Första natten på båten har varit… outhärdlig. Jag har sovit kanske 2 timmar fördelat över 10 korta blundar. Antar att det krävs lite anpassning för att kunna sova i en säng som rör sig såpass mycket att man tror att man ska ramla ur när som helst.

Men frukosten serverades 07:00 för att vi sen, vid 08:00 skulle kunna ta oss in till vår första landstigning på ön Genovesa. Vi fick vada in så efter att ha borstat bort en miljard sandkorn från fötterna fick vi på oss strumporna och kunde ta sikte på öns djurliv istället.

Ön har ett antal fågelarter som är bosatta, eller endast går att finna, på just den här ön. Tyvärr är jag inget fågelgeni och hade heller inte orken att ta in allt som vår guide Fabian pratade om när det gällde fåglarna, så artbestämmandet får ni stå för själva.

Det fanns en hel mängd med små fågelbäbisar som var fluffigare än det fluffigaste duntäcket du någonsin sett.

Här fanns även den, jo den heter faktiskt, rödfotade boobien. Den har även en släkting som är blåfotad, men oklart om den finns på den här ön dock.

Här ser ni en av alla dom tiotals olika sorterna av finkar som finns på ön. Den här dansar lätt runt på kaktusarna och käkar av dess saftiga… kaktuskött?

Fåglarnas näbbar har verkligen helt sjuka färger här.

Jag vet inte riktigt om det syns på den här bilden eller ej då min laptops skärm visar färger ungefär lika bra som en TV från 1961, men näbben på dom rödfotade boobiesarna var verkligen babyblåa och rosa. Makalöst vackert!

Men det som överraskade mig mest med Genovesa var att fåglarna gör såna roliga läten. Jättesvårt att förklara i text, men dom skränar inte som fiskmåsar utan kommunicerar med knäppanden, brölanden och alla möjliga konstiga ljud. Fascinerande och väldigt oväntat.

Här ser ni hur närgångna fåglarna är med människorna. Det kommer sig dock tydligen inte av turismen att fåglarna är så här okej med närkontakt utan helt enkelt att fåglarna aldrig haft några naturliga fiender eftersom Galapagos ligger såpass ”off” som det gör.

Försöken till selfies med fåglarna gick dock sisådär. Dom spelade extremt svåra och ville inte visa upp sin blåa näbb, och när dom väl gjorde det hade man redan fått syn på nån annan ball fågel man ville fotas med. För att inte tala om min ”45-årig amerikansk gubbig golfspelare”-look.

Här ser ni en babyfågel med sin mamma. It’s so fluffy I’m gonna diiiie!!!

Naturen var annars även den riktigt vacker.

Sen fanns det så klart delar av naturen och djurlivet som inte var lika vackert. Som den här fågeln t.ex., den såg ut att lida av en mindre utvecklingsstörning när den stod där och ”gulpade” med halsen utan att göra ett enda ljud.

Vi fick även se vattenleguanerna som finns på den här ön. Dom är små eftersom tillgången på mat enligt vår guide inte är speciellt god här. Mer mat = större djur. Mindre mat = mindre djur.

Ännu en fågelart som ser lite skojig ut.

Hela turistgruppen samlad. Vi hann bli några till igår kväll vid middagen så vi är nu 16 personer totalt på båten.

Inte ens sjölejonen på ön bryr sig i människorna som kutar runt och tar bilder med dom. Helt sjukt vad orädda djuren är. Fåglarna kan man som sagt komma jättenära, vi snackar 5-10 cm, men sjölejonen säger ifrån vid typ 1 meter.

Tempot här är annars sinnessjukt högt. Vi körde en promenad på drygt 2 timmar på förmiddagen, och klockan är nu 13:21 och vi har redan även hunnit med ett snorkelpass. På eftermiddagen kör vi ännu ett snorkelpass och efter det en till promenad till fots. Och jag som knappt orkar gå till kylskåpet hemma för att hämta en öl… Hur ska detta gå?

Även snorklingen bjöd på magiska upplevelser. Det fanns hur mycket fisk som helst och det var som att simma i ett jättestort akvarium ungefär.

