ju gått betydligt fortare att åka tunnelbanan, men stationerna efter Blackwall var avstängda för reparationer :<
20 minuter tog det att åka dom där ”800” metrarna. Inte bra. Jag kom fram till arenan klockan 19:20, 50 minuter försenad

Fortsättning följer…

London
DEL 1: Du läser den just nu
DEL 2: Konserten
DEL 3: Hotellrummet + lite annat
DEL 4: Den officiella ”Gör vad du vill”-dagen
DEL 5: London: Indien, England och sängen”