McDonalds-ångesten är vad jag brukar kalla den. Den här ångesten som uppstår när man precis ska beställa mat på McDonalds och man inte riktigt vet vad man vill ha. Vill jag ha en Big Mac-meny eller vill jag ha två cheeseburgare och en Fanta? Ångesten faller sig på tills dess att man i ren panik tar steget fram och beställer två McFish och en latte för att sen spendera hela måltiden med att svära över idiotvalet man gjorde.
Och då gäller valet och ångesten någonting så otroligt oviktigt som snabbmaten för dagen. Man överlever väl ändå oavsett vad man väljer.

Nu har istället nästa nivå av ångesten anlänt. Min dator håller på att ge upp (för fjärde gången) och det är dags för en ny. Om ni då tänker er min beslutsångest vid McDonalds och tar den gånger 125 så får ni då kanske en uppfattning om den nuvarande ny-datorångesten.

För tänk om man väljer fel dator? Om tangentbordet är svindåligt, om grafikkortet inte håller för spel eller om skärmen inte ens är full HD. Och jag som inte ens spelar spel på min dator oroar mig ändå över grafikkortets prestanda. Jag är nog dum i huvudet. Det handlar i och för sig om en 10 000 kronor nu. Man vill inte gärna kasta 10 000 kronor i havet. A Dell rolling in the deep” liksom.

Det kommer sluta med att jag sitter här med den där MSI-datorn med 127 olika blinkande lampor på, eller den där Pride-datorn från Alienware som ser superbögig ut med en plånbok som är tunnare än madrassen jag sover på. ”Tänk på barnen i Afrika” brukar man säga, men jag ser inte hur dom ska kunna hjälpa mig här? Dom kan väl inget om datorer?…”