Sydamerika 2016

  • Sydamerika 2016

    Sydamerika 2016, Quito – Extremsport, tauren-dansande och lite mindre andningsproblematik

    2016-10-01-06-03-15
    Flyget igår var en sån där riktig mastodontresa. Taxin ut till Arlanda rullade hemifrån 03:40, jag och Marlene tänkte dygna inför detta men kände att ”näh, vi kan testa att sova i typ en timme. Det låter som en bra idé!”. Det gick inte riktigt såpass smidigt som vi tänkt oss och vi vaknade i ett halvt hjärndött zombietillstånd, Marlene uttryckte känslan rätt bra: ”Kan man ringa Ecuador, sjukskriva sig och sen säga att man kommer på tisdag istället?”

    Den första delen av resan till Ecuadoe gick via Frankfurt, den delen tog drygt 2 timmar. Sen väntetid i 2 timmar på flygplatsen och efter det satte vi oss på planet mot Panama City vilket var nästa mellanlandning. Den delen av resan skulle ta 11,5 timme men vi blev försenade en timme.

    2016-10-01-14-18-40
    Vi fick en jäkla massa käk under resan, först var det en liten påse med salta kringlor och dryck till det, sen serverades lunch (biff nånting) som ni ser på bilden nån timme senare. Riktigt gott faktiskt och bjuder dom på öl så blir Kausti så klart alltid på bra humör. Efter det fick vi även ett mellanmål till och sen även pasta till middag.

    Jag själv laddade ner en sisådär 15 nya spel på mobilen innan jag åkte så jag hade underhållning så det räckte och blev över. För egen del var flygresan över Atlanten faktiskt riktigt behaglig och på en skala från 1 till 10 där ett är ”Jag är dement och har därför inget minne av resan” och tio är ”Den här resan var värre än att själv ta en slagborr från Bosch

    gsb-13-re-9787
    och med hjälp av den amputera en tand i timmen utan bedövning” så skulle jag nog betygsätta den här resans påfrestningsnivå med en stabil trea. Inte alls farligt och för er som ska flyga nån långflygning så rekommenderar jag er att ladda ner Score Hero eller MMX Hill Climb. Sjukt bra spel som håller en upptagen bra länge.

    2016-10-01-21-54-40
    Marlene däremot, hon är en alldeles fantastisk ung dam men nog lider hon stundtals av temporär ADHD. Här ser ni till exempel hur hon roat sig med att montera fast sin nackkudde på mitt huvud efter att hon insett att den ser ut lite som en turban och därefter tjoade hon ”du ser ut som en indier, du ser ut som en indier!” i ungefär en kvart.

    2016-10-01-23-08-09
    Sen somnade hon. Det är lite så hon funkar när hon är uttråkad, antingen är hon ”all over the place”, ska kramas, ha sitt ansikte max 4 millimeter ifrån mitt och vara ”myyyyysig”. Sen när hon tröttnar på att härja runt så somnar hon.
    Samma fenomen kan observeras när fröken Andersson fått i sig socker också. Hon går från att vara uppfostrad och ordentlig till en femåring med myror i brallan.

    Men nog är hon fantastisk den kvinnan, fem av fem portioner köttbullar med mos i betyg. Och köttbullar med mos är någonting av det bästa jag vet ska ni veta. Så bra är hon.

    Flyget till Quito var annars en intressant upplevelse. Även fast resan ditintills gått bra så var man så klart sliten och trött. Inte blev det bättre då när ungen bakom oss slog på nåt jävla iPad-spel med musik som lät som att den kom direkt från valfritt stressande barnprogram för att sen börja storböla samtidigt som musiken fortsatte spela. Då blev man rätt irriterad, Marlene började spana efter nödutgångar för att helt enkelt hoppa ut.
    2016-10-01-22-19-28
    Vi landade sen i Quito precis i tid och passkontrollen med mera gick hur enkelt som helt. Vi väntade på väskorna såpass länge att Marlenes väska var den absolut sista väskan som kom ut på bandet, men vad gör det när man har 7 veckors semester framför sig?

    Taxin in till hotellet kostade 25 dollar och hotellrummet visade sig vara hur bra som helst. Dock var det svinkallt därinne när vi kom fram och väderleksprognosen visade att det skulle bli 9 grader kallt under natten. Lite problematiskt, men ännu mer problematiskt var att duschen hade ett duschtryck som var såpass dåligt att det inte ens hade imponerat på en 85-årig man med extrema prostataproblem. Inte så najs, men sen visade det sig att varmvatten saknades också.

    Vi löste det genom att helt enkelt däcka i sängen efter mer än 24 timmars resande, varav typ 3-4 varit sömn.

