Sydamerika 2016, Guayaquil och Lima
Alla vackra kärlekshistorier har ett slut, och så även vår relation med Baños. När vi åkte hit visste vi knappt varför vi skulle dit, men efter linbaneåkande, mountainbikesycklande, hästridande (okej, inte så mycket hästridandet), gungande och stadsmys i oändlighet så är både jag och Marlene överens om att Baños absolut är ett måste om man är i Ecuador.
Baños får därför 4,7 av 5 starka Jon Olsson i betyg.
Vi hade då köpt oss en varsin enkelbiljett från Baños till Guayaquil, en bussresa som skulle ta närmare 6 timmar. Uppstigning klockan 05:15 på morgonen, bussen avgick 06:00 och kvaliteten kunde man absolut inte klaga på.
Vi satt och pratade om det på vägen, hur en buss skulle kunna vara bättre än den vi åkte med. En buss, oavsett om den är en långdistans som den vi åkte med, blir inte bättre än en fräsch och bra buss med jättebra säten. Och det var precis vad den här bussen erbjöd.
På tal om ”på vägen”, jag måste visa upp den mest briljanta rese-idé jag fått sen jag fick lära mig att man kan ta med ett grenuttag på resan och på så vis slippa använda flera reseadaptrar: min emulator-setup! Jag tog, helt idiotiskt kan tyckas, med mig min Playstation 4-dosa samt en hållare för mobilen som jag köpt till dosan. Tanken var att kunna spela Super Nintendo-spel på mobilen under resorna och det är helt sjukt vilken bra idé det varit! Jag har hunnit spela igenom halva Zelda: A Link to the past och även försökt, och gett upp, Super Ghouls and ghosts. För er som inte vet vilka spel det här är så är det skit samma, men jag kan säga att den här Playstation-dosa + hållare + SNES-emulator + en megastor powerbank gett mig säkert 20 timmars underhållning redan – och då har jag inte ens klarat ut ett av dom 10 SNES-spelen jag har lagt in.
Min emulator-setup får självklart fem Shigeru Miyamoto av fem möjliga i betyg.
Vägen mellan Riobamba och Guayaquil bjöd stundtals på rätt vackra vyer, och framför allt den sträckan där vulkanen Cotopaxi uppenbarade sig borta i horisonten.
Även terrängen i övrigt var stundtals skräckinjagande, stundtals nästan komisk. Skräckinjagande var den när bussen körde på kurviga vägar i 80 km/h och där det precis bredvid vägen var ett stup på en sisådär 100-150 meter rakt ner. Det konstiga, och halvkomiska, var när vi åkte förbi ställen där hästar stod och betade på ängar i en sisådär 45-gradiga lutningar bara några meter från ett liknande stup.
Men nog var det allt vackert att skåda grönskan som vyerna bjöd på.
Men om naturen under resan var vacker så var Guayaquil raka motsatsen. Vi visste redan innan vi åkte dit att staden skulle vara rätt trött, men maken till grå och tråkig stad var det längesedan man såg. Industriområden, grått väder, ingenting att göra, ingenting att se och ren tristess. Vi stannade bara i 24 timmar, men det finns absolut ingenting att rapportera därifrån så vi glömmer den staden.
Eller jo, det finns en sak att rapportera. Vi var in i en butik för att handla lite kvällsmat, i den butiken sålde dom bildäck bredvid köttdisken. Det är värt att rapporteras om. Hur i hela friden tänker dom här egentligen? 
Men jag och Marlene är lata, dessutom har vi det lite knapert med tiden, så vi bestämde oss för att sälja varsin njure och betala alldeles för mycket pengar för att kunna flyga mellan Guayaquil och Lima i Peru istället för att köra en sisådär 30 timmar lång bussresa.
Flygtiden var på 2 timmar, men ändå fick vi flyga ett plan med 7 säten i bredd och som hade filmer, TV-serier med mera. Snudd på fullt var planet också, trots att resan kostade oss 3700 kr – per person! Ockerpriser så klart, men det är helt galet dyrt att flyga mellan länder i Sydamerika av nån idiotisk anledning. Ett flyg som tar två timmar, men som är inom ett land? 800 kronor. Samma sträcka mellan två länder? Lägg på 3000 spänn.
Absolut mest intressant på flygresan var dock att alla underhållningssystem hade kortläsare inbyggda i dosorna man styrde dom med. Jag vet inte riktigt om det är framtiden eller gammalmodigt, men jag har aldrig sett det förut. Tyvärr fanns det ingen möjlighet att köpa P-filmer (Peru-filmer) eller någonting annat heller i systemet, så jag fick aldrig möjligheten att prova kortläsaren.
Inreseblanketter skulle så klart fyllas i. Den ena var bara på spanska, och jag kan inte ett ord spanska. Men då kommer ett till magnifikt resetips från Kausti himself: Nämligen Google Translates app. ”Vadå, det var väl ingenting speciellt?” tänker du kanske nu, men visste du att appen har möjlighet för direktöversättning via kameran – och att appen kan göra allt detta offline?
Man startar appen, väljer att göra en kameraöversättning och sen pekar man mobilen på texten och tittar på mobilskärmen – så översätter appen automatiskt det som står framför dig! Det funkar sanslöst bra och är ett måste för alla språk-inkompetenta resenärer som mig. Funkade även fint på blanketten vi fick ombord på flyget.
Ankomsten till Peru kan enkelt beskrivas i en mening, som endast består av ett ord, nämligen ”Taxi?”. Under fem minuter på väg ut från flygplatsen fick vi den där frågan 8-10 gånger av påstridiga chaufförer. Jag, som inte sovit på hela flyget, var måttligt road och smidde hemliga planer med elaka resultat med dessa herrar i centrum.
Resan in till Miraflores, området i Peru där vi skulle bo, var sen en rätt blandad kompott. Första delen bestod av en trafiksituation som mer påminde om Indien eller dom mest ociviliserade delarna av Afrika och skjul, industriområden och en riktigt dålig första känsla, men när vi närmade oss Miraflores lyste Lima upp och visade sin bättre sida.
Det sjukaste med trafiken idag måste ändå vara taxin vi åkte med som hade en TV, med livefotboll, installerad i instrumentpanelen! Trafiksäkerheten är A och O här, verkligen…
Lima måste förövrigt ha nåt slags rekord i ”längst kuststräcka för en huvudstad” för hela staden verkar ligga längs kusten ut mot Stilla havet. Ser ni ön/berget rakt fram på bilden? Om du tittar till vänster där så ser ni staden där och den fortsätter sen hela vägen bort till där jag är, och förbi en okänd sträcka till.
Andra konstigheter från Peru hittills: Red Bull-burkarna var stöldmärkta i matbutiken vi handlade i. Hur knäppt är inte det? En vara för drygt 15 kronor som har larm, lite oklart hur det kunnat bli såpass skevt här.
