Close
How hungry do I have to get to really start getting somewhere?

Det där citatet hörde jag av en riktigt talangfull ung kille
säga för några dagar sedan. Orden känns jävligt mitt-i-prick, så dom får inleda det här smått historiska inlägget.
Hur länge ska jag gå här hemma och släpa benen efter mig egentligen? När ska jag börja ta tag i mitt liv och framförallt: när ska jag våga ta mig utanför min comfort zone”?

Nu är det i alla fall spikat till 100%. Jag har berättat för morsan, jag har fixat pengarna jag behöver och det viktigaste är nu ordnat.
Jag har tänkt på det här i flera månader, men jag har aldrig riktigt vågat ta steget. Egentligen vågar jag inte nu heller och kanske blir det här karriärens största flopp. Det svaret får vi säkert om några månader.
I alla fall börjar det bli dags nu. Man kan inte bo hemma hos mamma hur länge som helst. Jag är ju snart 24 år gammal – ändå bor jag fortfarande hemma. Många skulle nog ha skämts om dom var i min situation, men det gör inte jag. Jag trivs hemma. Kanske är det det som är problemet…

Vanliga svenskar flyttar ju oftast hemifrån när dom är typ 18-21 år unga. Dom flyttar till en egen lägenhet, och oftast flyttar dom till en lägenhet som ligger i samma stad som dom alltid bott i. Undantaget är folk som ska plugga – dom brukar flytta lite längre än så.

Jag har hela livet försökt att inte bli en vanlig Svensson. Jag vet inte hur bra jag lyckats med det där, men faktum är att livet egentligen inte alls blivit som jag ville. Jag blev ingen vanlig kille, men jag blev inte heller den jag riktigt ville bli.
Idag sitter jag här i Borlänge helt ensam, egentligen helt utan vänner. Förlåt Jake, Imrell och Marcus, men faktum är att jag umgås med er tre sammanlagt typ 35 dagar per år. Det gör att jag oftast spenderar min tid helt själv – oftast framför datorn.
Egentligen gör det mig ingenting, jag trivs på sätt och vis inte med en massa människor omkring mig hela tiden. Visst hänger jag med lillebror och hans polare när dom gör någonting ibland, men det känns snarare som att jag är det femte hjulet där. Jag vill inte gärna tränga mig på. Fast nu tror jag inte dom tycker det heller, men det känns ändå som att jag inte riktigt passar in på något vis.



Hade jag varit en vanlig svensk ung man hade jag nappat på lillebrors erbjudande när han sa att det fanns jobb på Bahnhofs support som timanställd. Ett mail till hans chef, sen hade jag antagligen fått jobbet. Nu ska det påpekas att jag inte har någonting emot varesig Bahnhof, lillebror eller någonting sånt, men hade jag valt att gå den vägen hade jag fortfarande blivit kvar i min bubbla här hemma. Jag trivs för bra här för att våga förändra saker och ting så radikalt som jag egentligen behöver.

Det är lite därför jag har bestämt mig för att göra det här. Om 1 år är det tänkt att jag ska sätta mig i skolbänken för att slutföra min utbildning. När utbildningen sen är klar är det dags att söka jobb för att gå in för det till hundra procent. Jag kommer kunna kalla mig själv vuxen och jag kommer att assimileras in i den svenska standardmallen. Volvo, villa och … nej fan… absolut inte en vovve. Men jag kommer bli som alla andra. Kanske är det det ordet vuxen egentligen står för?

Jag är livrädd för att sitta där som 40-åring och prata med alla runtikring mig. Dom berättar om sina äventyr, om hur många flickvänner dom haft och om hur dom gjort både det ena och det andra. Själv kommer jag sitta där och lyssna förundrat samtidigt som jag försöker undvika frågan ”Vad har du gjort för roliga saker när du var ung?” med ett typiskt humoristiskt Kausti-svar.
Tänk att sitta där utan någonting annat än två Londonresor och 5 års datorsittande på meritlistan. Att ha slösat bort ”livets bästa år” på att inte göra någonting – mest för att jag aldrig vågade fråga den där tjejen om hennes nummer, för att jag inte vågade hänga med ut på krogen eller för att jag inte vågade göra någonting alls som sträckte sig utanför min ”comfort zone”.



Jag skrev det mesta av det här här inlägget innan jag berättat om det för någon här hemma. Lillebror frågade mig igår ”Vad var det för dröm du hade?” men jag vägrade svara. Jag vägrade svara eftersom jag var livrädd för att jag skulle hoppa av och fega ur det här också – precis som jag alltid gör när någonting känns för nytt och annorlunda.
Jag är verkligen livrädd för vad som kommer hända, det ska gudarna veta. Jag är livrädd för att behöva ha konstiga kläder på mig, för att inte kunna göra mig förstådd och att inte passa in. Men samtidigt är jag livrädd för att inte våga ta chansen den här gången – den kanske aldrig kommer igen.

Jag satt här framför datorn för några dagar sedan och funderade på vad jag egentligen gjort under mitt liv, eller snarare vad som händer den 30:e november när mitt jobb hos Helpdesk tar slut. Ska jag snurra bort min dygnsrytm och sova från 7-17 nu igen? Ska jag jobba, eller ska jag bara sitta mig igenom ytterligare ett halvår av mitt liv utan att egentligen göra någonting?
Jag kom fram till att det nog får vara slut på det där nu – även om jag älskar friheten av att ha lite pengar och vara ledig hela dagarna. Men det räcker nu.