    2016-10-02-09-46-13
    Vi vaknade dagen efter och var ändå hyfsat utvilade. Ingen riktig jetlag att tala om. Eller hyfsat utvilade… ADHD-Marlene var som vanligt överpigg och bjöd på en riktigt imponerande tolkning av taurens dansmoves under tiden som jag gjorde mig redo. Folk som känner Marlene kommer tro att det här är överdrivet, men det är faktiskt helt sant.

    Vi hade egentligen tänkt försöka boka en Galapagos-kryssning under vår första dag i Quito eftersom vi har vårat flyg till Galapagos bokat för morgondagen, men alla resebyråer har tydligen stängt på söndagar så av det blev det inget. Istället tog vi sikte på ett shoppingcenter i stan för att inhandla ett paraply med mera, men på vägen dit råkade vi gå förbi en park vid namn La Carolina Park. Och vilken park sen!

    2016-10-02-10-49-18
    Det fanns en skate-del som var säkert 500 meter lång…

    2016-10-02-10-57-58
    … det fanns en hel cykelbana…

    2016-10-02-11-04-09
    … dom hade flertalet basketplaner…

    2016-10-02-12-24-02
    … ett antal konstgräsplaner…

    2016-10-02-12-25-35
    … en massa lekparker…

    2016-10-02-12-27-11
    … och till och med ett parkerat flygplan!

    2016-10-02-12-31-47
    Sen hade dom en löparbana som gick runt hela parken…

    2016-10-02-12-46-40
    … och en lång konstgjord vattendel där man kunde hyra trampbåtar…

    2016-10-02 13.05.19
    … och folk spelade t.o.m. bubbelfotboll också. Ecuadorianerna verkar överlag vara ett extremt aktivt folk, när man tittade på fotbollen som spelades var det inte bara ungarna som spelade utan alla var med. Såg till och med en av morsorna som stod i mål när en av dom vuxna männen sopade på ett stenhårt skott.

    2016-10-02-12-57-06
    Jag och Marlene är dock inte riktigt lika hurtiga här. Quito ligger nämligen 1.33 Kebnekajse, eller drygt 2 800 meter, över havet vilket gör att luften här är påtagligt tunn. Den är såpass påtaglig att man stundtals får andningsnöd bara av att andas. Ni vet om ni hållt andan så länge ni kan och sen inte kan hålla er längre? Den här känslan man får då av att ”ha för lite luft”. Så känns det här ibland bara av att man andas normalt.
    Att promenera och prata samtidigt är väldigt påfrestande och jag har märkt att när jag säger någonting och måste upprepa mig för att Marlene inte hörde vad jag sade så får jag flåsa som fasiken när jag sagt meningen igen. Man har liksom inte plats för att säga en massa långa meningar hela tiden, då får man flåsa på likt en tjockis som sprungit till Hemmakväll för att köpa godis klockan 21:55 för att återfå kontrollen över andningen igen.

    Det är dock inte så farligt nu när man kommit in i det, men det är extremt märkbart vilken skillnad det är mot Sverige.

    2016-10-02-12-52-53
    Parken bjöd även på en uppvisning av några riktiga dårar som åkte i ramperna. Dom spelade hårdrock, gjorde tricks, bakåtvolter och gud vet vad. Och dom såg inte unga ut heller, typ närmare 40 än 20 var dom i alla fall definitivt.

    2016-10-02-12-59-44
    Även grabbarna som hade BMXer stajlade och bjöd på tricks som man stundtals trodde skulle innebära en garanterad förlamning så som dom hoppade. Oväntat men kul underhållning och det verkar verkligen finnas en stark extremsportskultur i landet baserat på det vi sett hittills.

    Nu ligger jag här i sängen och flåsar likt en 140-kilos snubbe som precis sprungit uppför Eiffeltornets 1 665 trappsteg eftersom det tydligen är ansträngande att skriva på ett tangentbord. Men Ecuador levererar hittills, vi får se hur fortsättningen ter sig. Imorgon kliver vi upp ur sängen 05:00 lokal tid för att ta sikte på Galapagos.

    Avslutar med dom enda spanska orden jag lärt mig i Sydamerika hittills: la factura por favor!

  • Galapagos 2016,  Sydamerika 2016

    Sydamerika 2016, Galapagosöarna – Pappersarbete, en kryssningsbokning och butiksstrippande

    DSC_0004_thumb.jpg
    De senaste gångerna jag har varit ute och rest har jag verkligen börjat förstå vilken tur jag har haft i livet. Visst har man till viss del kämpat sig fram i tillvaron, men bara en sån sak som att födas i Sverige innebär att man automatiskt blir typ topp 10% i världen. Jag har tack vare detta fått möjligheten att göra många saker som många andra bara kan drömma om, och jag försöker verkligen vara tacksam för varje sekund jag får av dom här äventyren.