Vi hann även se en rocka simma förbi, och vi fick även se en livs levande hammarhaj! Jag fick tyvärr inte med den på bild, men det var då bland det sjukaste jag sett i mitt liv. Stor var den också, 1,5 – 2 meter lång ungefär.

Här ser ni bilden som en av våra Nya Zeeländare tog när dom simmade ner till hajarna och som jag sen fick kopiera över till min dator. Simma med en hammarhaj, bland det coolaste jag varit med om i mitt liv!

Två nöjda snorkelturister!

Ett tips till er som läser detta i hopp om att få besöka Galapagos nångång i framtiden: om ni reser under den ”kalla” perioden som ligger kring oktober, se till att hyra en våtdräkt inne i stan innan ni åker ut till båten. Vissa båtar har nämligen inte några våtdräkter att hyra ut och jag kan säga att efter att ha sett det brittiska parets gåshud under vattnet så är det nog inte jätteskönt att snorkla utan våtdräkt här…

Hittills har dagsutflykterna på Galapagos varit långt över förväntningarna, och då har det knappt gått 24 timmar sen vi klev ombod på båten.

Eftermiddagen bestod sen av ännu mer snorkling, där höjdpunkten var mötet med det här, något lillebrors-lika, sjölejonet som bara låg och degade på klipporna. Själv rockar man den slickade ryssluggen likt det proffset man är.

Jag har annars märkt att det är helt omöligt att få ner alla uttryck härifrån i text inom en rimlig tid. Vi går upp 07:00 och äter frukost, åker på två utflykter på förmiddagen som är mellan 1 till 2,5 timmar långa per styck, äter lunch, två utflykter till som är lika långa på eftermiddagen och efter det är det middag. Tempot är betydligt högre än vad jag förvänade mig och det tar knäcken på en när man inte fått sova ordentligt heller.

Sista utflykten för dagen var till en annan del av Genovesa. Där fick vi se ännu fler fåglar, här ser ni den blåfotade boobien och den rödfotade diton till höger. Cowboysar-Kausti ser mycket belåten ut, inte varje dag man får se två boobies ute i det fria…

Vi fick även se flera sjölejon.

Det finns en ”unik pokemon” per ställe vi besöker. Ett unikt djur som är det ”svåraste att se” och igår var det hammarhajen. På den här ön var det istället den här ugglan. Den är tydligen en sådan uggla som springer in i bergssprickor, hålor med mera för att jaga sina byten. En riktigt bra dag kunde man få se 2 stycken, vi såg 3.

Min gissning är att guiden överdriver svårigheten att få se djuren en aning…

Galapagos har verkligen lvererarat och jag ser fram emot morgondagen likt ett barn ser fram emot julafton!

Ibland så… ja, ibland går det som så att man klantar sig. Vi hade ju bokat vår kryssning ”on Tuesday” vilket dock inte alls visade sig vara fallet. Vi hade bokat vår resa fel dag, tack och lov var det en dag senare och inte en dag tidigare än vi trott. Efter att ha väntat i över 2,5 timmar på en båt som inte dök upp igår så fick vi hjälp av en väldigt trevlig dam från resebyrån Moonshine Travel. Oklart om Moonshine där handlar om den amerikanska hembrända spriten eller vanligt månsken, men kanske blandas båda två på deras resor? I alla fall så kom vi fram till att vi fått fel dag, men inte fel datum, av resebyrån vilket innebar att vi fick en extra dag i Puerto Ayora.

Det innebar att vi mest försökte återhämta oss från paniken och stressen som misstaget med datumen hade inneburit så det finns inte så mycket att rapportera från dagen.

Så vi hoppar fram en dag, till den riktiga först kryssningsdagen istället! Vi hade då bokat vår resa med yachten Floreana som var en av dom få båtarna som passade vårt schema, innehöll 8 kryssningsdagar och som funkade för vår prisnivå.

Vi anlände vid kanalen vid Baltra/Santa Cruz i god tid innan påstigningen på Floreana och vid 12-tiden döl en gummibåt upp som körde oss ut till ”moderbåten” som stod lite längre ut i vattnet.