Jag läste samtidigt igenom en tråd på Flashback som handlar om att jobba på ett visst ställe, och enligt vad jag läste där så skulle det vara skitenkelt att få jobb. Jag skulle nog vara bättre än 90% av alla andra som söker, dom söker alltid folk och dessutom skulle det tydligen vara ett lite annorlunda jobb mot vad dom flesta är vana vid.
”Coolt” tänkte jag. Varför inte prova skicka in en ansökan? Så jag skrev ihop en jobbansökan och skickade in den…

Jag fick svar redan nästa dag. Det var en dam vid namn Anita JättekrångligtEfternamn som svarade att jag skulle skicka in mitt CV. Jag skickade in det och fick tillbaka ett mail med lite instruktioner om vad jobbet innebär samt några tester jag var tvungen att göra. Jag läste igenom instruktionerna och informationen innan jag genomförde dom där, smått bizzarra, testen. Nu sitter jag här och väntar på att dom ska ringa upp mig imorgon.



Jobbet jag har sökt innebär i alla fall en smärre förändring av min livsstil. Jag kommer inte att långsamt börja smyga mig utanför min så kallade ”comfort zone”. Nej, jag kommer att spränga den sönder och samman. Det känns faktiskt rätt coolt nu när jag tänker på vad som kommer hända, men jag vet att jag kommer prutta i byxan när det väl drar ihop sig. Men jag tänker, för första gången i mitt liv, inte fega ur – oavsett hur rädd jag kommer vara.

”This is it” som en annan Michael hade sagt.

Jobbet jag har sökt är som telefonsupport på IBM. Jag vet egentligen ingenting om IBM mer än att dom sysslar med nåt IT-aktigt. Det jag vet är att jag nu kommer få testa mina vingar för första gången i mitt liv. Jag kommer också att få upptäcka hur bra min käre mor egentligen har lyckats uppfostra sin äldste son.
Nu tänker nog vissa av er att det fan var på tiden att Kausti gör nåt vettigt med sitt liv. Det är på tiden att han flyttar hemifrån (hej Carl :i).
Men jag håller med dig. Det du sa till mig i bilen när ni släppte av mig här hemma efter en träning för typ en månad sedan surrar fortfarande i mitt huvud. Det var nog inte elakt menat, men jag hörde allvaret i din röst och det gjorde att jag fick mig en riktig tankeställare. Tack för det.
Jo, jag kommer flytta hemifrån nu. På riktigt. Det är vuxet men samtidigt är det jag ska göra nog inte speciellt moget – eller så är det jävligt moget. Jag vet inte riktigt… det beror på hur man ser på det hela.

Jobbet jag fått finns inte här i Borlänge. Jag vill inte fastna här – inte än i alla fall. Jag vill göra någonting annorlunda och någonting jag kan berätta om för mina (eventuella) barnbarn. Fan… här kommer den största bomben i bloggens historia och jag kommer inte på något bättre sätt att avslöja det här på än att bara skriva ut det:

Jag ska bli irländare

Jag har sökt jobb i Dublin på IBMs supportkontor. Jag vet egentligen inte alls vad jag ger mig in på. Jobbet är inte klart till 100% när detta skrivs, men om jag åker så gör jag det med en resväska med saker, ett handbagage och förhoppningsvis en nyinköpt laptop. Utöver det hoppas jag kunna skrapa ihop 15 000 kronor i pengar för att klara mig dom första veckorna. And that's it. Jag är både livrädd och glad över att det här kommer bli av.

Det är dags nu, och hur kul kan inte det här komma att bli om det går bra? Skiter det sig helt totalt kan jag alltid flytta hem igen. Den tanken finns alltid i bakhuvudet.
Jag kommer få klä mig i konstiga business-kläder (jeans, normala skor, t-shirts m.m. är helt förbjudna!), jag kommer prata skitdålig engelska i början och jag kommer säkert göra bort mig både en och tre gånger. Men samtidigt kommer jag förhoppningsvis få några minnen som finns med mig under resten av livet.

Jag åker till Irland med ett, nej två, mål. För det första hoppas jag att jag nångång under vistelsen kommer få frågan ”What's your dream?” och att jag ärligt kan svara precis som Elvis-imitatören
gjorde. Han ser fruktansvärt töntig ut, men att ärligt kunna svara ”I'm living it right now” och verkligen känna att allt är toppen skulle vara underbart.
För det andra hoppas jag att jag kan ha tjänat ihop tillräckligt med pengar för att kunna leva rätt bra under Eurotrip 2010. Enligt kalkylen kommer jag minst ha fått ihop 35 000 kronor den sista maj – precis så mycket jag behöver.

Kanske går det helt åt h-vete för mig eller kanske blir det här en succé. Tanken är att jag ska stanna där i ett år nu, med undantag för Eurotrippen med Jake.

Som sagt är inget riktigt klart, så det här inlägget publiceras inte förrän allt är klart och jag har snackat med morsan + lillebrorsan. Uppdatering av hela Irlandsresan kommer dock ske löpande från och med nu (yes)



My best friend gave me the best advice
He said each day?s a gift and not a given right
Leave no stone unturned, leave your fears behind
And try to take the path less traveled by
That first step you take is the longest stride


Betygsätt inlägget:
[Total: 3    Average: 4.7/5]

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>