    Idag var det dags för ännu ett äventyr som inte bara är ”att besöka Sydamerika”, som om besöket på den här kontinenten i sig inte skulle vara en tillräckligt stor grej…

    DSC_0022_thumb.jpg
    Men jag och Marlene hade i alla fall på något magiskt sätt lyckats boka flygbiljetter till Galapagosöarna, och dessutom gjort det till ett riktigt pangpris. Att vi behövde kliva upp 05:00 var ingenting som störde oss, jetlaggen finns nog där i ryggmärgen nånstans, och 05:00 här motsvarar då 12:00 i Sverige vilket då alltså är en lysande tid att kliva upp.

    DropboxChooserAPI_DSC_0027
    Flygresan till Galapagos var en lite märklig sådan, vi mellanlandade i Guyayaquil (oklart om stavningen är korrekt, men ingen vet antagligen hur staden stavas så vem bryr sig egentligen?) som ligger på Ecuadors västkust och där fick vi sen sitta kvar på planet (!) i 40 minuter samtidigt som man städade ur det (!!) och släppte på nya passagerare.
    Mellan Quito och Guayaquil så var planet fyllt av mörkhåriga (alla är mörkhåriga här) lokalinvånare men efter mellanlandningen så byttes dessa individer ut mot tjocka tyskar, australiensare, britter och generellt väldigt mycket ljusare hårfärger.

    DropboxChooserAPI_insektsspray
    Intressant annars var att flygbolaget inför landningen öppnade alla bagagehyllor och sprutade in insektsspray för att förhindra att vi småfeta turister skulle släpa med oss nån ohyra som eventuellt skulle kunna utplåna hela ekosystemet på Galapagos.

    DropboxChooserAPI_DSC_0030
    Vi fick även lov att fylla i en lapp där vi lovade att vi inte hade några levande djur, plantor eller annat som innebar ett brott mot deras ”biosecurity laws”.

    DropboxChooserAPI_DSC_0032
    Första bilen på Galapagos!

    DropboxChooserAPI_DSC_0036
    Det första man får lov att göra när man kommer till Galapagos är att… betala inträde. Man får ställa sig i en kö och sen gå fram till diskarna som ni ser till höger på bilden.

    DropboxChooserAPI_DSC_0037
    Notera dock att om du någonsin tänker resa till Galapagos, och gör det med hoppet om att boka en sista minuten-resa väl på plats på någon av öarna, så måste du fylla i en till lapp… Det fick vi så klart ingen information om och vi fick dels betala 20 dollar per lapp, men än värre var att vi då gick från att vara typ först i kön till att hamna sist i kön – efter att ett till flyg kommit in.

    DropboxChooserAPI_P1030844
    Men väl inne i… på öarna?… så fick vi i alla fall hjälp av en engelsktalande guide som förklarade för oss hur vi kunde ta oss till Puerto Ayora som är ”huvudstaden” på öarna. Man tar gratisbussen från Baltra, som är flygplats-ön, och sen tar man enklast en taxi på andra sidan för 18 dollar. Vi delade taxin med tant från Australien så 6 dollar per person för 45 minuters taxiresa var inte så farligt.

    DropboxChooserAPI_P1030838
    Och det var här nånstans som man för första gången började skåda Galapagosöarnas naturliga skönhet. Vattnet var alldeles azur-blått, det var säkert 25-30 grader i skuggan och vi fick direkt se en del av vad djurlivet har att erbjuda. Vi hann se den blåfotade boobyn (ja, fågeln heter faktiskt så) och vi hann även se 3-4 jättesköldpaddor som gick vid sidan av vägen under tiden vi åkte över ön. Hann dock inte få bild på någon av sköldpaddorna då vår chaufför körde som om han hade snott bilen.

    p1030857
    Obligatorisk turistbild på en av dom lokala vägskyltarna. Tanten i baksätet (hon från Australien ni vet, inte Marlene) fnissade lite åt min japanska ”fotografera allt du ser”-inställning men det bjuder jag på.

    DropboxChooserAPI_P1030860
    Hotellet som Marlene hade bokat åt oss visade sig vara en riktig succe, charmigt som bara den, en jättetrevlig kvinna som ägde det och rummet var även det superfräscht.

    DropboxChooserAPI_P1030858
    Visst är 79 dollar ett rätt saftigt pris för att vara Sydamerika, men å andra sidan är Galapagos en riktig oas för blekfeta turister som mig så prisnivån här är mycket högre än på fastlandet. Så jag tycker absolut att rummet var värt sitt pris.

    DropboxChooserAPI_P1030872
    Vi begav oss sen ner till ”centrum” för att se oss omkring en aning. Där visade det sig att dom bland annat säljer nån slags lokal hummerliknande grej som är rejäl i storleken.

