Close
Flygresan till Bryssel bjöd på ett himmelskt skådespel – i ordagrann bemärkelse. Solen låg på ovan dom extremt fluffiga molnen vilket gav en imponerande ”på väg till chartersemesterturistorten”-känsla, speciellt med tanke på att det är september och jag var på väg till Bryssel.

Gällande kändisspaningen så spanades varken Carl Bildt eller Marit Paulsen, och faktiskt inte nån annan (känd) kändis heller. Lite besviken var man allt med tanke på att förväntningarna var högt ställda inför resan!

Varför kanske ni frågar? Brussel Airlines flyger ju direkt från Bromma till Bryssel, och det är det enda flyget som går så att man är framme i Bryssel i hyfsat vettig tid (9:25) så flyget borde ha varit knökfullt med politiker och andra viktigpettrar som skulle ner till EU-parlamentet (som ju har huvudkontoret i just Bryssel).


Frukosten som serverades ombord var av den sorten att den hade fått valfri sexåring att jubla. Frukosten bestod av 73% socker och resterande del var EEE-ämnen för att hålla ihop eländet.

Men servetten var i alla fall skojig (!). Den hade orden ”Good for wiping off everything but your smile” skriven på sig vilket jag fann oroväckande spännande. Tankarna rullade iväg på allt från ”undrar vilken reklambyrå dom använder” till ”kundsupporten hos flygbolaget var trevlig igår också, verkligen supertrevlig och hjälpsam” innan jag insåg att dom här detaljerna mest troligt kommer sig av att flyglinjen till 97% säkert används av affärsresenärer. Dessa är betydligt mindre priskänsliga vilket gör att flygbolaget kan ta någon hundring extra per resa och på så vis erbjuda servetter med roliga texter på.

Privat föredrar jag dock att hanteras som boskap och flyga med typ Ryanair. Sorterar in det beteendet under avdelningen ”man blir inte rik på det man tjänar, man blir rik på det man sparar”. Privat kan jag gott vara utan glada budskap på servetterna. Eller vara utan servetter helt för den delen. Minns inte on Ryanair tar extra betalt för servetter. Gör dom det?

Fy Fabian vad lite socker gör bra för bloggandet! Tre minuter efter att jag ätit klart och energin är på topp! Ordbajsandet nåt nya nivåer och jag skulle nog kunna pressa ut mig en C-uppsats på 6150 sidor just nu.

En annan sak som är intressant är hur ens personlighet förändras när man måste börja klä upp sig på jobbet.
Inom finans är det ju lite hets när det gäller just klädsel, det är kavaj eller kostym som gäller varje dag. Nu har jag kavajen på rummet när den här bilden togs, men ni fattar.

Jag tror för övrigt inte att vi har nån officiell regel för det där med dresscode, men jag gillar faktiskt det här med att behöva anstränga sig lite. Alla andra på kontoret klär sig sjukt propert så då får man en ursäkt att rycka upp sig lite.

Men personligheten ja. Folk som känner mig skulle nog säga att jag är en rätt skön prick, lätt att ha att göra med, social och allt det där (#svärmorsdröm!). Men det är en sak att vara bekväm och spexa igång med folk man känner och en helt annan grej att göra samma sak med folk man inte känner.

Och det är den senare delen som blivit så otroligt mycket lättare i och med att man behövt… ja, snudd på ”gå in i en ny roll”. Presentera sig för nya människor? Awkward som fasiken för bara en månad sedan, idag är det hur lätt som helst. Snacka med nytt folk i diverse möten? För en månad sedan var det sjukt stelt och snudd på obehagligt. Idag är jag hur säker som helst i det hela.


Kontoret ligger faktiskt inte i Bryssel utan i staden som gjorts känd av bland annat ABBAs Eurovision-vinst och Napoleons prestigeförlust, nämligen Waterloo men tyvärr är det fotoförbud därinne så inga bilder därifrån.


Någonting som dock är fotogeniskt som tusan är dock hotellets restaurang. Som en blandning mellan en romantisk italiensk restaurang och en kyrka ungefär. 

