Kausti.com

Restaurangen på salthotellet bjuder på en riktigt vacker utsikt. Då vi var lite osäkra kring huruvisda lunch skulle serveras på touren så bestämde vi oss för att käka lunch på hotellet innan vi åkte. 80 kronor för en hamburgartallrik på ett fyrstjärnigt hotell får ändå ses som riktigt prisvärt.

Men som vanligt när man är i Sydamerika så finns det ingenting som heter fasta tider. Vi beställde in lunchen 12:30 då vi skulle bli upphämtade vid 14:00, men 13:10 kommer en hotellanställd fram och säger att vår chaufför är på plats och att vi måste röra på oss. Tillslut fick vi nöja oss med att ta med maten i bilen och käka där, vilket knappast var optimalt men ändå funkade.

Bilen är en fyrhjulsdriven historia som absolut är bekväm att åka i. Det finns totalt 8 platser i bilen och vi är ett franskt par, ett mexikanskt par, jag och Marlene samt vår förare Jose. Jose kan inte ett ord engelska, men det visste vi när vi bokade touren så det är okej. Däremot är han en riktigt rolig pajsare trots att man inte förstår någonting av vad han säger.

Bilen kostar enligt Jose ungefär 100 000 dollar att köpa ny, men det här exemplaret köptes begagnad för 30 000 dollar. Det var exakt på dollarn vad jag hade gissat tidigare så det låter logiskt, även om vi ännu inte riktigt kunnat lista ut huruvida Jose ljuger om allt han säger eller om han är en ärlig rackare. Vi får återkomma till det när vi lärt känna honom lite bättre.

Dagens första stopp på touren var huvudpunkten på resan, saltöknen Salar de Uyuni. Saltytan i öknen har en tjocklek på mellan några centimeter upp till tio meter på dom djupaste ställena. Totalt har man uppskattat mängden salt i Salar de Uyuni till 11 miljarder ton. Det är 137 500 000 stycken Kausti i vikt det. Och då är jag ändå rätt medelåldersöverviktig nu för tiden också.

Öknen är dock mest känd tack vare turismen. Salar de Uyuni är nämligen så sjukt platt att även din bästa pannkaka ser ut som en bergskedja i jämförelse. Det här gör att man kan ta en hel del roliga turistbilder där man leker med perspektivet.

T.ex. kan man här se att Marlene krympt i tvätten då hon för en gångs skull duschade varmt under resan.

Här kan man se samma fenomen när jag står mycket längre bort från kameran än vad Marlene gör. Ber om ursäkt för den omvända Hitler-hälsningen, det var meningen att jag skulle klappa Marlene på huvudet och ingenting annat…

Mini-Marlene agerar sittstöd för mig som är på väg att ramla bakåt.

Så här är Marlene när hon inte fått äta på ett tag. Då blir hon lite småkinkig.

Myspys i saltöknen.

Söt kille i saltig miljö.

Körningen i öknen är annars rätt simpel, det är nämligen platt överallt vilket gör att det liksom inte behövs vägar. Man kan ju köra överallt. Typ i alla fall, ”vägbanan” är väl ungefär 10-20 mil bred eftersom öknens bredd ligger därikring nånstans.

Stoppnummer två var vid kaktusön som ligger mitt i saltöknen. Antalet turistbilar där var väl närmare 20-30 stycken, så businessen här verkar snurra rätt bra.

Utsikten uppe från den där ön var annars rätt schysst. Berget ni ser på bilden där? Det ligger 12 mil bort. Jo, vi dubbelkollade på vår GPS eftersom vi inte litade på vår guide Jose.

Fräsch jeep.

Efter det stoppet tog vi sen sikte på hotellet där vi skulle få spendera natten. Det var enligt vad Jose berättade för oss det första salthotellet som byggdes i den här saltöknen. Men frågan är det var ”salthotell” eller ”saltcell” dom sa?

För det här var vad vi fick Superlyxigt värre! Men tilläggas ska att väggarna var av saltsten, så nog var det ett salthotell. Och standarden var faktiskt helt okej, trots den fängelseliknande designen. Och vi var som sagt mitt ute i öknen, men ändå var toaletterna jättebra. Rinnande vatten, bra spolning och överlag fräscha hygienmässigt även med svenska mått mätt.

Fängels… hotellet i all sin prakt.

Imorgon tar touren oss till… jag har faktiskt ingen aning så här på rak arm. Det får vi helt enkelt se imorgon.