    DropboxChooserAPI_P1030873
    Min personliga favorit för dagen var annars sjölejonet som satt nere vid en av kajerna. Han visade sig vara en riktig linslus och poserade självsäkert i sin glans därnere vid vattnet.

    DropboxChooserAPI_P1030874
    Kom igen, kan ett sjölejon vara mer fotogeniskt än detta? Han vet t.o.m. hur man tar kameran. Proffs!

    DropboxChooserAPI_P1030871
    Noterbart är annars att jag inte hade några badbyxor med mig till Sydamerika. Alltså… jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag på något vis resonerade bort mina badbyxor från packningslistan. Sen resonerade jag även vidare som så att ”badbyxorna för 400 kronor är för dyra att köpa i Quito, jag köper ett par i Galapagos istället, där är dom säkert billiga” vilket då ledde till att vi fick gå runt i varenda souvenirshop i Puerto Ayora i Galapagos i jakten på ett par badbrallor åt mig. Slutligen fick då alltså, snudd på förudmjukad, stå i kalsongerna mitt i den enda butiken som hade badbyxor och där prova vilket av dom fyra paren dom hade i butiken som passade mig bäst. Inte helt genomtänkt där…

    DropboxChooserAPI_P1030876
    Det egentliga målet för dagen, förutom att ta sig över hit, var att försöka boka en av dom absolut viktigaste sakerna man kan göra på Galapagos – en flerdagarskryssning runt alla öarna. Vi hade tänkt oss att gå runt bland alla olika turistbyråerna för att se vilka som kunder erbjuda oss den bästa och billigaste kryssningen, men det visade sig rätt snart att det inte fanns sådär extremt många kryssningar att välja på under just dom datumen som vi ville ha.

    Vi hade bestämt oss för att vi ville ha en åtta dagar lång kryssning, i first class eller tourist superior (klassen under first class), med engelsk guide, varmvatten på båten och vi kunde tänka oss att ge 1 800 dollar per person om allt stämde. Då vi är på Galapagos i totalt 10 dagar så hade vi inte supermycket flex i vårat schema, och lägg sen till att båten vi tänkt ta var inne på service, så hamnade vi i ett lite halvdant läge.

    DropboxChooserAPI_P1030878
    Men tillslut fick vi tag i en åttadagarskryssning med båten Floreana för totalt 1 480 dollar per person. Det är tourist superior-klassen men priset var samtidigt ändå rätt överkomligt samtidigt som recensionerna för båten visade sig vara väldigt positiva när vi googlade båten väl tillbaka på hotellet. Om nu 13 000 kronor per person för en vecka på en kryssning kan ses som överkomligt.
    Samtidigt så är det här en ”once in a lifetime”-grej så vi lägger hellre lite extra pengar på en sån här grej nu än att köpa fyra drinkar per vecka i Stockholm under ett år.

    DropboxChooserAPI_DSC_0040
    Intressant är också att bolagen här är väldigt negativt inställda till kortbetalningar, som ni kanske ser på bilden är kontanter absolut att föredra. Enligt vad vi läste oss till innan vi åkte hit så kunde avgifterna på kortbetalningar ligga på över 10% och det blir rätt mycket pengar på en resa för 15 000 kronor. Så vi tog en bankomatrunda igår där vi tog ut så mycket pengar som vi kunde ur flera av stans bankomater. Totalt fick vi ut närmare 2 500 dollar vilket är en hyfsad hög med kontanter…
    Det visade sig även att turistbyrån tog en avgift på 18% (ja, arton procent!) för kortbetalningar vilket så klart är helt sinnessjukt.

    DropboxChooserAPI_P1030837
    Men för att ge ett perspektiv på hur mycket pengar vi betalade kryssningen med så kan ni här se 2350 av våra dollar i tjugodollarssedlar utspridda över sängen under gårdagen. Man kände sig lite som Pablo Escobar (om ni inte sett Narcos så se den på Netflix) när man samlade ihop pengarna i en flera centimeter tjock bunt, men känslan var inte helt bekväm i och med att 20 000 kronor ändå är en saftig summa pengar att i värsta fall bli rånad på. Pablo hade ju i alla fall AK47:or, en massa undersåtar med mera. Jag hade Marlene som eventuellt kunde skydda mig genom att skrika ”PLOCKA UPP TVÄTTEN!!!” åt eventuella överfallsmän.
    Så klart hände ingenting farligt dock och nu är resan bokad och klar!

    I övermorgon slår sjösjukan in, då lämnar vi Puerto Ayora för ett åtta dagar långt naturäventyr ombord på båten Floreana. Stay tuned!