Vi har inte gjort sådär speciellt mycket dom senaste dagarna, och därför har jag inte heller lämnat några avtryck här heller. Jag har försökt jämna ut min T-shirtbränna så gott jag kunnat, vilket i sin tur gjort att jag idag är hummer-röd över hela kroppen och utstrålar värme som ett nyligen exploderat Tjernobyl. Dessutom har jag missat en bit eftersom solen stått snett båda dagarna jag solat, men om jag inte berättar det så kanske ingen märker?

Idag har vi i alla fall gjort nåt vettigt, vi har besökt Japans största mässa för självpublicerade serietidningar. Låter kanske tråkigt, men mässan besöks av ungefär 500 000 personer varje gång den hålls. Det är en halv miljon personer det, spritt över tre dagar…

Och nog var det mycket folk. ÖVERALLT var det såhär mycket folk, och ytan mässan tog upp måste ha varit några tiotal fotbollsplaner minst. Folket var sen överallt och det var som om japanerna ställt ut statister som delat upp sig precis lagomt över hela området. Det var fullt överallt, men aldrig någonsin så blev det stående köer utan allt rullade på i sakta takt hela tiden.

Jag förstår annars inte hur man kan sälja såhär mycket serietidningar under några dagar. Läste nånstans att det är över 10 000 personer som säljer sina verk här och tydligen ska guideboken för stället vara lika tjock som en telefonkatalog. Helt sjukt, men ändå rätt intressant. Dom flesta böckerna är så kallade d?jinshi”, självpublicerade verk som i dom flesta fallen aldrig går vidare och tycks i några större upplagor. Har man därför tur att få tag i ett exemplar av ”rätt” bok så kan man sälja den vidare för mellan 10 och 100 gånger värdet på Ebay om något år.

Då jag själv är snudd på ekonomiskt oberoende så kände jag att en investering i den japanska serietidningsbusinessen inte riktigt var värd mödan och skippade därför att inhandla några verk.

Folk överallt, men aldrig problem med att ta sig nånstans. Vi gick runt hela området och kollade i alla 12 hallarna, men aldrig var det något problem med att gå dit man ville. Japanarna kan verkligen det här med tysk ordning och reda.

Själva mässan i sig var väl sådär lagom intressant, men min personliga favoritdel var cosplay-området utanför hallarna. Där stod hundratals personer som var utklädda till sina favoritfigurer uppställda och posade glatt för alla som ville ta bilder. Att det var 35 grader varmt och sol ute var det ingen cosplayare som brydde sig i, alla ställde upp direkt man frågade om man fick ta en bild.

Men en stor del av cosplayandet i Japan verkar handla om tjejer. Unga tjejer. Småflickorna stod överallt och försökte alla överträffa varandra i minimalism när det kom till kläder. Dom fula gubbarna stod överallt och njöt i fulla drag av att kunna knäppa kort på småflickor i utstyrslar som knappt täckte någonting alls…

Noterbart är att säkert 85-90% av alla utklädda på mässan var utklädda till tjejer. Det innebar även att vi fick se både en och tre kvinnor med adamsäpplen…

Min personliga favorit. Nanoha Takamachi heter figuren hon gestaltar och jag köpte faktiskt några figurer av henne för någon dag sedan när vi var i Akihabara.

Magnus Uggla – Fula gubbar.mp3

Vissa av tjejerna hade i alla fall eleganta kläder på sig, även om varken jag eller Johannes knappt kände igen en enda karaktär…

Musse Pigg och Sub Zeros flickvän?

En av dom mer imponerande dräkterna. Förstår inte hur han orkade stå i värmen med den där på sig dock…

En tjej (!) utklädd till Link från Zelda-spelen. Hade hon haft ett svärd hade det lätt varit den ballaste dräkten på mässan.

Comiket kanske är någonting vettigt för alla som är insatta, men att som västlänning komma dit och tro att man ska förstå minsta lilla visade sig vara lite väl naivt. Kul att ha varit där, men inget förutom cosplayarna gjorde det värt att åka dit. Men så är jag inte en anime-nörd heller…

Comiket får två och en halv pilbågar av fem i betyg.
”

Dagen idag har varit helt freaking awesome! Den började med nudelfrukost, sen fortsatte den med en båttur längs med Sumida River i en båt som mest liknade ett rymdskepp ur nån rymdfilm. Helt galet ball, även om den inte riktigt nådde någon warp speed under resan.

