Jag har helt glömt bort vilket fantastiskt spel NHL 10 faktiskt är. Jag har knappt spelat det alls sen jag flyttade hit från Sverige, men i fredags släpade n00b-Fredrick hit sin Xbox 360 – eftersom han inte har någon stor och fin 50-tums TV. Med sig hade han en skiva som det stod NHL 09″ på. Eftersom Fredrick är n00b så hade han såklart stavat fel på ”backupskivan” av sitt NHL 10.
Under helgen har vi mestadels lirat Forza Motorsport 3 och FIFA 10, men när han gick hem nu på kvällen drog jag igång NHL igen – och jävlar vad roligt det är.

Just nu krossar jag Los Angeles på svåraste svårighetsgraden och bara njuter av alla dom små detaljerna i spelet. NHL 09 blev ganska stelt när man spelade det, men NHL 10 är betydligt bättre på den punkten. Tyvärr har jag inte kunnat spela online, men att möta datorn på NHL 10 blir inte ens i närheten av lika stelt som på NHL 09. Det är nya situationer hela tiden och man fastnar inte i tråkiga mönster.
Det är nästan så att man längtar hem till dom fantastiska NHL-kvällarna vi hade där jag piskade Knatz, lillebror med flera.

Sen har jag kommit fram till en sak: Jag har börjat avguda Chicago Blackhawks igen.
När jag var ung och spelade NHL 95 på mitt Super Nintendo för många år sedan så hade dom två spelare som jag älskade. Deras namn var Ed Belfour

och nummer 77, Chris Chelios. Chicago var på den tiden mitt lag och jag hejade på dom i smyg eftersom dom var så sjukt dåliga. Dom hade (har) inte vunnit Stanley Cup sen 1960-talet, men jag älskade ändå laget av någon anledning.

Nu känner jag att det där kommer tillbaka. Kane, Toews, Hossa och min personliga favorit Patrick Sharp lirar alla i laget och Chicago spelar ju faktiskt Stanley Cup-slutspel just nu. Kanske kanske kanske kan dom ta sig till final också. Jag tror på det! Så från och med idag kommer jag att beteckna mig som en Blackhawkare. Jag kommer inte ens att hålla på Detroit om Blackhawks får möta det där svensklaget.

Gogogo Blackhawks!”