Annars måste jag säga att Belgien, eller i alla fall Waterloo, påminner en hel del om Dublin. Standarden är lite sisådär, ölkulturen är påtaglig, pubarna påminner om Dublins diton och byggnaderna är liknande Dublins byggnader på ett sätt som jag dock inte riktigt kan förklara ännu. Det är nåt med luftfuktigheten också…



Mastercard har ett samarbete med en limousinservice i Waterloo så vi kan smidigt maila dom och vips så står dom där med ens namn på en skylt och väntar på flygplatsen. Smidigt och bra. Bilen var inte helt dum den heller.



Föraren bar självklart väskan också. Man känner sig verkligen bortskämd och ödmjuk inför vilket flyt man ändå haft som hamnat på det här jobbet. 
Kvällen avslutades annars framför TVn med hemkörd sushi till middag. Champions League med franska kommentatorer var väl sisådär, däremot gillade jag dom franska tv-kanalernas namn: La Une, La Deux (ej att förväxla med Marlena Ernmans låt La Voix) och La Trois. Balla namn! 


Projektledarkursen som vi ska läsa här heter Prince2 och det är belgiska för ”ett intressant område som vi byråkratiserat till den nivån att vi själva inte ens orkar läsa eländet. Här, betala några tusenlappar så kan du få chansen att lära dig den här ski… otroligt intressanta projektledningsmodellen!”. 

Maken till korvstoppning har aldrig skådats och innehållet är så tradigt och ”corporate” att ett tandläkarbesök med 4 timmars borrande framstår som rena rama drömmen. Jag har aldrig aldrig aldrig stött på någonting såpass komplext som ska läsas in på 2 dagar och jag är extremt osäker huruvida jag kommer fixa provet…


Annars är Belgien ett konstigt land. Jag gick till den lokala matbutiken igår och köpte med mig tre öl hem. Två av dom var vanliga lager och dom drack jag till sushin igår. Så idag kom jag då tillbaka till hotellet efter jobbet och tänkte ta mig den sista ölen. 

Då visar det sig att ölen som jag köpte, i deras vanliga matbutik, har 12% i alkoholprocent. Tolv!!! Vad i helvete Belgien!? Skärpning! Jag ville ha en öl, inte någonting som kan användas av sjukvårdspersonal för att desinfektera ett sår…


Den här rackaren står förövrigt utanför hotellet och har så gjort sen jag kom hit. Man tycker att om någon nu inte använder den skulle jag kunna fått låna den under mina dagar här.


Kursen vi haft har som sagt varit dödens döden, 8 timmars konstant lärande för att sen plugga när man kommit tillbaka till hotellrummet. Fritid? Glöm det! 

Men all beröm till vår kursledare Kamil, han har verkligen lyckats få även dom mest okunniga personerna (typ jag…) att förstå innehållet i kursen. Provet klarades av alla 6 personerna i gruppen och om ni som eventuellt ska läsa kursen vill ha några tips så är det bara att försöka ta upp så mycket som möjligt under föreläsningarna. Hänger du inte med där lär du inte ha en chans att fixa kursen på två dagar.


Nu sitter jag här, gråhårigare än någonsin (allvarligt talat, vad är det som händer med min hårfärg!?) och njuter av en belgisk öl vid namn Jupiler samtidigt som jag vet att det äntligen är helg. Jäklar vad gött!


Vi är numera åter i staden med två halvor, Buda och Pest. Vid första besöket så höll vi oss på den östra delen av floden Donau, dvs i Pest, men i och med vår återkomst (och det faktum att Hilton kostar typ 1000 kr per natt och rum) bestämde vi oss för att vara lite ”Svensson-wild and crazy”, typ som att ha socker på sina cornflakes, och bo i Buda istället.



Jag vet inte hur många av er som sett filmen Grand Budapest Hotel, men ni som har sett den och sen även besökt Budapest kommer komma till slutsatsen att precis allt som rör Budapest är fantastiskt! Vårat hotell ligger dörr i dörr med skapelsen på bilden ovan, och jag tror översättningen blir ”Mattiaskyrkan”. Mäktig är den i alla fall, sjukt mäktig!



Hotellet och kyrkan.

Den meningen skulle nog kunna vara titeln på en svensk deckare skriven av typ Leif GW Persson förövrigt när jag tänker på det.



