Kausti.com

Peru är ett konstigt land. Ena sekunden är man och kollar in Machu Picchu, andra sekunden går man mot ett tåg man ska med och är orolig för sin egen säkerhet. Det förstnämnda skedde igår, det senare skedde imorse.
Vi checkade ut från hotellet för att ta oss till tågstationen. Aguas Calientes som stad är typ mindre än min lägenhet så det tog oss ungefär 3 minuter att gå från hotellet, som ligger lite i utkanten av staden, till tågstationen som ligger på andra sidan stan.

Väl där satte vi oss och väntade, som normalt folk gör, men vi reagerade på att det var väldigt få personer därinne. Men å andra sidan gick det här tåget 10:30 vilket är för tidigt för folk som besöker Machu Picchu under en dagstur, så vi antog att det var anledningen. Men det var inte anledningen…

Efter ett tag kommer en man klädd i Inka Rail-kläder och ber att få se våra biljetter. ”Please come with me, the tracks are blocked” säger han på knackig engelska innan vi riktigt hinner förstå vad som skett. Min första tanke var att han försökte sno våra biljetter, men vi fick tillbaka dom rätt snabbt varpå jag direkt lade ner mina tankar om att karatesparka ner snubben.

Han tar med oss ut där vi möter upp med en annan, yngre kille i 25-årsåldern. Han har dock civilkläder på sig, någonting som ser lite konstigt ut eftersom han har en kostymskjorta som sticker ut under under hans huvtröja. ”Follow my colleague” säger den äldre av dom två och vi hänger på. ”YOLO” som ungdomarna säger idag.

Vi går en konstig väg, åt fel håll och tar en omväg i staden innan vi möter två andra Inka Rail-arbetare runt hörnet på en totalt död gata. Först stannar vi, sen signalerar dom två att vi ska hålla avstånd till den civilklädde 25-åringen framför oss men att vi ska fortsätta följa efter honom.

Så vi följer efter honom. Vi går 50-100 meter och börjar höra vad jag tror är en folkmassa som står och skriker. Jag tittar fram och får se 70-100 personer som står på rälsen och jag får en ganska olustig känsla. Ni vet den där känslan när ni ska till att passera någonting där ni inte vill ta ögonkontakt med någon eftersom du är rädd att om dom lägger märke till dig så finns det en risk att du råkar illa ut. Den känslan.

Vi närmar oss folkmassan och jag ser att det ser ut att vara turister, turistguider och poliser. Känslan avtar, men Marlene säger strax ”såg du, det låg en stenbumling på rälsen!”.

Känslan kryper åter fram…

Vi får gå på spåret en bit innan vi slutligen kommer till vårat tåg. Sen sitter vi där och väntar i vad som känns som en evighet, men som antagligen bara är 15-20 minuter. Sen börjar tåget rulla och vi tar oss till Ollantaytambo utan större problem, och faktiskt 10 minuter före utsatt tid.

Vad jag förstått så var det lokalbefolkningen som strejkade, och därför hade puttat ner en stor stenbumling på rälsen. Dom gör tydligen sånt lite då och då i Peru, antagligen för att dom inte har det sådär jättebra ställt. Jag har ingen aning om vi som turister riskerade att attackeras, eller om lokalbefolkningen bara blockerar rälsen och stör trafiken i såna här situationer. Men någonting säger mig att jag hellre är ovetande kring hur dom hade reagerat än att ha behövt ställas öga mot öga med en mobb som är ilsken på oss turister.

Nu är vi i Cusco (buuu!) igen och har bokat resan till Puno imorgon klockan 08:00. Sorligt nog har jag bättre uppstigningstider under semestern än vad jag har på vardagarna hemma i Sverige…

En intressant sak om Cusco förresten: varje gång det börjar regna så slutar interenet fungerar. Tydligen sker det jämt enligt den, mycket trevliga, receptionist-snubben på hotellet. Det kanske mest lärorika med att resa är att man lär sig uppskatta hur bra vi har det i Sverige.

