Tokyo, Japan – Tokyos största nördmässa!

Vi har inte gjort sådär speciellt mycket dom senaste dagarna, och därför har jag inte heller lämnat några avtryck här heller. Jag har försökt jämna ut min T-shirtbränna så gott jag kunnat, vilket i sin tur gjort att jag idag är hummer-röd över hela kroppen och utstrålar värme som ett nyligen exploderat Tjernobyl. Dessutom har jag missat en bit eftersom solen stått snett båda dagarna jag solat, men om jag inte berättar det så kanske ingen märker?

Idag har vi i alla fall gjort nåt vettigt, vi har besökt Japans största mässa för självpublicerade serietidningar. Låter kanske tråkigt, men mässan besöks av ungefär 500 000 personer varje gång den hålls. Det är en halv miljon personer det, spritt över tre dagar…

Och nog var det mycket folk. ÖVERALLT var det såhär mycket folk, och ytan mässan tog upp måste ha varit några tiotal fotbollsplaner minst. Folket var sen överallt och det var som om japanerna ställt ut statister som delat upp sig precis lagomt över hela området. Det var fullt överallt, men aldrig någonsin så blev det stående köer utan allt rullade på i sakta takt hela tiden.

Jag förstår annars inte hur man kan sälja såhär mycket serietidningar under några dagar. Läste nånstans att det är över 10 000 personer som säljer sina verk här och tydligen ska guideboken för stället vara lika tjock som en telefonkatalog. Helt sjukt, men ändå rätt intressant. Dom flesta böckerna är så kallade d?jinshi”, självpublicerade verk som i dom flesta fallen aldrig går vidare och tycks i några större upplagor. Har man därför tur att få tag i ett exemplar av ”rätt” bok så kan man sälja den vidare för mellan 10 och 100 gånger värdet på Ebay om något år.

Då jag själv är snudd på ekonomiskt oberoende så kände jag att en investering i den japanska serietidningsbusinessen inte riktigt var värd mödan och skippade därför att inhandla några verk.

Folk överallt, men aldrig problem med att ta sig nånstans. Vi gick runt hela området och kollade i alla 12 hallarna, men aldrig var det något problem med att gå dit man ville. Japanarna kan verkligen det här med tysk ordning och reda.

Själva mässan i sig var väl sådär lagom intressant, men min personliga favoritdel var cosplay-området utanför hallarna. Där stod hundratals personer som var utklädda till sina favoritfigurer uppställda och posade glatt för alla som ville ta bilder. Att det var 35 grader varmt och sol ute var det ingen cosplayare som brydde sig i, alla ställde upp direkt man frågade om man fick ta en bild.

Men en stor del av cosplayandet i Japan verkar handla om tjejer. Unga tjejer. Småflickorna stod överallt och försökte alla överträffa varandra i minimalism när det kom till kläder. Dom fula gubbarna stod överallt och njöt i fulla drag av att kunna knäppa kort på småflickor i utstyrslar som knappt täckte någonting alls…

Noterbart är att säkert 85-90% av alla utklädda på mässan var utklädda till tjejer. Det innebar även att vi fick se både en och tre kvinnor med adamsäpplen…

Min personliga favorit. Nanoha Takamachi heter figuren hon gestaltar och jag köpte faktiskt några figurer av henne för någon dag sedan när vi var i Akihabara.

Magnus Uggla – Fula gubbar.mp3

Vissa av tjejerna hade i alla fall eleganta kläder på sig, även om varken jag eller Johannes knappt kände igen en enda karaktär…

Musse Pigg och Sub Zeros flickvän?

En av dom mer imponerande dräkterna. Förstår inte hur han orkade stå i värmen med den där på sig dock…

En tjej (!) utklädd till Link från Zelda-spelen. Hade hon haft ett svärd hade det lätt varit den ballaste dräkten på mässan.

Comiket kanske är någonting vettigt för alla som är insatta, men att som västlänning komma dit och tro att man ska förstå minsta lilla visade sig vara lite väl naivt. Kul att ha varit där, men inget förutom cosplayarna gjorde det värt att åka dit. Men så är jag inte en anime-nörd heller…

Comiket får två och en halv pilbågar av fem i betyg.
”