• Fantastiskt,  Livshändelser

    En förmögenhet fattigare, ett hem rikare

    2013-08-08 /


    Så var det då äntligen gjort. Mitt livs näst största beslut någonsin är taget och jag känner mig ruskigt nöjd med resultatet. Skönt att man inte ens blev 2 gånger miljonär i skulder också, priset hamnade nämligen strax under 2-miljonerströskeln tillslut. Men om vi tar det från början:


    Första lägenheten jag tittade på var en tvåa vid Globen och hur jag än vrider och vänder på det så kommer den lägenheten alltid vara den där flickan som man var okristligt kär i men som man aldrig fick en chans att leva tillsammans med”. Superfräsch, perfekt läge med superduperusikt mot Globen (det syns inte hur bra den var på bilden) och allt var verkligen guld med den.
    Men då jag åkte till Polen i precis samma vända så kunde jag inte riktigt hänga med i budgivningen. Men får man inte den första får man ta sikte på nästa.


    Efter att ha fått en förhandsvisning på en andra lägenhet med magiskt balkong, fått vänta en vecka efter att jag budat för att sen få höra ”Säljaren vill inte sälja före visning” så blev jag så sjukt knäckt eftersom jag var helt säker på att jag skulle få den.


    Tack och lov kom min kära mor upp på besök lite slumpmässigt strax efteråt så då kikade vi in nästa lägenhet, en kass tvåa uppe i Solna. Den ser superfin ut på bilderna men kändes ungefär lika stor (och ångestfylld) som en hytt på C-däck på någon Finlands-färja så den gick fetbort. Inte Finlands-färjan då, men väl lägenheten.

    Och det är nu det det slår mig att jag precis visat upp tre helt galet vackra lägenheter och byggt upp en förväntan som, och vi kan fortsätta med Finlandsbåts-jämförelserna, kan liknas vid förväntan man har innan man för första gången i livet kliver ombord på en 24-timmarskryssning. Man tror det ska vara party, glädje och fest men sen visar det sig mest vara en massa gamla tanter, sorgliga småstads-människor och misär ombord. Fast nu finns det varken gamla tanter, sorgiga småstads-mä… vafan, jag är ju från Borlänge…

    Äsch, skit i den där jämförelsen, den var kass…

    Men mitt första egna boende någonsin, ligger skojigt nog på Mögelv… förlåt, Möckelvägen och ser ut som såhär:


    Så av alla bilder jag har på lägenheten just nu är det här alltså det bästa jag har att komma med. Ett rum som likaväl skulle kunna komma från ett mentalsjukhus. Imponerande va? Hannibal

    skulle kunna sitta där liksom. Kanske ska man ringa Sir Anthony Hopkins och be honom spela in ”Hannibal: Mögelvägenm 15, 40 kvadratmeter tredje trappan med grym planlösning”? Då kanske man kan tjäna tillbaka en bråkdel av den förmögenheten man lagt ut på lägenheten.

    För det är ju lite skrämmande när man tänker på det. Inte Hannibal då, jag har faktiskt aldrig blivit riktigt rädd för ”När lammen tystnad” av någon anledning. Däremot är summan man lagt ut på lägenheten helt absurd egentligen. Lägenheten är imponerande 54 gånger större än mitt tidigare största köp (min kära Nissan-Ferrari

    ) vilket så klart är helt sjukt. Men det är ju i grunden en investering och månadsavgiften på blyga 1 770 kronor gör att jag kan amortera typ 0,00001% av lägenhetslånet extra varje månad.

    Jag funderade lite på hur jag skulle avsluta det här inlägget när jag började skriva det. Jag nojar onödigt mycket när det gäller inlägg om stora livshändelser. Jag funderade i alla fall kring om huruvida jag skulle avsluta på ett typiskt bittert och sarkastiskt Kausti-sätt med att förklara hur otroligt hemskt det känns att sätta sig i skuld för resten av livet eller hur jag skulle göra. Men i slutändan kom jag fram till att jag i framtiden kommer se tillbaka på det här inlägget och när jag då gör det vill jag avsluta med en skön känsla som faktiskt förklarar hur jag känner inför det här.