Aja, det ska bli skönt att lämna Cusco bakom sig nu. Machu Picchu var bra, men Cusco som stad är en mysig stad som muterat till att bli ett tillhåll för ficktjuvar, turister och idioter som inte kan köra bil/tutar hela jävla tiden. Imorgon hoppas jag att Puno lyfter Perus betyg en aning, för än så länge är jag inte sådär jätteimponerad av (dom turistdelarna som vi besökt av) landet om jag ska vara ärlig…

Resan till Machu Picchu började med lite växlande av dollar till den peruanska valutan soles. För er som inte är medvetna om vilken växlingskurs PEN har mot SEK så är 1 PEN ungefär 2,63 SEK. Onödigt vetande, men kanske sitter ni i heta stolen på Vem vill bl… Postkodmiljonären på fredag och får en fråga om just Perus valuta. Då kommer ni uppskatta den här informationen.

Vi tog en taxi från Cusco till O… här gäller det att hålla tungan rätt i mun… O… llan… tay… tam… bo. Ollantaytambo! En resa på drygt två timmar som kostade precis 100 PEN, dvs. typ 260 svenska kronor. På vägen dit fick vi se en hel del vacker natur med snötäckta bergstoppar lite här och var.

Taxichauffören, som var hotellägarens frus man, stannade snällt varje gång jag rullade ner fönsterrutan och stoppade ut kameran för att fota.

Väl framme vid järnvägsstationen i staden, vars namn är omöjligt att uttala och ännu svårare att skriva, så möttes vi av det vanliga krimskramsförsäljandet. Ingenting som stör, men det är intressant att se att typ alla försäljare har exakt samms saker att sälja. Undrar vem som masstillverkar grejerna?

Vi hade bokat resan med Inka Rail, och vårat tåg stod redan parkerat när vi kom in på stationen. Dock fick vi glatt vänta i drygt 45 minuter innan vi kunde kliva ombord.

Före oss avgick dock ett tåg som jag mer än gärna hade åkt med istället. Hiram Bingham heter det och drivs av samma företag som kör Orientexpressen. Den 1 timmar och 40 minuter långa tågresan mellan Ollantaytambo och Aguas Calientes (staden innan Machu Picchu) kostar dryga 5 000 kronor för en returbiljett.

Men jäklar vad snajdigt innanmätet såg ut när man kollade in genom fönstren. Tokputsade kristallglas, svindyra lampor och lyx i överflöd. Och pensionärer, bara pensionärer satt ombord.

Efter det rullade vårat pöbel-tåg in. Vi hade ändå bokat ”Executive class” vilket är en helt okej nivå, men till ett betydligt mer acceptabelt pris. Men jag var mycket nöjd ändå, inte varje dag man får ta tåget som går mot Machu Piccu inte!

Tågvagnen påminde lite om ett flygplan, men med schyssta skinnsäten och en utsikt som var betydligt bättre än ”en vinge, 135 moln och lite blå himmel” som flygplan annars har en tendens att bjuda på.

Vi bjöds även på en valfri alkoholfri dryck samt kex, och båda smakade mycket bra.

Obligatorisk tågåkarbild.

Väl framme i Aguas Calientes har vi insett att stan inte har så där enormt mycket att erbjuda. 168 miljoner hostels, lika många restauranger och ännu fler inkastare.

Men vi har i alla fall hunnit köpa våra bussbiljetter från Aguas Calientes upp till Machu Picchu, man köper dom från ett bås som ser minst sagt… konstigt ut. 24 dollar per person för en tur- och returbiljett kändes lite som ett rån, men allt i den här staden verkar vara överprissatt. SL-kortet kostar 790 kronor per månad, då får man åka fritt i 30 dagar inom hela Stockholm. Här får man åka 20 minuters bussresa två gånger för 200 spänn. Inte okej.

Nyss mötte vi upp med vår bokade Machu Picchu-guide Ricardo nere i hotell-lobbyn. Han tar 65 dollar för 2,5 timmes tour, vilket jag på något vis kan acceptera ändå. En ”once in a lifetime”-guidning är värd dom pengarna, två trötta enkel-bussresor är dock inte värda dom 24 dollarna.
Vi bestämde att han ska möta upp oss klockan 05:00 imorgon bitti, vilket då innebär att vi måste ställa klockan på 04:00 (!). Men tydligen ska Machu Picchu vara som bäst tidigt på morgonen, då har inte alla turister och inkommande tåg hunnit anlända ännu. Om det är sanning eller ej lär vi få återkomma till imorgon.

På återseende!

Sydamerika 2016, Aguas Calientes – Tågkaos, en stenbumling på rälsen och en arg folkmassa

Sydamerika 2016, Aguas Calientes – Resan mot Machu Picchu