Sexhundratrettiofyra meter. Nej, vi snackar inte om storleken på mitt ego, vi snackar om Tokyos Skytree! Helt löjligt högt, helt löjligt utstickande ur skylinen och helt löjligt fult står det där i östra delen av centrala Tokyo.

Vi bestämde oss för att åka upp å kvällen för att få en lite mer intressant vy över staden. Trots bättre vetande betalade vi dom 2 000 yenen (ungefär 200 kronor) för att låta hissen ta oss upp till första utsiktsnivån. Jag säger trots bättre vetande” eftersom vi varit upp i ungefär 275 torn på resan och inget har ännu kunnat överträffa utsikten från Victoria's Peak i Hongkong. Det blir liksom fusk att stå inomhus och kika ut genom fönsterrutor på små höghus när man istället kan stå utomhus i Hongkong och kika ut över monstruösa skyskrapor i mängder. Men, vi gav i alla fall Tokyo Skytree ett försök som sagt…

Hissen kämpade upp oss till utsiktsplatån i öronploppande 600 meter per minut, en hastighet som inte låter lika imponerande om man istället uttrycker den som 36 kilometer per timme.
Ändå får jag säga att den 350 meter höga utsiktsplatån kändes riktigt modern. Inte så konstigt med tanke på att tornet öppnade i maj i år, men jag blev ändå glad av att se att även utsiktsplatå-byggandet utvecklas år för år. Framförallt var det storleken på ytorna vid fönstret som imponerade på mig. Det fanns plats för nästan alla att stå vid ett fönster, även fast det var mycket folk. Så har det inte varit i något annat torn vi besökt.

Men utsikten var faktiskt riktigt imponerande. Tokyo är så sjuuukt stort, och hur långt man än tittade så såg man lampor och hus. Man såg till och med så långt att man kunde se Mordor längst borta i horisonten…

En bild säger mer än tusen ord sägs det, men den här bilden gör inte alls utsikten rättvisa. Betyder det i så fall att jag lika väl kan ge upp försöken att beskriva utsikten?…

Man såg i alla fall hem till oss! Precis bredvid den där blåa grejen i mitten där bor vi! Alltid lika intressant att kunna kika in i sitt hotellrum när man står 350 meter upp i luften.

Vi skippade dock att betala 1 000 yen extra för att åka upp till 450-metersobsevatoriet. Vi har sett så många stadsbilder från torn nu att vi vet att 100 meter extra i höjdled inte gör någon skillnad. När vi dessutom varit uppe i ett högre observatorium (kapsylhotellet i Peking) så kändes det meningslöst att åka upp här.

Kö till shoppen i tornet. Kö för att få köpa souvenirer. Kö. För. Att. Få. Köpa. Souvenirer. Vad i hela….!?

Dom hade även en skywalk, men jag blev personligen inte så speciellt imponerad av den. Inget speciellt, men säkert kul om man aldrig sett en förut.

Skytree i Tokyo får två av fem Transformers i betyg.
”

Morgonstund har guld i mund. Vet inte hur många gånger jag hört det där uttrycket, men efter noggranna efterforskningar kan jag konstatera att påståendet inte alls stämmer. När vi så läste recensionerna igår och fick tipset att anlända till dagens första utflyktsmål redan vid klockan 05:00 så körde vi en snabb Robinson-omröstning. Då pakt-bildningen på resan är överhängande så röstades alternativet sovmorgon fram till klockan 10″ fram som en överlägsen vinnare med siffrorna 2-0.

Vid en första anblick är stället annars väldans osexigt. Nu är stället förvisso en arbetsplats snarare än en turistattraktion som ovanstående skylten säger, men jag förväntade mig i alla fall båtar, hamn, vatten eller någonting mer än en industri när vi bestämde oss för att besöka fiskmarknaden Tsukiji Market i Tokyos hamn.
Stället är vida omtalat för sin otroligt färska sushi, och som en sushiälskare kändes resan dit lite som när man blev av med oskulden. En lång väntan, pirr i magen och sen en svag lukt av fisk när man väl nådde målet.

Fiskmarknaden är annars välkänd för sina löjliga köer. Dom mest populära restaurangerna når ibland kötider på 4-5 timmar, något som kanske låter lite löjligt när man läser det. Dock är nästan alla ställen riktigt riktigt små och tar inte mer än 10-12 personer, så om det då står hundra personer i kö så kommer det ta tid.

Vi ställde oss inte i nån av dom megalånga köerna, utan vi tog en av dom köerna som låg på en 20-30 minuter. Tyvärr började det Irlands-regna efter ungefär 2 minuter och vi bestämde oss för att ta grann-restaurangen istället. Väl inne möttes vi av en väldans burdus gammal man som tydligen var kocken. Han verkade en aning skrämmande, men sen fick han syn på Johannes Hard Rock-tshirt och började spela luftgitarr. En bizarr upplevelse för att uttrycka det milt.
En varsin tallrik sushi beställdes och sen kunde vi lugnt se på när kocken elegant förberedde maten framför oss.

Så, till den stora frågan, hur smakade det? Helt fantastiskt gott! Tonfisken var alldeles fantastisk, sjögräsrullarna var bättre än mina hemgjorda och den där slemmiga saken längst ner i mitten smakade faktiskt marsipan. Låter kanske konstigt, men var förvånansvärt gott. Lite svårt att i ord, en sisådär 10 timmar senare, beskriva hur maten smakade – men nog var det den bästa sushitallriken jag någonsin ätit. 210 kronor kostade kalaset, och jag skulle göra det imorgon igen om inte Johannes sett grön ut i ansiktet när vi lämnade restaurangen idag. Han gillar tydligen inte sushi

Nöjd kis äter sushi på fiskmarknaden i Tokyo. Johannes är fortfarande fotograf-handikappad och förstår inte det här med att få med alla viktiga element i bilden, så ni får bara se mig, en sushibit och en halv tallrik

Men det här var för mig en av dom bättre upplevelserna på resan, trots Johannes inkompetens när det kommer till kameraarbetet. Att sitta där och äta sushi i Tokyos fiskehamn, på ett av dom färskaste ställena man kan äta sushi på, var riktigt riktigt mysigt. Det levde helt upp till förväntningarna och det var nånting magiskt med det hela. Fem av fem pingviner i betyg till Tokyos fiskehamn!
”