Medlemsskap beviljat!
Titta noga nu: 860406-024. Vilka magiska siffror! Det är mitt golf-ID, alltså mitt id på golfbanan. Otroligt vackert!
Jag blev alltså medlem på Dalsjö Golfklubb igår. Det innebär att jag nu kan spela 1337 golfrundor på den banan helt gratis nu. Efter en smakfull engångskostanad på ynka 3000 kronor så blev jag fullvärdig medlem i klubben. Jag började min karriär med att sänka mitt HCP från 99 till 36, en okej sänkning med 63 slag.
Detta utan att spela en enda runda. Så bra är jag alltså, jag behöver inte ens spela för att sänka mitt handicap med 65%:
Efter denna global-domination (Jakes fina uttryck) så begav jag mig ut på banan för första gången. Klockan var 21:00 när jag tog fram drivern. En träfärgad peg tröcks ner i marken och en Callawayboll placerades ovanpå denna. Sen intogs golfställningen: Baken ut, benen lite lagomt isär, armarna bildade en triangel och vänsterfoten placerades lite till vänster om bollen. Då var det alltså dags, premiärslaget på banan!
När jag tidigare under veckan stått och övat med drivern på rangen så har mina slag hamnat ungefär lite överallt. Inget riktigt sikte, men bollarna har i alla fall inte stuckit iväg bakåt. Nervositeten var enorm, det åkte ju förbi bilar lite då och då, men jag väntade rutinerat tills ingen såg mig…
Jag lade fokus på bollen, höjde klubban, tog i sådär lagomt mycket för att sen avsluta med en sving som hade gjort Tiger Woods avundsjuk. Bollträffen var klockren och bollen……. den flög både rakt och långt 
Tiger var chockad
Chocken går inte att beskriva med ord. Jag stod kvar där och bara beundrade slaget. Himlen var magiskt lilarosa, och bollen syntes klockrent hela vägen från utslagsplatsen.
Det där slaget var, med tanke på förutsättningarna och utsikten, garanterat det bästa golfslaget jag slagit i hela min karriär.
Så var det då dags för det andra slaget. Viktig information angående mitt golfande: Jag slår ungefär lika långt som en sjuåring med förlamade armar. Eller som min medgolfare (mer info kommer) sade ”Det krävs typ en sjuårings styrka för att slå 200 meter”… Jo, tack för den ditt svin 
Nu hade jag placerat utslaget så att jag hade ungefär 150 meter till greenen. För Jake är det ungefär en järn 9:a, men han slår låååångt också. Jag var sådär precis på gränsen… Skulle en järnfyra klara sig över? Nu var det såklart ett äckligt vattenhinder mellan mig och hålet också… Krångligt det här. Som om inte det vore nog så låg bollen på ett ganska jätteblött ställe. Följden av detta blev att mina skor sjönk ner ca. 1 cm i geggan.
Inför slag nummer två
Jag är rätt dum i huvudet när det kommer till sånahär beslut på banan. Är det 180 meter fram och jag bara har en putter med mig så försöker jag i alla fall nå fram – det kan ju lixom funka. Även om man typ som mest kan nå typ 30 meter med puttern (om man peggar upp och tar i utav bara h-vete).
Jag bestämde mig i alla fall för att chansa på att nå greenen på 2 slag. Det var ju schysst odds – 50/50 lixom. Så jag halade fram järnfyran, grävde ner mina vita fina skor i geggan, tog i allt vad jag kunde och……. skickade fram bollen ungefär 15 meter 
En jättemiss kanske ni tänker då? Inte då. Mitt undermedvetna, vi kallar det Jörgen, visste att jag inte skulle nå fram, så mitt i svingen så tog Jörgen helt enkelt över min kropp och fixade så att jag istället för att träffa vattenhindret helt enkelt fick ett jätteläge att slå tredje slaget. Mycket bra Jörgen!
Jag spelade dock som en sopa därifrån, och slutade första hålet på 6 slag – precis som jag skulle spela för att hålla mitt handicap. Dock var jag lite besviken, det kändes så bra efter första slaget 
Jag slapp i alla fall vattenhindret – tack Jörgen
Nästa hål var ett par 3. Där besökte jag båda bunkrarna innan jag slutligen kunde sätta bollen på 6 slag. Totalfiasko. Sen träffade jag en gammal innebandypolare, Mattias Hagman, på banan.
Han och hans polare (”en sjuårings styrka”-tomten :i) var ute och gick en runda, men eftersom dom var 2 så gick det lite långsammare för dom. Så dom bestämde sig för att släppa igenom mig (Hagge visste nog inte att det var jag då). I alla fall vinkade han åt mig att slå förbi dom, dom tog skydd bakom en kulle ganska snett till höger om utslagsplatsen. Jag laddade på drivern, och skickade iväg bollen… rakt emot dom 
”FOOOORE!” skrek jag samtidigt som skämdes som en hund ![[?]](https://kausti.com/blogg/wp-includes/images/smilies/icon_rolleyes.gif){kind=icon}
Jag traskade fram dom där 170 metrarna och frågade dom hur det gick. Bollen hade stannat 7 meter bredvid dom Heja.
Jag gick i alla fall resten av rundan med herr Hagman och Jon, och det gick helt okej. Jag slutade på 20 poäng efter 9 hål, alltså lite bättre än vad jag behövde. Jag klarade av att behålla bollen hela rundan också, men slog bort en provisorisk boll istället. Men en boll borttappad på 9 hål, det är helt okej.
Betyg på första golfrundan på Dalsjö: [!][!][!][!2][!/]
Dom blänkte så fint, och dom var otroligt mycket lättare än mina gamla grafitklubbor. Jag blev nästan tårögd och funderade på att gifta mig med klubborna... Hmmm...
Efter att ha slickat, smekt och gosat med klubborna i typ 15 minuter så bestämde jag mig för att sova middag. Annars fanns risken att jag skulle börja försöka producera barn med klubborna – så snygga var dom. Jag däckade inom 5 minuter, och vaknade inte förrän Jake kom in i sovrummet med kameran i högsta hugg. Fanskapet hann ta ett kort också tror jag. Jag rullade halvt medvetslös ur sängen och vi begav oss till golfbanan.
På vägen stannade vi till på världens hemligaste Ica också. Har aldrig sett att det funnits (fast jag åkte förbi 20 gånger typ). Tufft med ett FBI-Ica ju 
