Jag var till Kupolen idag under lunchen. Mest för att det aldrig tar mig 1 timme att äta, och det är ju sådär lagomt kul att sätta sig framför datorn när man redan har suttit där 4 timmar på förmiddagen.

Väl inne på Kupolen så jag traskade in på Stadium för att kolla hur stort hål inköpet av innebandyklubbor kommer göra i min plånbok i år. Det var inte så farligt, det blir 3 stycken blad för 220 kronor styck = 660 kronor. Dock svider det i Eurotriptarmen redan… Jag vill inte gärna slösa pengar i onödan. Dessutom kommer det kosta mig typ 1500-2000 kronor för medlemsskapet i innebandyn också, vilken klubb det nu blir. Hua.
Det är dock för en god sak i alla fall, innebandy är ju faktiskt både nyttigt och roligt. Bättre att lägga pengarna på en god sak istället för på en godsak, eller hur

Efter att ha dreglat lite inne på Stadium traskade jag vidare till Team Sportia för att se om dom hade några roliga nyheter i innebandyhyllan.

10 meter innan jag klev in i butiken så hörde jag ett ganska kraftigt skrikande. Det visade sig ganska snart att det var en blott 7-årig liten flicka som förtvivlat skrek ”MAMMA, VART ÄR DU!?” i butiken.
”Tackars liten, haj du tappat bott din mamma?” tänkte jag. Jag funderade snabbt över mina alternativ:

1. Skit i ungen, det är inte mitt problem
2. Fråga ungen vad hennes mamma heter, och hjälpa henne leta reda på mamman
3. Samma som ovan, men ta ungen till Kupolens information istället

Tredje alternativet var ju det som gällde när jag var ung. Då tog man den bortsprungna ungen till informationen, dom ropade ”14-åriga Micke söker sin mamma. Han finns att hämta, mot beskrivning, i informationen”.
Några minuter senare kom mamma springandes, löste ut mig, och skällde på mig: ”Du får inte springa iväg sådär! Jag var jätteorolig!”

Alternativ nummer två känns också lite tveksamt. I dagens ”alla män som står närmare än 5 meter från en flicka under 15 år är pedofiler”-tider så bör man nog akta sig väldigt noga för vad man gör. Speciellt med alla curlingmammor som är så otroligt överbeskyddande mot sina ungar. Polisanmälan och allt möjligt kan stå precis runt hörnet.

Här någonstans började jag ändå känna att mina superkrafter kunde komma till undsättning. Jag lade upp min plan:
Jag frågar henne om hon vet vad hon har sin mamma och får då ett gråtande ”Neeeäääeäjjj!!!!” tillbaka. Sen transporterar jag tjejen, på 6 meters avstånd, till informationen. Där släpper jag av henne med ett krav på hittelön och mitt telefonnummer. Sen ropas hennes namn ut i högtalarna, hennes mamma kommer springandes, och… ja, ni fattar. Jag blir dagens hjälte, får en halvsida i Borlänge Tidning och får hittelön på hälften av flickans värde (ovärdelig/2 = skitmycket pengar).

Men det var ju förr i tiden… Idag är det ett annat arbetssätt som gäller när ungarna sprungit bort. När jag nu stått där och tänkt i ungefär 0.76 sekunder (den texten ni läst ovan) så blir jag helt plötsligt en sur gubbe. Lillskiten plockar helt enkelt upp sin MOBILTELEFON och RINGER sin mamma… ”Vart är du? Jaha, jaaaaaa, jag kommer”. Sen traskade hon iväg till sin mamma.

Dagens ungdom… ”När jag var ung… Då var allt mycket bättre”…