Satt och letade efter lite ny musik att lyssna på tidigare idag när jag plötsligt sprang på en gammal A-teenslåt. Där nånstans föddes än en gång min OMFG, jag minns 90-talet”-nyfikenhet och jag började Youtuba lite. Och jäklar vad många klassiker man sprang på.
Voxpop,
Joelbitar och
Power Rangers är bara några av dom fantastiska (och väldigt otroligt megaskumma) programmen som följde mig genom min uppväxt. Nyfikenheten växte och här är en sammanfattning av min effektivitet under arbetsdagen idag:
Voxpop var ju det där gamla musikprogrammet som gick på SVT under 90-talet där storheter som Spice Girls, Offspring, Aqua, Doctor Bombay, A-teens och Hanson tävlade om den ärofyllda förstaplatsen. Dom bäst placerade låtarna varje vecka fick sen följa med till nästa vecka. I början fick låtarna ligga kvar på listan hur länge som helst, men om jag minns rätt så var det nån låt som låg sådär löjligt länge på listan att dom begränsade antalet veckor till tre eftersom det blev samma låtar i topp hela tiden. Jag vill ha tillbaka Voxpoponsdagarna 
Andra program som är värda att nämnas är ju den fantastiskt läskiga Ika i rutan vars inledning (som ni ser överst i inlägget) fortfarande skrämmer mig på ett djupt psykologiskt plan. Maken till psykiskt påfrestande barnprogram har nog aldrig skådats. Hon var ju skitläskig och sen gjorde hon sin skelettdans också 
Mina kollegor rapporterar samma slags känslor gentemot den här jäntan – det där programmet måste ha varit nån slags psykologisk krigsföring på hög nivå av någon som ville förstöra oss 80-talister helt och hållet.
På tal om läskiga program, Skrotnisse
är också ett program som fortfarande framkallar nån slags ångest också. Serien är sådär tråkigt dovt mörk och den otrevliga gubben är supercreepy.
Annars har vi ju dom gamla klassikerna som skulle få vilken psykolog som helst att förstå varför man försökt springa ifrån ett tåg på en tågräls iklädd en rosa panda-dräkt sjungandes danmarks nationalsång. Eller vad säger vi om Hagelbäcks matrast
, programmet som går ut på att en man sitter och
målar i… filmjölk! Vem i hela friden kom på det där? Hur ska jag kunna förklara för mina framtida barn att pappa minsann satt och tittade på filmjölksmålare och tyckte det var vettigt när ungen samtidigt flyger runt i sitt nya Starwarsflygplan på bakgården.
Eller att pappa minsann har tittat på ett program som handlar om en ung pojke med cp-skada kallat Joelbitar
där Joel dominerar med att dricka vatten ur pooler med skum i och äta från en tallrik genom att helt sonika hålla den lodrätt och gapa. Det här går liksom inte… Jag kommer bli mobbad av mina enga ungar såfort dom lär sig prata
Det blir inget gulligt förstaord därifrån i stil med ”Pappa” utan snarare ”Er tu helt dum i huvutet gupbe?”.
Iofs är det då jag drar fram mitt triumfkort. ”Pappsingen tittade faktiskt på Power Rangers
på TV3!”. Jo, jag och mina kompisar lekte Power Rangers ute på skolgården, vi blev överlyckliga när det skulle släppas ett spel till Super Nintendo och vi var odödliga när vi sprang runt där och trodde vi var robotar.
Inte för att vara sån nu, men fan vad häftiga Power Rangers är! Jag ska övertala Murre och Isgren att vi minsann har egna robotar och att vi egentligen är hjältar som måste bekämpa ondskan. Murre kan få vara den rosa 
”
