Nationalparker är balla. Speciellt när man på 6 timmars bilåkande kan åka från fantastisk snö och skogsterräng till total öken och megahetta.
Jag har aldrig sett mig själv som nån naturmänniska och jag gör det fortfarande inte, men ändå så kan jag inte låta bli att fascineras av hur fantastisk våran jord ändå är. Jag gillar inte att gå i svettig sumpmark för att trettioelva timmar senare få se en fyrkantig sten utan jag gillar mer den amerikanska varianten av naturupplevelser där man åker bil tills man är precis bredvid det balla. Väl där kliver man ur, kollar på det häftiga och sen åker man vidare. Lite av en speeddating fast med naturen ungefär.

Death Valley visade sig vara lite av naturens Megan Fox ungefär – sjukt hett och samtidigt iögonfallande på ett nästan löjligt sätt. Efter att vi vaknat, klivit upp och ätit frukost så visade termometern 35 graders värme i skuggan, och då var klockan ändå bara 10 på morgonen.

Vi hade en mini-Saharaöken bara några hundra meter från hotellet så vi kunde såklart inte låta bli att åka dit för att få känna hur det känns att gå från ett snöigt Yosemite till en stekhet öken inom en tidsram på ynkliga 24 timmar.

Och jäklar vad varmt det var. Tack och lov så blåste det en aning, men värmen var fortfarande horribel och jag har aldrig älskat en air condition såpass mycket som jag gjorde där i mini-öknen.

När den första snabbvisiten var klar tog vi sikte på en av spökstäderna som fanns i Death Valley. Stället visade sig dock mest vara likt en liten sönderbombad iransk by då inte mycket kvarstod av staden. Den gamla saloonen var dock i alla fall helt intakt, även om den var omringad av gallerstaket.

Det var dock varning för skallerormar, något som Tatta (som är livrädd för ormar) inte riktigt uppskattade.

Nästa del av våran speed-upplevelse av dödens dal blev sjön Badwater som förövrigt är hela Nordamerikas längst belägna punkt. 85,5 meter under havsytan ligger denna smått magiska lilla pärla som är så galet häftig att jag garanterat kommer berätta om den för allt och alla som frågar mig om USA-resan i framtiden.

Ser ni hur cool den är eller!? Ja, det där vita där. Det är ju huuuur coolt som helst!

Kanske ser ni bättre på den här bilden Jag står på en totalt uttorkad sjö där endast saltet blivit kvar när vattnet avdunstat! Det var verkligen huuuuur ballt som helst!
Namnet Badwater kommer tydligen av en cowboy som gick vilse med sin häst och när han hittade den här sjön försökte han få hästen att dricka vattnet, men denne vägrade såklart eftersom vattnet var på tok för salt. Därav kommer alltså namnet – det är odrickbart.

Jo, det fanns faktiskt lite vatten i kanten av sjön och någon centimeter under saltlagret, men överlag så var sjön i stort sett helt torr.

Death Valley är förövrigt väldans varmt om jag inte redan nämnt det. Stället har den varmaste genomsnittstemperaturen i världen (varmare än Sahara!) och här har även världens näst högst temperatur någonsin uppmätts, hela 57 grader celsius.

Ångrar mig fortfarande att jag inte köpte ett sexpack ägg och provade steka dom på asfalten :_

När vi anlände til Death Valley fick vi ett fantastiskt bra guidehäfte från motellet vi bodde på. Där stod det om allt intressant som fanns i dalen och jag personligen fastande stenhårt för en sak – The Devil's Golf Course. Det lät ju sjukt häftigt och när jag läste lite snabbt om det så stod det lite om mineraler på banan och annat ballt.

Tyvärr visade det sig att jag antagligen drabbats av hallucinationer på grund av värmen då den här golfbanan inte alls var en golfbana utan ett ställe där salt format stenliknande kristaller med ett ganska coolt utseende.
Det finns dock faktiskt en golfbana i Death Valley, men den ligger vid
Furnace Creek Ranch så vi missade den när vi åkte förbi…

Avslutar med en bild från Dante's View. Det var ett ställe där man kunde se USAs högsta och lägsta punkt från. Utsikten därifrån över Badwater-sjön var helt magisk…

Nu ligger jag i sängen i Las Vegas och orkar inte skriva mer. Klockan är 03:18 lokal tid och jag har hittills hunnit spela bort 80 dollar på meningslösa slots-maskiner Skriver om Vegas när jag har ork och tid, men första intrycket av stället är faktiskt oväntat mycket under förväntan…

Vi beslutade oss igår för att lämna hotellet i San Francisco eftersom vi lastat iväg Linda på ett flyg till Kentucky kvällen innan. Hennes musiksmak var så horribelt enformig och när hon för 219:e gången på två dagar ropade Snälla spela High Road (spf)” så gav vi upp hoppet om en förbättring.
En enkelbiljett till fröken Ingesson senare hade hon plötsligt siktet inställt på hennes kompis Zebra med hästintresse och plötsligt så var resegänget 47 kilo Linda (och 87 kilo packning) lättare.

