(Söndag, del 2)

Det finns en sak med Grekland som jag verkligen inte förstår. Eller, det finns flera. Varför alla röker, varför ingen någonsin har hjälm på sig, vart alla poliser befinner sig, varför det finns så många restaurangen i en sån här liten stad och om herr Golfo verkligen betalar skatt? Men det finns en fråga som jag tycker är viktigare än alla andra:

Varför är Fanta inte Fanta i Grekland?

Låt mig förklara: Om du beställer en Coca Cola i Sverige så får du samma sak som i Grekland. En svart läsk med kolsyra som smakar underbart. Beställer du en Sprite får du även där samma sak i både Sverige och Grekland – genomskinlig (jaja, färglös heter det enligt min gamla kemilärare från Maserskolan) lime- och citronsmakande vätska med kolsyra.

Men om du istället beställer en Fanta i Grekland, då får du inte Fanta. Eller, du får Fanta, men inte Fanta som vi svenskar är vana vid. Du får Fanta-saft. UTAN kolsyra Jo jag vet, jag är lika chockad som ni är. Det är snudd på skandal. Hur det har kunnat gå såhär fel för grekerna undgår mitt förstånd. Kanske gick killen som var ansvarig för Fantareceptet här i Grekland ut och rökte precis när receptet skulle delas ut. Istället delades Bobs apelsinsaft-recept ut. Vem vet?

Jag är lite besviken över detta. Jag vill uppleva den fantastiska Fantan jag vet finns här på Grekland. Den är lite av en dold kulturskatt. Ni som ännu inte smakat grekisk Fanta (med kolsyra!) – låt bli. Jag provade den när jag var på Kreta nångång kring 1997. Sen dess har Fantan i Sverige aldrig blivit densamma. Svensk Fanta har en otroligt besk eftersmak, snudd på vidrig. Men man märker inte av den eftersom man är van vid den där äckelsmaken. Här smakar den istället sött och nypressad. Som om cafeterian man precis köpt Fantan av pressat den själv.

Imorgon ska jag nog försöka ge mig ut på Fanta-jakt här i stan. Funderingar finns kring att köpa med sig några burkar till Sverige. Kanske sälja dom till någon finsmakare? Eller så sparar jag dom i kylen tills en dag som jag tycker är värd att firas. Vi får se.

Tillbaka till Zorbas nu, maten har precis kommit…

Jag beställde ”fried squids”. Friterade bläckfiskar. Jag svamlade nyss om Kreta 1997. Det var även då jag för första gången smakade friterade bläckfiskringar. Jag minns den frasiga smaken, jag minns gummiringarna inuti och jag minns hur fantastiskt det smakade.

Nu, 12 år senare (fy fan vad tiden går fort :n), var det äntligen dags igen! Jag skulle åter få uppleva smaken av ”Kalimares”. Förväntningarna var hissade så högt det går, precis som den svenska flaggan på prinsessan Victorias födelsedag. Maten såg också fruktansvärt inbjudande ut.
Jag tog en första tugga, och det första jag tänkte var ”var det här allt?”. Maten smakade ungefär lika mycket som vatten. Frasigheten fanns där, gummikonsistensen likaså, men det fattades någonting. Jag noterade citronen på tallriken.

Efter att ha kramat citronen så hårt jag kunde över bläckfiskringarna så märkte jag en sak: Det var ju faktiskt både bläckfiskringar OCH en massa små bläckfiskar

på tallriken. Till en början var det lite svårt att se, men efter ett tag klarnade bilden av dom små friterade stackarna. Antagligen var dom levande när dom östes i fritösen. Dom genomgick en fantastisk förvandling från slemmiga och äckliga till frasiga och mumsiga. Jag bad en tyst bön för Oskar, Henrik, Sture, Tor och alla dom andra små stackarna, sen fortsatte jag att mumsa i mig dom.

Det smakade bättre nu när jag fått på lite citron. Smaken växte allt mer ju fler av Oskars kompisar som hamnade i min mage. Första intrycket när jag smakade maten var att et nog kunde bli tal om bloggens hittills värsta sågning, men ju längre måltiden led, desto mer höjdes betyget.
Kanske hade jag skruvat upp förväntningarna lite för högt. Precis som med Victorias födelsedag. Det blir lixom aldrig något bra av det hela.

Betyg på Zorbas Kalimares: [!][!][!][!/][!/]

Annars måste jag tillägga att jag drack en Coca Cola, en saft-Fanta och en Sprite till maten. Det är 0,75 cl rent socker till en enda måltid. Hejdå världen, min första hjärtattack kommer om några timmar Anledningen till det stora läskintaget var nog att vi legat på beachen i 3,5 timmar innan maten. Vi hade dessutom glömt köpa med oss vatten ner till stranden, så jag hade inte dryckit alls under den tiden.