Salar de Uyuni. Låter lite som en maträtt om man inte har koll, men så är inte fallet. Salar de Uyuni är en enorm saltöken i sydvästra Bolivia som spänner över imponerande 10 582 km². Det är ungefär 161 San Marino i storlek, eller om ni så vill ett Östergötland i area. Det går att göra mycket trolldeg på all salt som finns i Salar de Uyuni kan jag säga…

Men för att komma dit var vi tvungna att göra någonting som jag svurit att aldrig mer göra igen – åka nattbuss. 21:00 avgick eländet från La Paz för att 9 timmar senare (förhoppningsvis?) anlända i Uyuni, staden som ligger precis bredvid saltöknen.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Sydamerika är suveräna på långdistansbussar. Sverige bjuder på vanliga trötta buss-säten, som i bästa fall går at fälla bakåt typ 2 grader. Här i Sydamerika får man en varsin kungafåtölj som är stoppad med fjunet från nyfödda bäbisar, fåtöljerna är fällbara en sisådär 140 grader och man får två måltider också. Världsklass Sydamerika, världsklass! Todo Turismo hette företaget den här gången och deras Cama-säten är bäst på resan hittills. Fem av fem Rolls Royce-paraplyn

Men förutsättningarna till trots så är en långresa med buss alltid en långresa med buss. Det går inte att sova klokt och jag sov ungefär lika bra inatt som valfri Al Qaida-medlem som waterboardas på Guantanamo-basen. Inte bra alls med andra ord.

Men även om man bara sovit en sisådär 47 minuter av den 9 timmar långa resan så vaknade vi ändå riktigt fint. Solen gick precis upp och vi stod mitt i ingenstans och kunde se flera mil åt varje håll.

Väl i Uyuni hade vi planerat hur vi skulle boka vår resa med företaget Red Planet, så blev dock inte fallet. Vi var så trötta och slut att vi tog första bästa tourföretag istället. Oklart hur kvaliteten är, men det lär vi väl få se. Bilarna ser typ likadana ut hos alla företag så jag tror inte det är så farligt.

Första stoppet på touren var tågkyrkogården strax utanför Uyuni. Riktigt ballt att se alla gamla tåg stå där och rosta sönder, sakta men säkert.

Kyrkogården kom till på 40-talet när gruvindustrin i området kollapsade, någonting som ledde till att en massa tåg övergavs och skapade den här smått unika platsen.

Rostig lokförare i ett rostigt lok.

Vi stannade där i drygt en timme och gick runt, tittade på alla tåg och blev alldeles för solbrända. Imorse, inne i stan, så var det typ 2-3 grader varmt när vi klev av bussen. Nu var det nog minst 25 grader, inte ett moln på himlen och vind. Lägg sen till att Uyuni ligger på drygt 3700 meters höjd så blir man snabbt rätt stekt ute i solen…

Vi har även hunnit med att checka in på ett av två salthotell i Uyuni. Vi sover här inatt, sen drar vi på en tre dagar lång tour genom saltöknen. Marlene har förövrigt smakat på väggarna för att säkerställa att dom är gjorda av salt. Hon rapporterar att väggarna till hundra procent är gjorda av saltsten.

Och vilket jäkla hotellrum vi har fått förresten! Nu är vår kamera uppenbart sämst i världen på att ta bilder i motljus, så jag har fått ta två olika bilder och klistrat ihop dom för att man ska kunna se både utsikten och rummet. Men vi har utikt rakt över saltöknen, dock fick vi nöja oss med varsin enkelsäng för att kunna få utsikten. Men samtidigt är det ju skönt att kunna ha sitt eget täcke hela natten också

En bloggplats med utsikt rakt ut genom fönstret finns så klart också. Mycket bra jobbat där hotellet, mycket bra!

Det här är utsikten från hotellet. Gör sig inte alls rättvisa på bilden, men det här hotellet är verkligen magiskt (och dyrt!).

Dom har så klart egna tvålar, shampoo med mera och tvålen är såpass nyttig att den t.o.m. innehåller havre! Japp, havre som i havregrynsgröt. Blir som en ryggkliare när man tvålar in sig. 4 av 5 rygghår i betyg på den tvålen, helt klart.

Hotellet har även hängmattor där man kan ligga och läsa och titta rakt ut i öknen. Magnifikt!

Ett av ställena på hotellet. Den här bilden måste för övrigt vara den kanske bästa bilden jag någonsin tagit med en mobilkamera. Jag lånade Marlenes mobil, utan filter eller någonting, för att ta lite bilder på hotellet och fick tydligen fram den här. Den ser snudd på perfekt ut, nästan som en 3D-modellering med nåt slags vintagefilter. Har verkligen ingen aning om hur jag lyckades med det där, men jag må säga att jag är mäkta imponerad av hur det bara tagit en sisådär 150 miljoner mobilbilder för mig att få fram ett sånt här mästerverk.

Vi har även hunnit bada jacuzzi och njutit ännu mer av utsikten. Sa jag att utsikten är fantastisk?

Det känns så ruskigt skönt att bara ha kunnat njuta av eftermiddagen/kvällen idag. Det var längesedan vi bara tog det lugnt här i Sydamerika och bara njöt av att ha semester. Imorgon börjar saltökentouren på riktigt, jag återkommer så klart med en rapport om en sisådär 3 dagar när den touren är över.