Klockan 07:00 ringde klockan. Jag var helt förstörd – orka tidiga mornar. Låg kvar i sängen till kvart över och kollade mailen plus Aftonbladet, sen blev det en dusch i den hemska duschen härinne i badrummet Det tar ungefär 2 minuter för duschen att bli varm om man har den på maxvärme och maxsprut (sluta tänka snuskiga tankar om det där ordet Jaker!). Problemet är bara det att om man har maxsprutet (tihi) på max så sprutar det utanför duschen. Oavsett hur man gör så blir man i alla fall kall som fasiken.
Efter duschen blev det på med dom nyinköpta kläderna och sen frukost i lunchrummet här på hostellet.

Jag tänkte först ta en taxi till jobbet eftersom det inte gick någon buss i en vettigt tid, men jag hade ändå rätt gott om tid när jag ätit klart frukosten så jag bestämde mig för att gå dom 4 kilometrarna till jobbet – jag måste ju röra på mig lite om jag äter såhär otroligt onyttigt som jag faktiskt gör

Ett tips till er som är rätt självklart om man inte är dum i huvudet (något som dock en viss bloggägare är): Se till att gå in dom nya skorna INNAN du bestämmer dig för att ta en megalång promenad med dessa på fötterna.
Nu gick jag dom där 4 kilometrarna med nya skor, och efter ungefär 1,5 kilometer kände jag hur jag började få ont i fötterna – ändå fortsatte jag att gå
Lång historia kort: Mina hälar gråter vätska när detta skrivs.

Efter dom nästkommande 2,5 kilometrarnas toryrvandring så var jag äntligen framme vid IBMs kontor. Jag ställde mig vänligt i kön och väntade på min tur, sen gjorde jag som jag blev ombedd att göra i mailet jag fick av Manpower-Anita: Jag askade the lady bakom the desk om det fanns a Manpower HR Representative. She svarade ”Go and ställ dig där borta bland the other n00bs!” och pekade mot ett gäng på 3-4 personer. Jag lydde damen och ställde mig fint bland dom andra.
Efter ett tag började två av dom stöna konstigt fram och tillbaka: ”Gröhle groule hjöle höle döle”. Dom var tydligen danskar. Jag fascinerades mest över hur fan någon kan förstå det där sjuka språket.

Vi skulle vara vid kontoret klockan 08:45, och klockan 09:00 kom en tjock man som saknade hälften av tänderna i sin mun fram till oss och pratade skitsnabbt och konstigt. Han sa tydligen någonting på irländska (med en hemsk dialekt) som jag inte fattade ett smack av. Jag nickade och såg glad ut. Han gick sin väg och jag pustade ut. Det här med att se världsvan ut och nicka om man inte fattar någonting kan vara det smartaste jag någonsin kommit på Det funkar jämt.
Ungefär 10 över 9 kom en Manpowerdam fram. Hon presenterade sig på normal irländska och förklarade att hon var HR representative (den som tar hand om nybörjarna typ) för Manpower och att dom hade problem med att fixa fram passerkort åt oss som skulle börja där. Eftersom alla på IBM tydligen dyrkar passerkort vägrade dom släppa in oss innan vi fått våra kort – även om det skulle ha tagit hela dagen hade vi inte fått komma in
Sen kontrollerade hon vilka som var där och kom fram till att vi var 6 personer, dubbelt så många som hon hade på papperet.Sen sprang hon iväg ett tag, kom tillbaka med några nya namn skrivna på ett papper, prickade av alla och gick igen.

Efter ytterligare väntan var klockan 09:40 och en dam vid namn Cora kom fram och presenterade sig. Jag minns inte riktigt, men hon var nåt med Manpower i alla fall. Hon fixade ett temporärt passerkort och visade mig hur man använde det (du ska ALLTID dra kortet i läsaren, annars kommer djävulen och gör massa konstiga sexuella riter med dig!). Sen släppte hon in mig, jag fick hälsa på min teamleader Johan. ”Tjenare” sa Johan, ”Hej” svarade jag och njöt av att få prata schvenschka igen. Jag blev placerad i Astra Zeneca-gruppen och fick börja medlyssna med en 23-årig man från Bollnäs vid namn Niklas Björklund.
Jag satt där och blev helt förskräckt över hur han klickade sig fram i systemen samtidigt som personerna som ringde in ställde konstiga frågor om saker jag aldrig ens hade hört talas om. Han löste 90% av problemen i telefon och skickade resten vidare till teknikerna som hade mer djupgående kunskaper om systemen.

Jag var chockad. Jag hade ju jobbat med telefonsupport tidigare på Helpdesk i Borlänge, men att jämföra det med mitt nya arbete var som att jämföra en Fiat med min Ferrari – skillnaden var enorm, och det här såg för jäkla krångligt ut. Sen kom nästa chock när jag frågade Niklas hur länge han jobbat här: ”Tre månader” svarade han. Jag kände hur ”Det här kan nog komma att bli ett jättefiasko”-mätaren ökade kraftigt. Niklas förklarade också att den här gruppen på IBM hade det högsta arbetstempot och överlägset flest samtal per dag. Yayyh!

Sen var klockan 10 och det var dags för lunch. Niklas och hans polare skulle äta och jag hängde på. Vi beställde varsin sallad med bacon, kyckling, gurka, isbergssallad, ost och dressing för 4 euro var. Jag fick i mig halva och jag kan inte säga att det var någon höjdare.
Under lunchen lyssnade jag fascinerat på hur dom två herrarna snackade om fest, sprit och styrketräning. Det var det enda dom sysslade med, förutom att kolla på Californication (serien ni vet) på arbetstid. Jag har aldrig förstår mig på någonting av det där, men kanske får jag försöka lära mig om jag ska passa in hyfsat i gänget i alla fall?