Där har ni min fantastiske Lily Allen. Längst ner till vänster på bilden. Mina spionkortknäpparkills börjar bli rostiga känner jag… Besöker ni nångång Geminis pizzeria i Pargas, hälsa henne från mig. Inte för att on har en aning om vem jag är, men ändå

Buuuuuuuuuuuuu! Här harin det värsta drygskåpet i hela Pargas. Jag har ingen aning om vad han heter, men han jobbar som inkastare till restaurangen (Bacchos) som ligger bredvid Zorbas. Han är så fruktansvärt dryyyyyg. Varenda gång man går förbi honom kommer han framglidandes med sitt ”A table for yooou? I got one”. Jag har seriöst ta tag i honom och sen kasta honom i vattnet så att man slipper gå 200 meters omväg för att slippa honom. Besöker ni någonsin Pargas, ät INTE på Bacchos! Även om det är det enda stället som finns kvar.

Lova det!

För att klaga lite mer är det fan skandal hur dom har utformat soptunnorna här i staden. Allt i stan är sådär charmigt kustaktigt. Stenmurar, blåa restauranger, båtar överallt med mera. Sen har dom världshistoriens ärggladaste soptunnor som sticker ut nåt fruktansvärt Det förstör ju allt! Såklart är telefonkioskerna som finns där gula också. Gärna placerade bredvid en färgglad soptunna

också Dumma greker.

Fler mysterier: Hur tar dom sig ut till båtarna därute? Det går inte att komma åt dom från land i alla fall. Simmar dom verkligen ut till båtarna varje gång?

Kvällsmaten idag blev spaghetti Bolognese. Jag kände mig skithungrig när vi gick och åt men fick ändå inte i mig mer än hälften. Lagomt generad körde jag ”gör maten under en massa servetter, betala fort, och stick innan dom märker nåt”-taktiken idag igen. Den funkar alltid. Den livsfarliga

servitören hann inte fatta vad som hände innan jag lagt benen på ryggen och försvunnit

Det finns inte så mycket vettigt att göra här på kvällarna egentligen. Man kan äta och man kan ytterst sällan hitta någonting att köpa. Vi hittade slutligen en sak åt lillebror, en påse som såg ut som en enorm bakficka

. Innehållet är hemligstämplat.

När man handlat klart finns det bara en sak kvar att göra – äta. Har man nyss ätit och är mätt så kan man alltid äta efterätt, den här gången på caféet ”Smart Ice”.
”Smart Glass”, hur dumt låter inte det? Konstiga greker. Men dom hade coola glassar i alla fall. Den obligatoriska spaghettiglassen

fanns såklart där. Dom hade även en rätt som jag trodde bestod av stekta ägg (den hette ju det!), men det visade sig att det var en glass-skapelse som såg otroligt verklighetstrogen ut.

Mamma beställde en skottkärreglass Den bestod av glass, grädde och i botten fruktsllad. ”Äter du äpplen ur skottkärran morsan? Pensionen idag är inte mycket att leva på” retades jag. Min utsökta humor uppskattades inte

Jag beställde en Chicago. Den bestod av chokladglass, grädde, chokladsås (vadå? Jag gillar chokladglass!) och mandel. Sen lite garnityr ovanpå det. Flaggor, kex och jag vet inte vad dom hade satt i.
Jag blev lite chockad över att dom hade varm grädde på glassen. Jag har aldrig sett det förut. Antagligen eftersom jag bara äter sallad, frukt och annat nyttigt i vanliga fall…
Den varma grädden var otroligt fluffig, och faktiskt en riktigt smart uppfinning: Ju varmare den är, desto [unfinished] längre tid tar det innan den smälter. Mycket smart.
Men den smakade sisådär. Varm grädde kändes fel på något vis. Jag vill ha min grädde kall. Kanske börjar jag bli gammal? Allt var bättre förr…
Glassen och chokladsåsen var i alla fall god. Sen var resten sisådär.

Betyg på Smart Ices Chicago: [!][!][!][!/][!/]

Jag avslutade kvällen med att göra en ”hejdå Grekland, imorgon åker vi”-växt av den tråkiga plastblomman som stod på vårat bord. Flaggan vajade i vinden när vi lämnade caféet. Antagligen kommer jag aldrig mer att återvända dit. Inte för att glassen var dålig, utan för att jag antagligen kommer besöka Pargas igen. Det känns lite sorgligt på något vis…

Klockan är nu 00:11 och sentimentaliteten börjar smyga fram. Jag stänger nog ner för idag