    Och jag är överlycklig. Faktiskt. Lite rädd för vad framtiden har att erbjuda och jag tror inte jag riktigt har förstått att jag nog är rätt fast i Stockholm nu. Men ändå har en känsla av lugn infunnit sig. Ett lugn som på något vis börjar cementera fast känslan av att jag nu är stockholmare på riktigt och att jag nu kan börja planera nästa fas i livet. Och det känns faktiskt helt fantastiskt!”

    läs mer
  • 12 dagar i Polen och Ukraina

    Är du hemma nu? Blev ni rånade? Hur mycket ångrar du resan?

    2013-07-09 /


    Allt roligt har som vanligt ett slut, så även den här minimerade maxisemestern” också. Jag ligger hemma i min säng i Stockholm och läser SMSet från Gustaf som jag fick tidigare idag. ”369” står det och det är svaret på min fråga om hur många mil trippmätaren i bilen står på när vi väl kommit hem. Extra intressant blir den här siffran när man tittar på Google Maps och ser hur långt resvägen egentligen är:
    Från Stockholm till Karlskrona är det 497 kilometer, från Gdynia till Kiev är det 1143 kilometer, från Kiev till Krakow 867 kilometer, från Krakow till Gdynia igen är det 617 kilometer och sen är det såklart 497 kilometer vägen tillbaka från Karlskrona till Stockholm. Om ni nu slår det här på miniräknaren på eran dator får ni då siffran 3621 kilometer, eller om ni så vill 362 mil.
    Det betyder att vi, efter nästan 400 mils körning totalt körde 7 mils ”fel”. Då räknar jag med tankning, mat, hotell-letande och ALLT annat i resväg som inte innebär att åka från stad till stad i begreppet ”fel”. Tar man en ratio på felkörd väg delat på totalt körd väg så får man fram att vi kört 98,1% exakt som vi skulle under hela resan. Det är lite sjukt…
    Vi fuskade dock med hjälp av att Gustaf tankade ner Google Maps offline, men det funkade stundtals så dåligt att jag höll på att strypa kartläsar-Gurra så vi ska nog inte ge den lösningen allt för mycket beröm.


    Båtresan hem började annars med lite småpanik när vi, en kvart efter att båten skulle avgå, fortfarande inte hade fått komma ombord. Vi stod där med kanske 15-20 andra bilar och väntade samtidigt som någon gick fram och snackade med snubben som ansvarade för vilka bilar som fick åka ombord, dom båda pratade lite, herr last-ansvarig skakade på huvudet och pekade på båten innan fröken nyfiken sakta gick därifrån. Vi blev inte precis lugnare men tillslut så fick vi komma ombord i alla fall. Parkeringen blev l-ä-n-g-s-t bak i hörnet och det är första gången i mitt liv jag sett någon fickparkera på en färja. Bucket list-avcheckning där för Gustaf och jag är fortfarande lite avundsjuk…


    Men nog var det lite mysigt att sitta där i solnedgången med en ukrainsk ful-öl i handen och se hur Gdynia sakta men säkert avlägsnade sig bakom båten. Det fanns tid för reflektion och vi kunde allihopa glatt konstatera att resan, trots militärmutor, fortkörningar, elaka gränsvakter och en massa annat varit en stor succé. Inte såpass att jag tror någon av oss skulle göra om det igen efter den här resan, inte med bil i alla fall, men ändå såpass att vi skulle göra samma sak igen om vi fick chansen att leva om våra liv och ställdes inför samma val då.
    Är du trött på Thailands-semestrande och svenssonliv och vill uppleva någonting annorlunda rekommenderar jag ändå starkt att du ger det här ett försök. Både på gott och ont som ni kanske läst, men framför allt är det dom positiva sakerna med Tjernobyl, utekvällarna, kamraterna och alla dom andra upplevelserna som jag personligen kommer minnas efter det här. Och det är väl det semestrar handlar om i slutändan?
    ”

    läs mer