Ja, jag vet. Vi måste prata om min hatt. Jag är inte helt nöjd med den ”tyska cowboysar-looken” men efter att ha bränt mig lite smått i pannan/hårbotten den första dagen trots att himlen täcktes av moln precis hela dagen så insåg jag att jag hellre ser ut som en Hans-Jürgen på chartersemester än att tvingas avbryta en av mina livs coolaste resor för att jag bränt sönder valfri mjukdel på huvudet. Så jag får köra på den här looken nu, för om det är någonting som är tyskt så är det uttrycket ”funktion före form”.

Båten gav ett stabilt första intryck, storleken var helt okej samtidigt som den såg fräsch ut. Men hur är då hytterna? Vad får man för drygt 13 000 kronor spritt över åtta dagars kryssande?

Hytten är faktiskt över förväntan, vi har ett fönster ut mot havet och storleken är väl såpass stor som man kan förvänta sig. Om ni någonsin åkt finlandskryssning så är hytten som en finlandskryssningshytt där man tagit bort ena sängparet, ganska exakt så. Det är dock inga problem med att få plats och dessutom kommer man ändå spendera större delen av resan med att vara på dagsturer.

Obligatorisk hytt-selfie!

Toaletten känns, som Marlene utryckte det, ”som att vara på husvagnssemester” och den har även dusch med varmvatten. Överlag är hytten, toaletterna, båten och allt därikring väldigt fräscht och jag ser inga problem med att spendera åtta dagar ombord här.

Det som ingår i kryssningen är boende, mat, dagsutflykter och gratis vatten/te/kaffe. Vill man köpa alkohol eller läsk kan man göra det i baren mot en extra kostnad, oklart är dock ännu prisnivåerna där.
Maten är även den stabil, ska jag försöka jämföra den med någonting så är det väl skolmatsal+ vilket alltså innebär att den är ungefär som skolmaten, men snäppet bättre.

Det här betyget är preliminärt då vi ännu bara ätit en enda måltid. Återkommer med närmare rapportering.

Dagens buffé bestod av tonfisk, ris, sallad och dom godaste oliverna jag käkat i hela mitt liv. Herre min skapare vilken mustighet dom bjöd på. Maten i sig var som sagt okej, men ingenting speciellt. Man kan ju boka andra båtar för 5 000+ kronor mer (sista minuten, bokar du i förväg så räkna med 15 000+ extra) än vad vi gjorde och få en förstaklassbåt, antagligen är maten bättre där men ärligt talat så ser jag personligen ingen vits med det.

Vi fick efterrätt också! Melon och burk-ananas. Två av tio ”Halv åtta hos mig” i betyg. Lite mera kärlek kunde kocken väl ha lagt ner på det här?

Båten har ett antal avdelningar. Båten är liten, man kan gå runt alla ytorna på typ 1,5 minuter men det finns ändå mer än gott om plats för 16 personer (vilket är max vad den här båten tar). Vi är idag typ 13 pers ombord tror jag och innan resan gissade jag att vi skulle få se följande personer ombord:

Ett asiatiskt par – det har vi ombord, dom är från Sydkorea och heter Ha och Kim. Dom är inte mycket för långa namn därborta.
En singelresande – Vi har minst två. En israelisk tant och en amerikansk affärsjurist.
En ”Farmen-Kristina”-lookalike som röker – Vi har en, dock röker hon inte
Ett europeiskt par – Vi har ett engelskt sådant samt tre tyskar som är lite oklara om dom kör nåt slags triangeldrama eller om dom bara är kompisar
Sen har vi även ett amerikanskt och ett franskt par också.

Nästa avdelning är den övre ”samlingsdelen”. Där samlas vi, likt dagisbarn, när det är dags för utflykt. Här är det alltid skuggigt, men det är faktiskt såpass kallt när det blåser att man inte gärna ligger där och degar mer än nödvändigt.

Vår guide heter… det har vi inte riktigt lyckas snappa upp, men å andra sidan är han sjukt trevlig så man behöver aldrig hans namn. Han är officiell guide här på Galapagos, någonting som man måste vara för att få ha tillåtelse att gå i land på många av öarna som vi kommer besöka.

