Fäktning – lika actionfyllt som att dansa vals
Det är rätt najs att jobba för ett stort amerikanskt IT-företag. Ibland får man resa mycket, ibland (lite för ofta) får man käka på bra restauranger gratis och ibland får man utöva aktiviteter som man annars aldrig skulle få göra. Och idag visade sig den saken vara att prova på fäktning.
Tänk er en sport som från början gick ut på att man, med hjälp av ett sylvasst svärd, skulle mörda varandra och där endast en person kunde gå vinnande ur striden.
Förväntningarna var såklart på topp inför spektaklet och vi var alla på kontoret övertygade om att vi var den nya Zorro.
Väl på plats var vi lite tidiga men efter några minuter kom en långskånk, som man direkt kunde se var en fäktare, gåendes emot oss. Han presenterade sig som Salek, fästmäktare Salek, och bjöd in oss i lokalen.
Salek visade sig vara en rätt trevlig 60-åring, även om hans diciplinära lärarstil sken igenom lite. Det märktes att han var skolad ur den gamla skolan, men jag säger inte att det är någonting negativt.
Men vi fick sen byta om till vanliga träningskläder i form av shorts, tshirt och gympadojor. Sen gick vi upp i salen och fick värma upp. Här började jag ana ugglor i mossen. Några få ugglor som sen skulle visa sig vara otroligt många ugglor.
Vi vet ju alla hur fransmän är bittra översittare som tror att världen fortfarande kretsar kring Frankrike. Dom verkar helt ha missat att Frankrike slutade vara ballt strax efter 1700-talets slut och ställer sig helt oförstående både till att det engelska språket numera är det språket som alla ska lära sig samtidigt som dom vägrar inse att deras matlagningskonster faktiskt inte är så imponerande längre.
Vi fick i alla fall börja med att lära oss hur man hälsar före en fäktningsmatch. Vi snackar alltså en sport där allt går ut på att mörda motståndaren, och då är det första man ska göra att hälsa på varandra. Genom att slå sig själv lätt i pannan med svärdet.
Sen fick vi även lära oss att, eftersom fransmännen älskar allt som är feminint, svärdet inte heller kallas för svärd utan för värja. Att säga KOLLA MITT MEGACOOLA SVÄRD” är ju typ hur awesome som helst, så på det viset kan vi inte ha det. Då kan man ju bli rädd för motståndaren som strax ska försöka mörda en. Så istället kallar vi svärdet för värja, och direkt tar det udden av det hotfulla. ”KOLLA MIN SVINBALLA VÄRJA” låter mer som om man precis köpt en ny lila matta som man lagt ut i hallen än som att man precis köpt ett sylvasst mordvapen.
Sen har dom tagit bort det vassa på svärdet också. Svärdet är som en metallpinne man ska peta på varandra med. Vad fan?…
Men efter dessa konstateranden fick vi i alla fall lära oss hur man ska röra sig. Och här började det släppa helt för mig. Tänk er att man ska mörda någon med ett svärd, då är det första man vill göra att springa fram till fanskapet, karatehoppa på honom och sen i samma rörelse spetsa honom med svärdet. Det ska vara aggressivt att döda någon!
Men inte när fransmännen får bestämma. Nej, då ska man istället skutta fram. Likt en arg kanin ska man alltså hoppa fram och sen, med hjälp av den trubbiga pinnen, ska man försöka smiska sin motståndare till döds. Var tog all action vägen!? 
Men tji den som ger sig tänkte jag. Vi hade inte ens fått på oss våra dräkter ännu. Kanske skulle det bli bättre då? Dräkterna åkte på (man får ju inte riskera att bli skadad när man ska mörda varandra…) och vi tog plats på mattorna.
Nämnas bör här att dom faktiskt hade sånadär touch-sensorer i svärden som gjorde att en lampa lyste upp när man träffade någon. Det var rätt ballt faktiskt.
Nämnas bör även att vi här hade gått igenom två olika sorters pareringar, tre olika sätt att röra sig på, sjutton olika termer, i vilken höjd man skulle hålla pinnen, var man skulle hålla vänsterhanden, hur man skulle hålla vänsterhanden, hur man skulle hälsa och en otrolig mängd andra saker. Det gjorde att det blev helt galet många grejer att hålla koll på när man väl skulle fäktas, och det i kombination med hela den här ”jag har en pekpinne i handen, jag ska skutta fram och peta på dig!”-grejen gjorde att själva tjusningen med fäktning liksom försvann.
Nej, fäktningen kändes mer som en slags dans när man väl fick prova. Höger, vänster, höger, vänster, framåt, bakåt, upp med handen, ner med handen, vänster, höger, framåt upprepades i huvudet hela tiden och hela spektaklet påminde om nån slags blandning mellan vals och schack, fast med en lärares pekpinne i handen hela tiden.
Men tilläggas ska att det var riktigt kul att prova på sporten. Och det var sjukt mycket jobbigare än jag trodde på förhand. Men ärligt talat så räcker den liksom inte hela vägen fram…
Betyg på sporten fäktning: En och en halv Turtles-Leonardo