Tokyo har även sin egna Frihetsgudinna också. Även den passade vi på att se under våran dagsresa. Dagens egentliga mål var dock inte vare sig rymdbåten, Frihetsgudinnan eller Rainbow Bridge som ni ser i bakgrunden på dom båda ovanstående bilderna. Nej, dagens mål var någonting mycket mycket ballare…

Men innan vi nådde dit tog vi en svängom runt Odaiba-området och strosade längs med vattnet. Vi hann även se megastora båtar som låg på plats i Tokyos hamn och jag fascinerades något enormt av kranarna som dom använder sig av. Har själv kört travers på SSAB en gång i tiden och det var sådär lagom lätt att få stopp när man fick sving på grejerna man lyft upp. Att då sitta med containrar som ruskas omkring av vinden samtidigt som man försöker sätta ner den på en gungande båt måste ju vara snäppet värre…

Paus i sightseeingen innebar godsaker. Kan informera om att jag INTE smakade gröna te-glassen. Huuu.

Men dagens riktiga mål var den 18 meter höga Gundamstatyn som står bakom ett av varuhusen där. På avstånd ser statyn sådär lagom imponerande ut, men den var äckligt välgjord när man väl kom fram till den. Superball och ännu häftigare IRL än på bild.
Den var dock galet svår att hitta, och nu har dom även flyttat statyn så att den står på en annan plats än tidigare (om jag förstod det rätt). Vill ni se den, ta tunnelbanan ut till stationen Daiba, kliv ur och gå mot den söndra delen av halvön. Där ska ni hitta ett varuhus som heter Diver City och där, på den södra sidan av varuhuset ska statyn stå.

Gundam är annars löjligt stort i Japan. Dom hade sitt eget café bredvid statyn, och robotfigurerna finns att köpa i mängdvis på varenda leksaksbutik i hela landet. Dom har hela våningar med bara Gundam-robotar på vissa butiker och jag förstår ingenting alls av varför. Kanske bör man lära sig japanska och kika serien när man kommer till Dublin?

Men nog är statyn ball… Helt sjukt ball…

Sen avslutade vi Odaiba-besöket med att promenera hem över den 798 meter långa Ranbow Bridge. Bron är så mycket elegantare och maffigare i verkligheten än på bild, och promenaden över var en rätt trivsam historia. Förutom att vi lyckades gå vilse i drygt en timme efter att vi gått av bron då…

Men den här dagen har haft ÄNNU mer fantastiskt att bjuda på! Superlativen börjar ta slut, så vi nöjer oss med att nämna att japanerna har totalkopierat Eiffeltornet av fransmännen och sen målat det i helt hysteriskt fula färger innan dom placerade strukturen nästan mitt i Tokyo. Sådär lagom osmakligt och fult, men jag kunde ändå inte låta bli att fascineras lite av schabraket…

Nöjd kis som vet hur man stoppar trafiken för att få en vettig bild. Jag placerade helt enkelt Johannes + en ketchupflaska lite på sidan om mig och lät honom spruta ner sig själv med den röda sörjan innan han högljutt började skrika Ajjj, aaaaajjjj” om och om igen. Funkade fint, och jag fick sen hjälp av en japanare att ta bilden.

Den här supergrymma dagen avslutades sen på hamburgerhaket Blacows som serverar dom bästa burgarna i staden. Burgarna är gjorda på Black Wagyu-kött

vilket bäst beskrivs som en marmorerad köttbit med stor del fett. Må låta konstigt, men det där fettet gör att köttet blir så otroligt mycket mörare än vanligt kött. Den dyraste steaken man kunde köpa på stället kostade ungefär 500 kronor och beskrevs med orden ”You can cut it with a pair of chopsticks” – du kan skära den med ett par ätpinnar.

Nu lever vi trots allt under en budget här på resan, och då min njure som sagt börjat hamna i farozonen för att behöva säljas så skippade vi steaken. Istället beställde jag in en hamburgare med Wagyu-kött på…

Den kanske inte ser mycket ut för världen, men oj vilken burgare! Det var som att äta hamburgargröt eller nånting, även om det nog låter rätt hemskt. Inget problem med att bita sig igenom köttet, utan det bra föll isär mellan tänderna. Helt magiskt och bara himmelen för en burgarälskare som mig. För 120 spänn var det lätt den bästa burgaren jag ätit i hela mitt liv, och den slår till och med superburgaren från San Fransisco.

Nom nom nom!

Just nu är semestern sådär fantastiskt underbar som den ska vara. Upplevelserna avlöser varandra, lugnet av att ha funnit sig till rätta i staden har infunnit sig och allt känns bara sådär otroligt bra. Jag har funnit lite av det där lugnet som jobbet har tagit ifrån mig igen, och det ska faktiskt bli riktigt nice att komma till Dublin om några dagar. Jag har ju trots allt min favoritdam Karin kvar på Irland och dessutom kommer jag snart flytta och få ett eget rum också! Äventyren väntar även på hemmaplan, men dit är det ännu några dagar så jag passar på att njuta av alla dom fantastiska sakerna världen har att erbjuda ett litet tag till…
”