Men om vi pratar fantasi så måste jag nämna att hela området här ser ut som någonting ur Harry Potter-filmerna. ”Harry Potter och dom billiga notorna och det sköna folket. Och varmt jävla väder” skulle kunna vara en passande titel. För det är varmt, typ 30 grader på kvällarna. Dagarna är närmare 40, om inte över, när man befinner sig utanför skuggans skyddade täckmantel.



Jo, just det. Vi har den här utsikten 3 meter bakom hotellet också. Rätt skapligt om jag får säga det själv.



En ska dom säger att man måste besöka när man är här är Szechenyi-baden, så det har vi så klart gjort.





Av besöket lärde jag mig några saker. Först och främst är turistfällor alltid turistfällor. Det var typ en miljon personer därinne. Och då var vi ändå tidiga. Vid 13:15, när vi lämnade stället, så var skåpen slut så folk fick köa för att få tag i mindre värdeboxar att lägga sina saker i.

Sen fanns det massa pooler därinne. Dom stora poolerna passade mig bra, höll en temperatur på typ 30-35 grader och var faktiskt riktigt najs. Bäst på stället var aromabastun med mintdoft, mycket najs och någonting jag skriver in på min ”saker jag ska ha när jag nångång i framtiden skaffar hus” tillsammans med ett riddartorn (sånt där som Törnrosa bodde i ni vet), en bowlingbana, en jacuzzi fylld med öl och lite annat smått och gott.

Sen luktade stället lite skumt…. Inte mitt framtida hus då, utan badet vi besökte. Det luktade liksom unket, typ som en blandning av gammal gympasal och pool ungefär. Riktigt unken fislukt.

Det kommer sig väl av att stället är ett termalbad, så dom får värmen från underjordiska… ja, nånting därnere. Dom har även en pool med sånt där ”ofiltrerat” vatten där poolen håller typ 30 graders värme, men när det är 40 grader ute är det liksom inte samma sak… Det är säkert häftigare att vara här på vintern, då kan jag tänka mig att stället är supernajs.



Obligatorisk selfie.

Betyget på Szechenyi stannar på 3 av 5 ljumna nedkissade babypooler från det lokala badhuset.


Crikvenica har bjudit på blingblingiga chokladkakor, extrem-solande och hemska sängar.

Lägenheten vi hyrde låg förvisso mitt i stan, och då snackar vi mitt i mitt i mitt i stan. Den låg så centralt så att den inte hade synts under namnet Crikvenica om man kollade på Google Maps eftersom VE i namnet hade täckt området där lägenheten låg.

Men jag är nog mer en bekvämlighetsperson än en ”location location”-person. Det är najs att ha 3 minuter ner till stranden, men att inte få sova ut på tre nätter tar död på även den hårdaste av män (d.v.s. mig).



Men ett plus ska lägenheten ha, förutom läget: kylens tillverkare! Kroaterna vet minsann vad kylens primära användningsområde ska vara: bira!



Vi har även hunnit kika vattenpolo, som spelades direkt i havet, på lördagskvällen. Förvånansvärt intressant sport även om man inte hade nån riktig koppling till nåt av lagen.

Vattenpolo får 4 av 5 starka Frank Andersson i speedos i betyg.

Efter utcheckningen i Crikvenica hade vi sen stä… Nej, Marlene hade faktiskt tagit över reseledarstafettpinnen och bestämt att vi skulle ta en mellanlandning i staden Pécs i Ungern innan Budapest, så hon bokade in oss på ett hotell i denna, för alla andra i hela världen, totalt okända stad. Vilket var ett bra val ska tilläggas, men vi kommer till det.

Först måste vi prata om dom kroatiska vägarna. Dom må vara ingenjöriska (???) underverk med enorma broar, bra standard (bättre än Sverige) och 130 km/h överallt. Men dom har vägtullar där man måste betala………

I Slovenien och Ungern så köper man ett klistermärke och vips så är det bra. Kör på bara, ”De e bar å åk”. Men i Kroatien ska du betala vid varje tull. Det gör att det blir enorma köer, typ 20 minuter, vid varje jävla tull. Helt horribelt, och dom minuterna man tjänar in på att köra lite snabbare tappar man 15 gånger om genom att man måste köa för att få betala. Det är verkligen katastrofalt genomfört och dom måste lösa detta.