Jag har inte fått skriva på några papper alls idag på jobbet, så jag vet inte hur det ligger till med fotograferingen inne på kontoret, men här är ett spionkort på en av arbetsstationerna inne på kontoret. Överlag var det väldigt djupgrått (typ mörkgrått fast ändå inte mörkt), ljust, ganska ljudligt och mycket folk.
Jag satte mig för att lyssna på ännu fler samtal med Niklas när Cora plötsligt kikade upp en bit bort. Hon log mot mig och jag förstod att hon ville nåt. Jag antog att jag skulle skriva på papper och grejs, så jag följde med henne när hon ropade på mig. ”Could you Bring your jacket too please?” sa hon och jag förstod inte riktigt… jag kan ju skriva fastän jag inte har jackan på mig? Var min skjorta ful? Varför skulle jag ha med mig jackan? ”Dumma fruntimmer, varför gör du såhär mot mig?” snurrade i mitt huvud.

Sen tog hon med mig till sin plats och beordrade mig att sitta. Jag satte mig ner och hon förklarade att hon hade råkat placera mig på fel avdelning, och även fast dom verkligen försökt övertala min egentliga avdelning att jag skulle få vara kvar så gick det inte. Cora (jävligt coolt namn förövrigt) bad om ursäkt och tyckte det var väldigt pinsamt att hon gjort ett sådant misstag. Jag jublade inombords – jag skulle slippa slavhörnan!

Det är inte ofta mirakel inträffar, men den senaste veckan har t-v-å mirakel inträffat för mig. Det första involverar två svindryga killar i 18-årsåldern på Paramorekonserten. Dom var ungefär 1,90 långa båda två och roade sig med att hoppa in i allt och alla när förbanden spelade på konserten. Jag avskydde tanken på att ha dom där framför mig under konserten sen, men på något mirakulöst sätt så fick grabbarna för sig att byta plats 5 minuter innan Paramore gick upp på scenen

Idag inträffade det andra miraklet. Jag slapp slavhörnan som Cora av misstag placerat mig i och fick istället komma till ABB-hörnan istället. Jag fick hälsa på min chef Mur… Mirac…. Muric?… sorry chefen, men jag minns faktiskt inte ditt namn Jävligt trevlig var han i alla fall, och direkt jag satte min fot där kände jag mig som hemma. Vi skojade lite och han förklarade att det här stället kanske kunde verka lite svårt till en början men att jag snart skulle komma in i det. Efter att ha noterat att alla 3 av dom 3 personerna jag såg på avdelningen alla satt på Facebook kontrade jag snabbt med ett ”Det kan knappast bli värre än den där röran på andra stället” och tänkte på den stackars slaven Niklas och alla hans 243 system.

Jag fick sätta mig hos en av dom två utbildningsansvariga personerna på avdelningen. Sjukt nog var BÅDA dessa fruntimmer Inte undra på att dom behöver förstärkning av en riktigt karlakarl som Kausti – att låta fruntimmer sköta tekniska saker kan bara leda till katastrof
Hon presenterade sig i alla fall som Maria Jakobsson och visade sig vara en riktigt trevlig filur. Hon hade jobbat här längst av alla på avdelningen – i hela 1,5 år… sjuk personalomsättning dom måste ha ju.
I alla fall verkade hon vara en såndär ”Jag klär mig i svart utan att vilja dricka människoblod bara för det”-person. Jag kan verkligen tänka mig att hon gillar hårdrock/metal/annan opoppig musik. Hon hade även ett intresse för drakar och en sådan prydde även hennes dator. Trevlig som hon var (Maria alltså, inte draken) lät hon mig leka med draken när jag hade tråkigt. Tack för det
Vidare förklarade hon att hon hade en amerikansk pojkvän vid namn Patrik som just nu var arbetslös. Enligt henne satt han hemma och sökte jobb hela tiden just nu. Jag förklarade för henne att han snarare satt hemma och spelade World of Warcraft. ”Nä, det gör vi tillsammans” svarade hon.
Maria är cool. Hon är lite som min IBM-mamma just nu. Tummen upp för det Ska försöka ta hjälp av henne för att hitta boende imorgon, hon borde ha kontakter.

Annat värt att notera efter första dagen på kontoret: Det finns förvånansvärt många tjejer där. Säkert 30-35% av alla som jobbar där är fruntimmer. På Helpdesk i Borlänge var det två av 45 anställda som var tjejer – och båda slutade efter ett tag.
Undrar hur det kommer sig att IBM lyckats så bra med att locka till sig damer? Datorer och damer brukar ju inte gå så väl ihop och datorbranschen består väl av sisådär 95% killar.

När jag sen slutade vid 16:00 så orkade mina fötter verkligen inte med en promenad hem. Det blev till att ta bussen hem. 1,15 euro (11 kronor) var inte alls farligt för den resan. Iofs fick jag lov att gå 500 meter från busshållplatsen till hostellet jag bor på, men det är betydligt bättre än att gå 4 kilometer

Eftersom mina fötter gjorde så jävla ont att jag nästan ville gråta tänker jag bestraffa mina fula nya skor genom att inte posta någon bild på varesig dom eller mina arbetskläder idag. Buu för skorna!

(Jag orkar verkligen inte läsa igenom allt jag skrivit nu. Har jag stavat fel eller nåt får det fan vara. Jag orkar inte bry mig. Ni får gärna klaga på något så fixar jag det, men jag tänker inte sitta och gå igenom hela texten själv)