35 mils bilresa genom torra gräslandskap avklarades på några timmar innan dom tre kvarvarande resekompanjonerna satte sin fot vid nationalparkens ingång. Den här gången var vi på rätt ställe direkt också och inte 25 mil fel…

Och säga vad man säga vill om nationalparker, men dom amerikanska nationalparkerna är så sjukt grymma. Här asfalterar dom rätt in i dom vackraste områdena så att absolut alla kan komma åt dom. Man tar bilen, rullar fram till parkeringen, kliver ur och går 500 meter – sen ser man dom vackraste ställena direkt utan problem.

Så när vi fick syn på ett av vattenfallen som hade en parkering 500 meter från fallet så kunde vi inte låta bli att parkera bilen, kliva ur och traska bort för att kika lite på stället.
Iklädd mina vita Vans-skor så traskade jag, naturmänniska som jag (absolut inte) är, in på vägen som skulle leda oss till vattenfallet.

Nu visade sig vattennivån dock ligga sisådär 12 meter över den normala nivån vilket gjorde att det fullkomligt forsade vatten ner för gångvägen. Då jag inte gärna ville blöta ner mina skor totalt så funderade jag på att vända om, men så kom lillebror och Tatta på en väldans smart idé…

… att jag kunde ta av mig skorna! Sagt och gjort så kickade jag av mig mina fotskydd och traskade sen den lilla biten bort till vattenfallet i det 5-cm höga forsande vattnet.
Inte var det speciellt kallt heller faktiskt, betydligt varmare än jag förväntade mig att smält snö skulle vara.

Men var det värt det eller? Det var så värt att stå där i den lätta vattenfallsduschen samtidigt som kameran blev blötare och blötare bara för att få några bilder.

Nöjd Kausti med strömmande vatten upp till fotknölarna.

Sen satte vi oss i bilen och rullade vidare en liten bit innan vi fick syn på den här klippan. Den sträckte sig säkert 100-200 meter rakt upp i luften från ingenstans men tyvärr går det inte att med bilder visa hur fint det var :_

Till och med sjöarna hade egna vattenfall! Fatta vilket fantastiskt ställe att fiska på – om man bara hade haft en båt och ett fiskespö då…

Efter ett kortare dagsbesök blev det mörk och vi bestämde oss för att leta skydd för natten. Ett halvsunkigt motell för den horribla summan 130 dollar blev valet och jag är idag förkyld på grund av att det var så jäkla kallt på rummet (och det faktum att jag badade i ett vattenfall frivilligt).

Dagen efter (idag) efter började med att vi hittade en internetikon – Pedobear stod och höll på med… det där han gör utanför grannmotellet. Han såg nöjd ut, vi blev mest rädda för stället och flydde illa kvickt.

Sen siktade vi på att utforska resten av parken igen, men det visade sig vara lördag idag… Det var därför trettiofem minuters bilkö – för att få komma in i Yosemite! Jag blev ledsen och hatade alla under tiden som vi krypkörde uppför backarna till ingången.

Intressant fakta: Yosemite uttalas inte Jo-se-majt som vi kallat det under resan. Nej, eländet uttalas Jo-se-midi av någon anledning. Konstiga amerikanare…

På tal om amerikanare så har vi här en rackare som fint foto-bombade min vackra vattenfallsbild genom att sticka fram sin fula bakdel mitt i bilden. Tack för det, verkligen tack…

Men Yosemite var verkligen värt besöket. Klipporna sticker verkligen rakt upp ur marken och vattenfallen plus skogen gör stället till ett riktigt mysigt ställe. Synd att vi inte kunde tälta där bara :_

Asfalt kan faktiskt vara vackert.

Vi var också upp till Galcier Point som fanns en bra bit upp i Yosemite. Det går inte att visa på bilder hur sjukt stället var, men om ni tänker er att det var ett stup 915 meter rakt ner från där jag står här så kanske ni förstår hur högt upp vi var.

Jag vet en kille som inte var så pepp på att stå vid kanten och titta ner i alla fall…

Förresten så hade dom snö däruppe! Det var 18 grader varmt och vi övade snöbollskastning mitt i Kalifornien – vem hade trott det för tre år sedan?

Jag matar bilder mest för att det inte riktigt går att visa hur vackert stället är. Vi åkte hela vägen genom parken när vi skulle ut och det var så galet fint. Tråkigt att man inte kan visa det på bilder, tyvärr är vackra landskap någonting som måste ses med egna ögon…

Just nu befinner vi oss i Death Valley mitt i öknen, klockan är 23:10 och det är grader varmt utomhus. Mitt i natten… Räknar kallt med att få uppleva över 50 graders värme imorgon.

Avslutar med dagens solnedgång över Yosemite. Den här bilden är inte Photoshopad eller förändrad på något vis, så kanske kan ni på något litet vis greppa hur fantastiskt det där stället var…
”