Kroatiens vägtullar får 5 av 5 riktigt unkna kroatiska bensinstationsbajamajor i betyg. Buuuuuu.



Men efter Kroatien landade vi då i Pécs i Ungern. Och Ungern fortsätter verkligen att leverera. Pécs är är som Gamla Stan i Stockholm kombinerat med Visby kombinerat med Nyhavn i Köpenhamn. Pécs är mysigt, vackert, billigt och intimt.



Det är väldigt svårt att fånga charm på bild (därav blir jag aldrig bra på foton *hint hint*), men Pécs är verkligen supermysigt och extremt vackert. Arkitekturen per kvadratmeter slår alla rekord, och om Budapest är vackert är Pécs… ännu vackrare!



Och inte nog med att arkitekturen är magnifik och att maten är superbilligt, det finns även några museum att besöka (jo, jag tackar för mina 500 nya pensionärspoäng jag samlar på med i och med den meningen!) där vi bland annat besökte en hansktillverkare och en porslinsfabrik. Förvånansvärt intressant och absolut värt dom 150 kronorna som dom tre utställningarna kostade totalt.

Pécs är helt enkelt en riktigt bra (och okänd) weekend-stad. Alla som håller med med håller upp handen!



Frukosten idag bjöd på en utsikt utöver det vanliga. Tyvärr bjöd den även på 156 stycken getingar, som alla ville äta upp min Nutella, varpå frukostupplevelsen mest bestod av två vuxna människor som ensamma kutade runt på terrassen och hetsmumsade i sig den något sockerhaltiga frukosten.



Försäljarna må vara säljiga här i Motovun, men nog bjuder landskapet på vackra butikslokaler…



Målet för dagen var annars att ta oss från Motovun till Crikvenica, som ligger ungefär mitt på den kroatiska kustlinjen. Väl framme i staden visade sig parkering vara en utmaning utan dess like.

Men vi hittade en plats, ungefär en kilometer från lägenheten vi tänkt hyra, så vi passade på att ringa ägaren för att se hur vi skulle lösa parkeringen osv.

Ägaren är ju en gammal man, 87 år enligt Mate i Ungern, och det märktes på hans engelskakunskaper. ”Popov Apartments. Yeees. Parking. Konzum. Ring Popov Apartments” var det vi fick ut ah honom.

Men tack vare att jag är ett språkgeni utan dess like så lyckades jag ändå förstå att det han menade var ”parkera vid Konzum (lokala matvarubutiken), gå till porten, kliv in och knacka på”. Och det var precis vad vi gjorde.

Där möttes vi av en familj på 6 personer som hjälpte oss hämta bilen, packa ur den, hitta parkering och sen återvända till lägenheten.

Så under tiden Marlene packade upp var jag ner till deras ”kontor” (lägenheten dom bor i) och löste allt med. registreringen. En utmaning i sig då ingen i familjen kunde engelska, och Google Translate-appen vägrade översätta kroatiska.

Men tack vare att jag inte bara är vinnaren i ”mister språkgeni universe 2017″, utan även silvermedaljör i ”mister charadkung som kan citera bibeln utantill med hjälp av endast kroppsspråk 2014″ så lyckades jag mycket effektivt (nåja…) framföra att vi ville stanna tre nätter, att vi hyrt bil via Hertz, att vi tänkt sola och bada och även tacka nej till både öl- och spriterbjudandet från den 87-åriga gubben.



Annars har vi mest njutit på stranden idag. 165 grader varmt på land, och typ minus 15 grader i vattnet (om ni frågar mig, 17-faldig ”mister badkruka 2000-2017″). Det är väl nånstans mellan 20 och 25 grader i vattnet, men kallt om ni frågar mig. Tacka vet jag solandet på land!

Vi käkade sen riktigt schysst käk där förrätten, en lokal småplocksplanka, är det bästa vi ätit på hela resan. Huvudrätten blev för egen del två hela friterade fiskar, Marlene dominerade stort med sin bläckfiskpasta som fick henne att se ut som en karaktär ur Pirates of the Carribean. På grund av stark censur i det här förhållandet har jag dock inte möjlighet att lägga ut bilderna (vi har ingen soffa i lägenheten här, så lägger jag ut bilden får jag sova på golvet….)