Marlene köpte med sjösjukepiller hemifrån Sverige innan vi åkte, och vi har även fyllt på förrådet här på Galapagos innan vi klev på båten, och efter att ha tagit mitt första piller så slog det in ganska precis lagom tills dess att guiden började köra sin info under lunchen om vad vi skulle göra för dagsutflykt. Jag gick från pigg och alert 12-åring till ett stadie som kändes som att jag hade en yllekofta i huvudet. Hela känslan påmindre lite om att ha en halvgenomskinlig vit virkad tröja framför ögonen och jag blev dödstrött. Om ni vet hur det känns när det ”glittrar” för ögonen när man reser sig upp för snabbt så var det ungefär så det kändes, fast ”glittret” var tjockare yllesnören.

Betyg på sjösjukepillren: med tanke på att vår första utflykt visade sig vara på fastlandet av alla ställen så får pillrena hittills en av fem kaktusar i betyg.

Vår första utflykt på kryssningen blev då ett ”tortuga crossing area” som heter El Chato Ranch. Där finns vilda jättesköldpaddor som lever fritt, käkar gräs och överlag har det najs.

På vägen dit mötte vi på vår första teenage mutant ninja turtle, han hade stolt parkerat sin feta stjärt mitt på vägen där vi skulle åka. Så vi fick glatt vänta på att han skulle bli klar och sen gå av vägen.

Det här stället vi besökte var annars riktigt häftigt. Det är en del av jättesköldpaddornas vandringsled i jakt på parning och färskt vatten. Just färskvatten är en bristvara på ön och det har t.ex. i år fallit endast totalt 200 mm regn på Galapagos södra delar. Antalet regndagar har varit två stycken.

Sköldpaddorna är annars väldigt obrydda av människor, om det har att göra med att sköldpaddorna aldrig haft en naturlig fiende här eller för att turisterna varit alldeles för närgångna en längre tid lämnar jag osagt.

Men det fanns någonting otroligt rogivande i att stå där och se sköldpaddorna tugga i sig av gräset framför sig. Det är svårt att beskriva, men deras mumsande gick liksom en sådan takt som samhället i Sverige i stort borde ha. Ingen stress, bara långsamt ätande och ibland några kliv framåt eftersom… gräset är grönare lite längre fram?

Här ser ni en av fransmännen som fick sig en riktig naturupplevelse när han satt där och fick ett romantiskt moment med sköldpaddan som, på eget initiativ, närmade sig närmare än dom 2,3 meterna som annars var gränsen för hur nära sköldpaddorna man fick gå.

Försök till selfie med en jättesköldpadda som inte var så sugen på att vara med på bild.

Obligatorisk egen cowboysar-selfie med jättesköldpadda också. Hans-Jürgen ger hatten 4 av 5 Olivier Bierhoff i betyg.

Visste ni förövrigt att jättesköldpaddorna inte kan simma? Däremot flyer dom om man slänger dom i vattnet. Det enda problemet med det är väl att dom väger typ 100 kilo, lite beroende på ålder och storlek då.
Just åldern och storleken hänger annars ihop för sköldpaddorna. Ju större, och slätare, skal desto äldre.

Sköldpaddorna kan även klara sig utan mat i över ett år och vatten klarar dom sig även utan i upp till 14 månader enligt vår käre guide Fabian. Jag har alltså fått hans namn nu när vi käkade middag.
Skalet sköldpaddorna har är gjort av ben och täcks av ett skal av nagel-liknande material.

Men jag får verkligen säga att det var längesedan jag upplevde någonting såpass rofyllt som att stå och titta på dessa dinosaurieliknande djur äta gräs.

Själva besöket på dinosau… sköldpaddsvandringsleden höll på o ungefär 1,5 – 2 timmar vilket för egen del var rätt lagom…

Efter det tog bussen oss tillbaka till kryssningen. Där väntade middag, och efter det lite småkrystat socialiserande med dom andra resenärerna på båten. Nu ligger vi i hytten, dödströtta, och laddar för morgondagens äventyr. Då står snorkling på schemat!