Musik gör mycket när det gäller att bota tristess. Jag har ju, ofrivilligt, fått lov att detoxa från mitt (uppenbara) mobilberoende i och med att jag för första gången fick uppleva mäkta imponerande ficktjuvningsexpertis på nära håll.
Det jag märker av mest av detta är hur bra all musik plötsligt blivit. Efter att ha lyssnat på musik 10 timmar per dag (till och från jobbet + typ varje sekund på jobbet) får jag nöja mig att lyssna på musik under bussresorna. Det är då jag kan ta fram min minilaptop, koppla i hörlurarna och njuta i några timmar.

Så även denna gången när vi skulle ta oss från Cusco till Puno – vår första längre bussresa på resan. Drygt fem timmar skulle resan ta totalt och vi hade, smarta som vi är, bokat VIP-sätena hos bussbolaget Cruz Del Sur för en sisådär tiondels peruansk månadslön. I svenska pengar blir det drygt 300 spänn, och jag trodde jag skulle smälla av när vi klev ombord på bussen…

Det här är då sätena vi fick. Fullt fällbara, med tillhörande fotstöd och varenda pryl hade den gula loggan snyggt placerad. Nu kanske det låter som att jag blivit sponsrad av bussföretaget, men så är inte fallet (tyvärr!) utan jag blev bara helt sjukt imponerad av bussens kvalitet. Dom här sätena var ungefär i klass med såna där superlyxiga biofåtöljer som vissa biofantaster har hemma.

Just ja, vi hade så klart egna underhållningssystem också. Alla filmer var dubbade på spanska, inte sådär jättekul om jag ska vara ärlig… Men ett eget underhållningssystem är alltid ett eget underhållningssystem!

Två mycket imponerade ”backpackare”.

Vi hade läst en hel del skumt om bussresor i Peru, så jag satt världsvant och kramade min ryggsäck samtidigt som jag grät floder och väntade på när första bästa tågrånare från 1920-talet skulle kliva ombord och sno allt vi ägde. Men så skedde inte, och vi stötte inte på några som helst problem under resan. Så om ni ska resa från Cusco till Puno nångång – ta Cruz Del Surs bussar! Lite dyrare än lokalbussen (den kostar typ 4 dollar…) men lätt värt det om du är paranoid och modig som en femåring som har spöken under sängern…

Annat intressant att notera från resan är att toaletten endast tillät att man gjorde nummer ett. Det fanns även, såvitt jag förstod det, ett filter som förhindrade eventuella mini-me att leta sig ner i avlopps-tanken också.
Dom informerade även att bälte var obligatoriskt, men det slutade inte där utan dom hotade även med polisanmälan i säkerhetsgenomgångsvideon om man inte hade bältet fastspänt. Lite knäppt, men ändå någonting jag som Volvo-svensk kan ställa mig bakom.

Puno har annars imponerat ungefär lika mycket som Grums enlgit diverse topplistor (bottenlistor) imponerar på turister. Det vill säga inte alls. Dom har en liten hamn där dom säljer en samma souvernirer som i Cusco som toppdestination, men mycket mer verkar det inte vara.

Eller jo. Dom har en restaurang som heter Machu Pizza också. Höhö. Machu Pizza. Det tycker jag är kul.

Dags att sova nu känner jag… God natt!

Peru är ett konstigt land. Ena sekunden är man och kollar in Machu Picchu, andra sekunden går man mot ett tåg man ska med och är orolig för sin egen säkerhet. Det förstnämnda skedde igår, det senare skedde imorse.
Vi checkade ut från hotellet för att ta oss till tågstationen. Aguas Calientes som stad är typ mindre än min lägenhet så det tog oss ungefär 3 minuter att gå från hotellet, som ligger lite i utkanten av staden, till tågstationen som ligger på andra sidan stan.

Väl där satte vi oss och väntade, som normalt folk gör, men vi reagerade på att det var väldigt få personer därinne. Men å andra sidan gick det här tåget 10:30 vilket är för tidigt för folk som besöker Machu Picchu under en dagstur, så vi antog att det var anledningen. Men det var inte anledningen…

Efter ett tag kommer en man klädd i Inka Rail-kläder och ber att få se våra biljetter. ”Please come with me, the tracks are blocked” säger han på knackig engelska innan vi riktigt hinner förstå vad som skett. Min första tanke var att han försökte sno våra biljetter, men vi fick tillbaka dom rätt snabbt varpå jag direkt lade ner mina tankar om att karatesparka ner snubben.

Han tar med oss ut där vi möter upp med en annan, yngre kille i 25-årsåldern. Han har dock civilkläder på sig, någonting som ser lite konstigt ut eftersom han har en kostymskjorta som sticker ut under under hans huvtröja. ”Follow my colleague” säger den äldre av dom två och vi hänger på. ”YOLO” som ungdomarna säger idag.

Vi går en konstig väg, åt fel håll och tar en omväg i staden innan vi möter två andra Inka Rail-arbetare runt hörnet på en totalt död gata. Först stannar vi, sen signalerar dom två att vi ska hålla avstånd till den civilklädde 25-åringen framför oss men att vi ska fortsätta följa efter honom.

Så vi följer efter honom. Vi går 50-100 meter och börjar höra vad jag tror är en folkmassa som står och skriker. Jag tittar fram och får se 70-100 personer som står på rälsen och jag får en ganska olustig känsla. Ni vet den där känslan när ni ska till att passera någonting där ni inte vill ta ögonkontakt med någon eftersom du är rädd att om dom lägger märke till dig så finns det en risk att du råkar illa ut. Den känslan.

Vi närmar oss folkmassan och jag ser att det ser ut att vara turister, turistguider och poliser. Känslan avtar, men Marlene säger strax ”såg du, det låg en stenbumling på rälsen!”.

Känslan kryper åter fram…

Vi får gå på spåret en bit innan vi slutligen kommer till vårat tåg. Sen sitter vi där och väntar i vad som känns som en evighet, men som antagligen bara är 15-20 minuter. Sen börjar tåget rulla och vi tar oss till Ollantaytambo utan större problem, och faktiskt 10 minuter före utsatt tid.

Vad jag förstått så var det lokalbefolkningen som strejkade, och därför hade puttat ner en stor stenbumling på rälsen. Dom gör tydligen sånt lite då och då i Peru, antagligen för att dom inte har det sådär jättebra ställt. Jag har ingen aning om vi som turister riskerade att attackeras, eller om lokalbefolkningen bara blockerar rälsen och stör trafiken i såna här situationer. Men någonting säger mig att jag hellre är ovetande kring hur dom hade reagerat än att ha behövt ställas öga mot öga med en mobb som är ilsken på oss turister.

Nu är vi i Cusco (buuu!) igen och har bokat resan till Puno imorgon klockan 08:00. Sorligt nog har jag bättre uppstigningstider under semestern än vad jag har på vardagarna hemma i Sverige…

En intressant sak om Cusco förresten: varje gång det börjar regna så slutar interenet fungerar. Tydligen sker det jämt enligt den, mycket trevliga, receptionist-snubben på hotellet. Det kanske mest lärorika med att resa är att man lär sig uppskatta hur bra vi har det i Sverige.

Aja, det ska bli skönt att lämna Cusco bakom sig nu. Machu Picchu var bra, men Cusco som stad är en mysig stad som muterat till att bli ett tillhåll för ficktjuvar, turister och idioter som inte kan köra bil/tutar hela jävla tiden. Imorgon hoppas jag att Puno lyfter Perus betyg en aning, för än så länge är jag inte sådär jätteimponerad av (dom turistdelarna som vi besökt av) landet om jag ska vara ärlig…