Slovenien har bjudit på sinnessjukt stark sol, plockmat, en servicenivå som konkurrerar med Frankrike om att vara sämst i världen samt en matkultur som konkurrerar med Storbritannien om att vara pruttigast på planeten.

Nej, Slovenien har knappast imponerat. Nu ska det sägas att landets betyg helt baseras på en lång bilresa hit samt två nätters boende i en väldans turistig fiskeby. Men ändå. Det är dom små sakerna som gör det (som Marlene brukar säga…).



Men en ball sak har landet bidragit med. Skocjan-grottorna.



Det är en väldans gammal grotta som skapats av floden Rika, vars namn betyder just ”flod”. Floden Flod med andra ord. Imponerande namngivning!

Men grottorna är absolut värda ett besök, även om strukturen på touren var sämre än ett lågstadiedisko som anordnas till hundra procent av deltagarna själva. Det var en massa väntande, krångel med biljetterna och touren gick endast varje timme – trots att vi var 150 personer som gick i vår grupp (!!!!). Kör touren var 20e minut, dela upp grupperna direkt och få lite flow i det hela tack…

Men den första flodgrottan var som hämtad ur Sagan om Ringen-filmerna. Otroligt mäktig (100 meter hög, 3 kilometer lång) och med en bro som även den skulle passat in i samma filmtriologi.



You shall not pass!

Skocjan-grottorna får 3,5 av 5 långa vita skägg i betyg. Stort minus för tourens struktur och brist på information. Totalt sa guiden typ 15 meningar på 1,5 timme. Buu.



Utågngen var dock fin.



Annars har fokus idag varit på att ta oss från Slovenien och över till Kroatien. Något som visade sig vara väldigt lätt.

Bilvägarna i Slovenien har varit rätt bra och vettiga, där har man 90 km/h på vägarna utanför tätbebyggt område och man liksom håller det. Ett stup bredvid en tokslingrig väg? 90 km/h! En bro som är 1, 3 meter bred och helt utan räcken? 90 km/h!

I Kroatien är det tvärtom. Dom anpassar inte hastigheten efter vägar, utan efter situationer. En kurva på en 70-väg?50 km/h! En kurva på en 50-väg? 30 km/h! Sen ändrar dom hastighetsgränserna oftare än Zlatan pratar om sig själv i tredje person. Kroatiens vägar kan ha skyltar för 50, 30, 50 och 60 på en sträcka av 100 meter. Det är verkligen löjligt. Jag är absolut för trafiksäkerhet, men det här verkar handla om nån skyltförsäljare som fått provision på försäljningen av skyltar och därför lurat på staten att man minsann måste ha skyltar överallt.



Och på tal om vägskyltar så har vi besökt världens minsta stad, Hum, idag. Staden har totalt 17 invånare och staden var väl inte en allt för stor upplevelse, men ändå absolut värd vägarna förbi.



Själva ”city center” (grov överdrift) var som tagen ur en gammal film, lite westernkänsla på något vis. Verkligen supermysig, och totalt typ 6 byggnader stor.

Hum får 4 av 5 oförberedda Tarzan och Banarne i betyg.



Dagen avslutas i staden Motovun i Kroatien, ett ställe som ligger på toppen av ett berg och stället är charmigt som tusan.



Deras specialitet är tryffel, och efter att ha gett det en chans har jag insett att tryffel smakar som vitlök blandat med blä ungefär. Inte gott alls…



Men solnedgången från vår plats på restaurangen går inte av för hackor. Totalt finns det 8 rum på vårt hotell, och det verkar finnas typ 3 hotell i staden, så staden är ganska turistvänlig. Eller, det är inte så mycket turister men du kan gå ut och äta och ändå få plats. Och dom har sjukt gott vin. Verkligen galet bra. Fakin heter vinet och deras vita vin, samt dessertvin, är definitivt 5 av 5 päronsoda i betyg!

Extra kul är att dom serverade en tallrik med ost/charkuterier/oliver på restaurangen som hade samma namngivning. ”One Fakin plate” var det servitrisen gav oss när vi beställt. Lite kul var det allt :D